Jag känner mig så ensam efter mitt missfall

Vet tyvärr inte vad du ska göra Har varit i samma sitts och kände som du. Jag grät så det kändes som att jag gick sönder. Och alla andra tyckte bara det var att glömma och gå vidare. Men det var verkligen svårt. Och det gjorde så ont.

Hitta någon som vill/kan lyssna. Skriv till mig om du vill.

Många kramar

Ja, det är väl det här som är problemet idag med resursbrister inom tex vården. Man glömmer av att öven ett litet embryo på bara några mm faktiskt också är ett barn och att sorgen över ett missfall inkluderar sorgen över förhoppningar och drömmar som försvann samtidigt. För de flesta är ett missfall en förlust, men ju tidigare i graviditeten kvinnan är desto mer rycker folk på axlarna verkar det som.
Jag förstår att du är ledsen.
Din man kanske har svårt att prata om det för att han också är ledsen, eller av rädsla att göra dig än mer ledsen.
Mitt bästa råd till dig är att skriva av dig. Det är ett väldigt skönt sätt att få utlopp för det man känner och det är ett bra sätt att bearbeta sorg, ja eller livet i allmänhet.
Vet inte om det hjälper men jag har på min sida ett gäng betättelser om missfall. En del tycker att det är skönt att läsa om hur andra upplevt missfall och tiden efteråt, andra tycker att det är mest jobbigt. Du kan ju kolla och se om det hjälper:
www.niomanader.se/BIBLIOTEKET

Lycka till i framtiden nu, och ta tid att sörja...det har du all rätt att göra.

Jag förstår dig också. Jag har fått två missfall, båda i vecka 12 och då är man rätt långt gången. Och det värsta och hurtigaste folk kan säga är "det är bara att försöka igen" och "det här är så vanligt". Det förringar det man varit med om och man känner sig övergiven med sina känslor och upplevelser.

Jag skulle råda dig att kontakta någon på MVC ännu en gång och säga att du vill bearbeta det här med någon. Man behöver få prata om det.

Tror män känner annorlunda än oss. Vi har ju trots allt burit den lilla, även om det kanske inte var så många veckor så finns våra känslor där. Vi har mått illa, haft drömmar osv om det lilla som växte inuti oss. Män har det ju inte så, därför tror jag de har svårare att sätta sig in i hur det känns för oss, dock inte sagt att de inte är ledsna över det som hänt!

Du kanske kan kontakta din bm på mvc, hon kanske kan hjälpa dig att få prata med någon, om du känner att det skulle underlätta för dig?

Sedan finns ju även vi i "sorgetråden för oss med mf/ma", du får gära komma dit och bolla dina tankar med oss. Vi har alla fått mf/ma och vet vilka känslor som finns!

kram

Ring igen! Tjata, om du orkar, på att få någon att prata med (kurator etc). Eller vänd dig privat, det finns landstingsanslutna kuratorer och psykologer så att det inte kostar mer än om mna skulle gått inom landstinget.

Ta ett allvarligt snack med din pojkvän om hur du mår. Även om inte han vill prata sen så är det ju viktigt att han vet hur du känner, han kanske kan hjälpa till att fixa någon åt dig att prata med istället - ringa och tjata om kurator etc. Sånt kan ju vara jobbigt när man mår dåligt. Och man kan ju också ha en tendens till att förringa det hela om man inte känner att man får respons, därför kan det vara bättre att någon annan ringer som orkar stå på sig.

När jag hade fått missfall orkade jag inte ta tag i att fixa en kurator och tyckte det kändes lite konstigt också, men jag behövde det, och då var det min pojkvän som ringde och fixade en tid åt mig.

Här på FL kan man få mycke stöd

ett tips är att läsa boken Den lilla sorgen

sök kurator via vårdcentralen istället. pluggar du finns där kuratorer inom studenthälsan du kan kontakta

har du hittat någon att prata med