Vet ungefär ingenting om adoption och det är inget som är aktuellt för mig, men av ren nyfikenhet undrar jag: hur pass hårda är kraven för att man ska få adoptera över lag. Nu tänker jag framförallt på hälsomässigt och hurdant liv man lever, hur bra kontakt man har med familj och släkt osv.
Har fått för mig att man nästintill ska vara "perfekt" och leva ett helt felfritt liv och vara så otroligt felfri eller hur man ska uttrycka det. Stämmer detta?
Hej Bettyboopan!
Jag ska försöka svara på hur _jag_ upplever det.
Innan vi påbörjade den långa vägen till ett adoptivbarn tyckte jag att det finns ju så många barn som behöver föräldrar, och vi vill ju ha ett barn, fasen, vi har ju nästan rätt till ett barn! Detta är dessutom den uppfattning som jag tror att majoriteten av de som inte är så insatta i adoption har, baserat på vad folk i vår närhet säger och inte minst på vad som skrivs i diverse trådar här på FL.
Dock, ju mer insatt jag har blivit i detta med adoption desto mer förstår man vad begreppet "för barnets bästa" verkligen betyder, på ett intellektuellt plan. Min uppfattning idag är att vi inte har _rätt_ till någonting utan att allt verkligen måste utgå från barnen. Och att det definitivt inte handlar om att göra en "god gärning".
Baserat på detta måste jag säga att alla mina farhågor om att utredningen skulle vara tuff har kommit på skam. Med tanke på att slutresultatet (förhoppningsvis) blir att man får ett barn tycker jag att hela utredningen har varit nästan löjligt lätt att gå igenom. Man behöver inte vara perfekt på något sätt, vad som krävs är att man har stabilitet i sitt förhållande, välskött ekonomi, ingen kriminell bakgrund och helst inte psykiska problem. Plus i kanten ges om man har ett fungerande nätverk av människor i sin närhet. Dessutom ska man genomgå en utbildning och utredas, vilket innebär ett antal samtalsträffar som på inget sätt är speciellt jobbiga eller kränkande. Med tanke på att man får ett barn som man annars inte skulle ha fått tycker jag att detta är väldigt låga krav, jag hade varit beredd att gå igenom mycket mer utredningar och "tester" för att få mitt lilla underverk.
Många säger att det är så "hemskt" att vi ska tvingas gå igenom detta när "vem som helst ju kan skaffa barn biologiskt", men att adoptera är inte samma sak som att skaffa barn biologiskt.
Nu kommer jag säkert bli lynchad av de andra "adoptanterna" men så här upplevde jag det.
Utredningen är inte värre än en grundlig anställningsintervju. Och på samma sätt som man vill ha rätt person till jobbet så vill man veta att det är rätt personer som ansöker om adoption, förenklat uttryckt.
Hemutredningen utmynnar i en presentation av paret/familjen som sedan skickas iväg så de som förmedlar adoptionen av barnen kan se vilken familj barnet hamnar i. Det är en hjälp när de ska para ihop barn med föräldrar.
Det krävs kunskap och insikt för att bli adoptivförälder. Tyvärr kan man inte kräva det av alla föräldrar även om man kanske borde det 
Det är ansvarsfullt att bli förälder.
Nej, man behöver inte vara perfekt. Och vem ska i så fall bedöma vad som är perfekt? Man ska vara en sund människa, med sunda inställningar, ha en normalt ordnad tillvaro. Man ska inte ha sociala problem eller förekomma i brottsregister. Man ska också ha en ordnad ekonomi vilket inte är lika med att man ska vara rik som ett troll. De allra flesta klarar kraven.
Se'n däremot har vissa länder sina egna krav för att få adoptera där Korea ofta framstår som det land med hårdast krav. Vissa länder kräver X antal år som gifta och att man ej varit gift tidigare, viss utbildning och max BMI-gräns.
De svenska kraven enligt Föräldrabalken är att man skall vara gift och ha fyllt 25 år.
Kraven enligt Socialtjänstlagen 6 kap 12 § lyder:
"Medgivande får lämnas endast om den sökande är lämpad att adoptera. Vid den bedömningen skall särskild hänsyn tas till sökandens kunskaper och insikter om adoptivbarn och deras behov och den planerade adoptionens innebörd, sökandens ålder, hälsotillstånd, personliga egenskaper och sociala nätverk. Sökanden skall vidare ha deltagit i av kommunen anvisad föräldrautbildning inför adoption."
Förlåt man kan givetvis adoptera som ensamstående också, men om man är två som önskar barn måste man vara gift eller ha ingått partnerksap för att få medgivande.
smurfan2,
Varför skulle du bli lynchad för ditt inlägg?
Adoption SKA ju vara för barnet bästa och det ÄR INTE samma sak att få en lite färdig individ genom adoption som att få biologiska barn. Självklart ska kraven vara högre och självklart ska man ha tänkt igenom sina motiv. I och med att jag för närvarande har fått förmånen att bli faster och tydligt kunna följa skillanden i förutsättningar, står det för mig väldigt klart, varför det finns krav i detta sammanhang.
Sen kan man ju önska sig att även biologiska föräldrar kunde få den möjligheten till reflektion som kurs och utredning ger (eller åtminstone tycker jag att det var väldigt värdefullt!) men det är ju knappast realistiskt....
kram