När känns hans hem som vårt hem??
Nu när jag kommit tillrätta efter en tid som sambo börjar huset vi bor i att kännas lite lätt obekvämt. Jag har flyttat in hos honom eftersom valmöjligheterna till något annat inte var så stora och eftersom min åttaåriga dotter var själaglad över
arrangemanget, trots att hon inte längre har skolan på orten där hon bor, funderade jag inte så mycket mer utan flyttade glatt in.
När sambon och jag träffades hyrde jag ett litet radhus som var för litet för tre personer och han var bunden vid orten där vi bor nu eftersom hans ena arbete som deltidsbrandman innebär jour med kort inställelsetid. Visst kunde vi kanske köpt ett eget hus men eftersom hans hus är en släktfastighet ligger det mycket känslor bakom. Dessutom är huset lite speciellt och byta för bytandets skull när man inte finner något bättre på orten känns rätt onödigt. Och skulle vi flytta så skulle jag helst vilja ut på landet eftersom mitt djurintresse är stort och det är på landet jag bott större delen av mitt vuxna liv. Han skulle inte ha något emot det, det vet jag men hans ena arbete (som deltidsbrandman) omöjliggör allt i den vägen. Nu har jag mina tre hästar inackorderade i ett stall en mil härifrån.
Hans hus som vi bor i nu har han och hans tidigare sambo bott i under flera års tid och det mesta bär spår efter henne vilket jag kan tycka känns jobbigt. Jag har försökt sätta min prägel så mycket som möjligt men det känns inte tillräckligt. När jag sedan konstant blir påmind om svunna tider av hans familj och gamla vänner spjärnar hela jag emot - var finns min plats? Det känns som om jag är den som har minst rätt till huset när jag borde komma som nr 2. Vänner och familj kan komma oanmälda, knacka en gång och sedan slita upp dörren. Numera får den lov att vara låst ...
Så slumpade det sig att min sambo fick ett erbjudande att köpa en rörelse, på orten där min dotter och jag bodde tidigare. Det här är något han drömt om länge och en sådan chans lär inte dyka upp fler gånger. Till rörelsen hör också en bostadsfastighet, som jag har fascinerats av sedan jag var liten pga det ovanliga utseendet på huset och dess storlek. Nu visade det sig att huset var precis så charmigt invändigt som jag trott och till vår förvåning näst intill färdigrenoverat!
Vi föll som furor båda två! Jag gick igång på alla cylindrar och kunde snart se hur vi skulle disponera alla ytor och vilka tapeter som skulle finnas i vilka rum osv. Och vad bra det skulle bli för min dotter som återigen skulle få bo på orten där hon går i skolan! Det slog mig snart att det låg mer bakom min iver än bara det fina huset, jag tror jag längtar efter något som är lika mycket mitt som hans.
Han har ännu inte bestämt sig för hur han ska göra och jag vill inte påverka honom i någon riktning mer än att jag sagt att jag är positiv till idéen och kommer att stötta honom om det är det beslutet han tar. Jag vill att han bestämmer sig för det ena eller andra på grundval av vad han själv vill och inte för att han vill göra mig glad. Jag tror dock inte att det blir affär av och vad gör jag då? Kommer jag nånsin att känna att det här är mitt hus, det vi bor i nu? Jag vill inte gå omkring och
irritera mig så som jag gör nu, för det här bara växer, men jag kanske bara är löjlig? Hur har ni andra gjort för att känna att det är ert hem när ni flyttat in hos er sambo?
