äntligen har jag en krisekno i min mage!

Jag är gravid!!!!

Efter 2,5 år och vår andra IVF ville skruttet fastna och vi är så lyckliga. Men jag ska inte sticka under stol med att ledsenheten över att det aldrig tycktes vilja ta sig har ersatts av en oro som inte är av denna värld.

Har i alla fall bestämt mig för att ta en timme i taget och sedan får det som ska hända, hända. Jag har haft brunaktiga flytningar sedan förra måndagen (ruvardag 11) och trodde så klart det var kört. Men den "riktiga" mensen kom aldrig och vi hade testdag på lördagmorgon (ruvardag 16, 15/4).

Ni ska veta att det var en pers... Vi kunde såklart inte hålla oss till morgonen (morgonurin) som det stod att man skulle göra i infobladet från Huddinge Sjukhus utan testade kl 00.10 på natten. Herregud då var det ju lördag... ;) och i och med att jag precis kissat ungefär 3 liter en halvtimme innan vi tog testet var det bara ett svagt, svagt, svagt streck. Min sambo trodde det var någon form av indikatorstreck som alltid syntes, men eftersom jag stirrat på dessa förbenade negativa grav.test i drygt 2,5 år och ALDRIG sett tillstymmelse till streck var jag trots allt övertygad om att jag var gravid.

Men för att vara på säkra sidan åkte vi in, mitt i natten, till Sthlms nattöppna apotek och köpte två hederliga Clearblue. Det ena visade (efter att jag legat halvt medvetslös framför tv´n kl. 3 på natten för att "samla vätska") ett klart och tydligt plus!!!!

Det går inte att beskriva vilken lättnad det var att se att vi också kunde. Låter kanske hemsk men mitt i allt detta kämpande med att bli gravida har vi nästan tappat bort faktumet att det är ett BARN vi försöker få. Jag tror att alla som har gått igenom en barnlöshet vet vad jag pratar om. Det blir som en livsstil att gå till doktorn, ta mediciner, känna hopplöshet och se ALLA andra runt omkring bli gravida med först första barnet och sedan det andra.

Jag har fortfarande flytningar som är brunaktiga (sorry detaljerna men jag VET att de flesta av er är sjukligt intresserade av just detta. hihi!) och igår hade jag också ont med mer rödaktiga vattniga flytningar. Som ni ser är det svårt att vara helt lugn och glad över graviditeten. Måste kolla pappret hela tiden, men som jag sa försöker jag intala mig: Det får gå som det går. Just nu är jag faktiskt ganska glad. Testade med den andra stickan idag och det var ett starkt plus där.

SYMPTOM: 5+0 (v.6)
-Tutisarna ömmar och har blivit lite ådriga, men inga mörka vårtgårdar eller liknande.

-Ett VÄLDIGT flyktigt illamående som kommer lite då och då, men inget jag skulle reagera över annars. Kom inte förrän jag testat positivt.

-Det drar och sliter typ där äggledarna sitter ner mot ljumskarna, speciellt på kvällen. Ibland känns det som vanlig mensvärk men ändå inte riktigt. Detta var det tydligaste jag kände förra veckan när jag väntade på att få testa (v.5)alltså att det var en annan slags känsla i magen än innan mens. Det sög till ibland på en viss punkt och det stretade mer i äggledarna. Det kändes som att det hände grejer därinne skulle jag beskriva det som.

-Lite "vanligt" ont i magen (tarmarna) eftersom det verkar svårt att gå på toa som vanligt. Allt verkar gå så långsamt igenom om ni fattar... ;) Detta kom inte förrän jag testat positivt.

-Ingen aptit! Detta är verkligen påtagligt. Kanske för att jag är så orolig och spänd?

-Ingen trötthet eller annat så nej, det verkar vara svårt att veta om det är gravsymptom eller PMS innan man testar plus. I alla fall för mig.

Det blev ett långt inlägg. Men det viktigaste jag vill säga till er kämpande, blivande mammor och pappor är att ni inte får sluta hoppas. Jag hade nästan gett upp. "Det kommer aldrig att hända oss. Vad är det för fel? Är vi inte värda att bli föräldrar?" Var tankar som hela tiden malde.
Nu när man väl sitter här med ett plus blir det så lätt att säga till alla andra att: "det kommer att ordna sig. Kämpa på bara." Men jag vet också hur för jävligt det känns stundtals när man befinner sig längst nere på botten. Då finns inte heller någon egentlig tröst att få. Det enda man kan göra är just att bara acceptera att det är svårt och sedan kämpa vidare.

Jag önskar er alla så otroligt mycket lycka till.

Kram från Trolla