Jag mår jättedåligt och hatar min pappa.
det här kommer att bli långt men jag hoppas att nån orkar läsa... jag är sexton år och jag hatar mitt liv. mamma och pappa skiljde sig när jag var tre år och det har alltid varit tjafs mellan dem och jag har fått vara mitt emellan. min pappa är en jävla värdelös förälder, han har förstört mitt liv så många gånger och fått mig att önska honom död många gånger. när jag var liten önskade jag att han skulle dö så att mitt liv skulle bli enklare. hans senaste påhitt är att säga att jag aldrig ställer upp för honom och att han bara ställer upp för mig men när han behöver hjälp har jag bara massa ursäkter. HAN ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET. helt värdelös. han är så egoistisk. om jag har saker att göra efter skolan och han ringer och behöver hjälp med nåt då tycker han alltid att jag kan skjuta upp allt jag har att göra medan det han har att göra måste göras NU. då säger han "men det kan du göra sen," och så är det inte. det han kallar ursäkter är förklaringar till varför jag inte kan komma över just då, dom gånger jag inte kan det, men han lyssnar inte och tar inte in nåt jag säger. jag hatar honom. han lyssnar tex. inte då jag säger "det har blivit en försening så jag hinner inte komma nu, kommer efter nio istället," då när jag kommer tex halv tio är han sur och kan säga "jag fick hjälp med det för du kom ju inte" och så skiter han fullständigt i att JAG HAR MITT LIV och är inte hans jävla partner, kompis, hjälpreda eller vad fan som helst, jag är hans dotter. jag vill inte vara hans dotter för han är helt jävla störd. när jag blir vuxen och bor i eget boende ska jag berätta sanningen om hur han faktiskt har betett sig och hur jävla självblind han är. iallafall, jag har också alltid haft problem i skolan. har aldrig varit omtyckt därför att jag är "annorlunda" och det är först nu i gymnasiet jag fått fler än en kompis i klassen. nu är vi en liten grupp på fem-sex som brukar umgås. men i höstas fick jag tinnitus och sover skitdåligt och nu gör det att skolan blir tung. det är som att jag aldrig kan få må bra. jag skar mig också förra året då jag mådde som sämst, hade också självmordstankar då. pga allt som hänt i mitt liv och att folk var jävliga mot mig i skolan och sånt. jag var "ren" länge, nästan ett år tror jag, men nu har jag börjat skära mig igen för jag mår så himla dåligt. en massa minnen från massa skit pappa sagt åt mig, skit från högstadiet då folk var jävliga, allt jagar mig och jag mår jättedåligt. i höstas, lite innan jag fick tinnitus, blev min mormor dement och konstig. varje gång vi är där och hälsar på nu sitter vi på demenshemmet och det är så himla jobbigt. det är som att den enda som vet hur det är är min mamma och henne kan jag inte prata med om det eftersom det liksom är hennes mamma det handlar om. ingen annan förstår, mina kompisar fattar inte och jag har ingen att prata med om det. jag har gått hos kurator förut och tänker börja göra det igen men jag vet inte hur jag ska orka. mitt liv är värdelöst och har alltid varit jättejobbigt. det finns massa mer saker men jag har redan skrivit för långt så... jag vet verkligen inte hur jag ska orka. förut ville jag sluta skära mig men nu vill jag inte det för jag vill ha nåt som hjälper mot ångesten och all skiten. jag vill ibland bara hoppa av gymnasiet för jag vill ligga hemma och bara skita i allt, orkar inte. i lågstadiet var det inte värre än att jag hade väldigt lite kompisar, men i fem-sexan hade jga bara en kompis och magkatarr som gjorde att jag var jättemycket borta och så började folk reta mig för det. sen i högstadet hade jag en kompis och en massa folk var jävliga mot mig och sa massa elaka saker hela tiden. jag vet inte vad jag ska göra. jag orkar inte. jag mår skitdåligt.