Första dejten med han eller hon från nätet....

Vill först av allt bara säga...hoppas det går bra för dig!
Känner precis igen dina tankar och pirret, och jag har nätdejtat mååånga gånger.
Under färdens gång har jag träffat en hel del grodor, men även undersköna prinsar.
Eller helt enkelt charmiga, trevliga killar men där kemin inte stämt.
Det är väldigt lätt att måla upp en illusion om att nätdejten är den man väntat på, när så mycket verkar stämma.
Foton, kanske webcam/MSN, massor med prat i telefon.
Till syvende och sist är det ju när man ses IRL som man känner om det finns något där, om kemin verkar stämma...för den kan man inte få via samtal eller foton.

Jag och gubben har varit tillsammans i 2½ år nu, och väntar vårt första gemensamma barn. *ler*
Vi träffades via nätet, faktum är att väldigt många av mina kompisar även träffat sina respektive via nätet.

Nu har jag iofs inte gett dig några direkta svar på de frågor du hade, men håller tummarna för att din dejt går bra!

Mvh Camilla

Åh, så spännande!!

Jag har träffat ganska många människor som jag först lärt känna via nätet, men med de flesta var det inget intresse av att vara mer än vänner inblandat.

Finns dock 3 historier ur mitt liv jag kan berätta.

Min allra första chat/nätvän, vi pratade timtals i telefon veckorna innan vi träffades (hade väl chattat i ett par veckor innan). Minns inte om jag var direkt intresserad av honom, men det hela var jättespännande hur som helst. Funkade bra när vi träffades till att börja med (höll nog mest till på hans studentrum), men jag lyckades aldrig pussla ihop nätpersonen med den verkliga mänskan jag hade framför mig, blev helt fel i huvet. Så när han ville kramas-mer-än-vän så tog det helt enkelt emot. Och när jag förstod hurdan han var i verkliga livet så var jag ändå inte alls intresserad av honom. Inte så uppmuntrande kanske, men risken när man bara har kontakt över nätet är att man gör upp en egen bild av den andra personen som stämmer dåligt med verkligheten. Men är man medveten om det tror jag det går bättre.

En annan gång träffade jag en kille jag pratat med ganska länge (typ ett år) och vi var båda nyfikna på varandra. Vi träffades hos honom, gick på bio, åt på restaurang, tog långpromenad i skogen, och hade det allmänt trevligt. Tycke uppstod och jag hälsade på redan nästa helg igen. Men, vi bestämde oss för att bara vara vänner, han tyckte jag bodde för långt bort (80 mil). Det beslutet har vi aldrig ångrat, vi är bra vänner än idag och trots att han är en fin mänska som jag tycker om skulle jag ärligt talat inte vilja vara gift med honom

En tredje kille... var intresserad av honom innan vi träffades och han var nog nyfiken på mig med. Hade chattat 4mån innan vi träffades. Jag var precis nyinflyttad i den stad där han bodde, så vår första träff åkte vi till ett fik och pratade lite, åsså visade han mig runt i stan lite (uppskattades). Vi var båda väldigt blyga och trögpratade, så det blev väl lite tafatt. När han åkte visste jag nog inte om jag skulle få träffa honom igen. Jag vågade inte ringa och uppenbarligen inte han heller. Men kontakt upprättades igen efter nån månad när jag fått dator och internet. Vi började umgås, som vänner. Intresse fanns, men gick i vågor, jag förstod mig inte riktigt på honom Han kom hur som helst att bli en av mina närmsta vänner, och efter 1½ år (vi är lite tröga ) blev vi mer än så. Det var jan-01, nu är vi gifta och väntar vårt första barn

Vet att det är svårt, men försök hålla fötterna på jorden och inte ha för höga förväntningar så är det större chans att ni hittar ett plan att mötas på. Försök skala av eventuella tydliga uppmålade bilder i huvet om honom för att ge utrymme åt hans verkliga jag så det inte blir otrevliga överraskningar efter ett tag.

Vet hur nervöst det kan vara, men det kommer säkert gå jättebra Förhoppningsvis kan ni vara er själva och slappna av i varandras närvaro (ok, kanske inte första sekunderna/minuterna, men de kommer gå bra de med) och sen kommer resten naturligt. Ett stort lycka till!

(ursäkta att det blev så väldigt långt)

Hoppsan, skulle egentligen "läsa lusen" av dig för jag tycker verkligen inte att en tjej ska åka till killen för första dejten!! Men vad fan gör man inte när man tänker med.......
Ja så satt man där och kollade, ett inlägg i min gb om jag var den där....xxx. Eftersom jag nu var just den där svarade jag och vi växlade några ord här och där. Mest här... Ja så skulle jag ändå till hennes stad(håla i utkanten-bortkanten av civilisationen) ville hon fika? Ja så möttes vi och traskade hålan(Uppsala) runt i evigheter, tjötade om ditten och datten utan att egentligen säga det vi ville. Mao rundsnack.. Så drog jag vidare och väcktes ganska abrupt av ett sms!!!
Ja helgen efter träffades vi igen, kan man nog säga och den här "Gubben" flyttade in.
Att sedan fröken velat en smula får välan jag ha visst överseende med. Men visst tack snälla internet... för utan det hade jag inte mött denna underbar varelse av kvinnokön som varje morgon ler emot mig när jag vaknar...

Jag och min sambo började prata på nätet juni -04, i juli kom han hem till mej (bodde hemma hos föräldrarna då, men dom var på semester just då) och vi kollade på film och satt och snackade. Allt känndes verkligen naturligt!
Första "dejten" var han så himla blyg att jag inte fattade om han var intresserad eller inte. Men det var han, för det visade han tydligt andra gången vi sågs lite drygt en vecka senare

Nu, 1 år och 9 månader senare, har vi varit sambos i över 1 år, har precis förlovat oss och börjat försöka bli gravida! Och vi ska gifta oss innan året är slut!

Hade varit på en del andra "nät-flirt-dejter" innan men ingen av dom kändes så naturliga och avslappnade som med min sambo!
Ett tips är att berätta för några vänner att du ska iväg så att dom kan ringa lite då och då (sådär spontant bara) och kolla hur det är med dej. Man vet ju aldrig riktigt vem de är man åker iväg för att träffa!!
Fika eller gå och ta en öl på nått mindre ställe är ju alltid mysigt! Så man slipper skrika till varandra när man vill säja nått + att man får en anledning att pingla till sej ordentligt Bio är lite så där, då är film hemma bättre. Middag ute är ju hur mysigt som helst! Då får du också en chans att se om han är generös av sig eller inte *hihi*
Försök att undvika att träffa dina egna eller hans kompisar första gången, blir rätt lätt en knepigt situation.

Man känner ganska så snart om det är en person man gillar eller inte. Som Zawadi skriver så ska man nog inte förvänta sej att personen är riktigt som den är när man pratar på nätet.
Och om du känner att de absolut inte funkar så ta första bästa tåg hem igen. Du har faktiskt ingen skyldighet att stanna kvar!!

Hoppas det går bra och Lycka till!
Skriv gärna och berätta hur de gick sen!!
Det är spännande ju!

tycker det är lite vågat att stanna så länge redan första dejten. Tänk om det inte stämmer? Har du isf möjlighet att åka tidigare, eller känner du nån annan i närheten? Rekommenderar att du iaf har någon du ska ringa nån gång varje dag och rapportera. Det går säkert bra, men det är inte fel att ha en back-up plan.

Har också träffat ett antal från nätet. De första bodde på Irland, jag skulle dit i 30 dagar, så jag passade på att träffa 2 av dem mailkontakter jag hade. Den första hjälpte mig att hitta till vandrarhemmet. Vi hade mycket kontakt, och han var en av mina absolut bästa vänner i över ett år. Sen slutade han höra av sig alldeles. Har fortfarande inte fått svar på varför han undviker mig :(

Den andra gick jag ut på puben med en kväll, men avbröt så snart jag kunde och trappade sedan ner våran kontakt till intet. Han var HELSKUM!!!! Dock snäll, men jisses, visste inte att sådana fanns... (han verkade f.ö helt normal och jätteschysst i mailen - boy was I wrong!)

Träffade en kille i Sthlm jag hade haft god kontakt med i ca 6 månader. Vi tog en fika. Dejtade några gånger. Har fortfarande kompis-kontakt.

Träffade en annan nätkompis när jag bodde i Skåne. Vi tog båten till Danmark, gick runt lite och tog en fika. Trevligt, men det klickade inget. Efter ett par månadet hade vi inte så mycket kontakt längre. Sen flyttade han till Hong Kong.

Har även träffat en kille i Norrköping när jag ändå var där. Jag hade min kompis med mig och han sin. Vi gick på stan och tog en fika. Sen blev det nog inte mycket mer kontakt. Hade HELT glömt bort honom tills jag läst denna tråden...

Till sist träffade jag en kille via lunarstorm. 25 juli -01 skrev han i min gästbok. Vi började genast maila 2-3 ggr per dag. Samt ICQ. 4 augusti ringde han mig första gången, men det blev inte mycket till samtal. Senare på dagen bestämde vi att vi skulle träffas. 5 augusti, 06.30 (en söndag) fick han skjuts av sin pappa till mig, med sin hund, och vi tog en 2 timmar skogs-promenad. Vi hann även gå lite vilse. Veckan därpå var jag på arbetsintervju i annan stad, vi började prata om att pendla. Blev inget jobb. 26 augusti blev vi officiellt ett par, och då hade han redan sovit hos mig nästan varje natt i en veckas tid. Augusti -02 flyttade vi ihop. Midsommar -03 förlovade vi oss.

Var såklart jättenervöst i början. Men minns tydligt att jag irriterade mig lite smått på hans glasögon som mörknar i solljus, jag kunde inte se hans ögon! Han var dock tacksam att jag babblade så mycket, då slapp vi jobbig tystnad ;)
Andra dejten tog vi en lätt fika. Sen gick vi till McDonalds (han är diabetiker och började ligga lågt efter en tids pratande). Jag beställde vanliga Big Mac o Co, men var ju SÅÅ nervös så jag kunde inte äta något. Skitpinsamt! Och han blev verkligen fundersam. Frös dessutom, men det sade han inget om. Han gick med mig hela vägen hem, vilket gav honom några kilometers extra promenad. Kommer ihåg att jag tyckte han var SÅ snygg och SÅ läcker när vi satt där på M-D, det kändes jättekonstigt att JAG satt där med honom.
Oh jisses! Vilka minnen som väcks nu. Första tiden var verkligen underbart spännande. Har sparat alla lunar-mail. Underbart att läsa dem ibland. Det tar en liksom tillbaka till den där känslan man hade i början. Dessutom är han helt otrolig på att uttrycka sig i skrift, vilket bara gör det ännu mer underbart.
Vi har haft våra motgångar. Men än idag känner jag mig kär och lycklig varje dag.

Hur man beter sig vid första ögonkontakten beror nog på situationen och personerna i fråga. Flera har jag fått kram av/kramat vid första kontakten. Dock inte med min nuvarande partner. Kan ju såklart bero på att hans pappa lämnade av honom, och han skulle få ut hunden ur bilen.
Det faller sig nog ganska naturligt när man väl är där. Det är skitnervöst, men det är det ju för båda. Det släpper efter ett tag och det blir vad det blir.

Iaf, lycka till nästa vecka! Hoppas du får det underbart och att det klickar mellan er även IRL.

Blev lite långt.
Men kan också tillägga att det så gott som aldrig blir samma IRL som över nätet. Jag och min sambo var olika personer när vi träffades live mot när vi skrev på nätet. Det tog en tid innan vi vågade släppa loss och öppna upp även när vi träffades. Så var öppen för att det inte kommer vara exakt den kille du föreställt dig. Men det kan vara super ändå!

hehe kan ju säga att jag e gift nu med han jag träffade på nätet, jag flyttade tillhonom i ett annat land...ooo aa foooort gick det

Härligt! Håller tummarna för dig!

Jag träffade min kille genom att jag såg en bild på hans hund på nätet och tyckte att den var ju fin. Han såg då att jag kände en granne till honom och vi ringdes efter att ha pratat en eller ev två gånger över msn.

Vi pratade i 2-3 dagar, jag gjorde slut med min dåvarande och så träffades vi. Han hämtade mig hemma en kväll med sin camaro.. Imponerande. Sen umgicks vi hemma hos honom och så blev det som det blev. Jag tänkte hela tiden att nä, jag ska vara singel ett tag till bara, inte sex nu iaf.. Men ibland har förnuftet föga inflytande. Iaf såg jag bilden på en tis tror jag, och på lördagen träffades vi/blev tillsammans. Så ca 5 dagar då. Gick ganska fort mao.

Det kändes inte alls konstigt tyckte jag. Däremot höll jag mig på min kant lite just för att jag inte vill ha mer än vänskap till en början. Men han hade tydligen andra planer. Därför upplevde han mig kanske som lite blyg - fastän käften gick i ett.

Nu har det gått 8 månader snart och vi har det jättebra. Ser min framtid tillsammans med honom.

Det kommer att gå jättebra för dig! Nätet är ett jättebra sätt att hitta folk. Men tänk på att du har inte träffat honom förrän ni står där på samma plätt. Se till att lära känna honom då. Lycka till!

OOjjj vad många härliga berättelser åååhvad glad jag blev.

Jag har träffat andra från nätet tidigare och tre av dom har varit i USA så Nät dejting i sig är inget nytt för mig. Men varje gång känns ju som den första, lika nervös, lika förväntansfull på vem han kommer vara och hur han kommer se ut eftersom jag endast har sett ett minimalt foto på honom.

Höga försväntningar har jag inte och resan dit är två timmar med buss. Biljetterna är bokade men bussarna går flera gånger om dan så skulle det inte kännas bra så ringer jag antingen mina föräldrar som har erbjudit sig o köra eller så bokar jag bara om min biljett o åker hem tidigare.

Jag tycker det e såå spännande att träffa folk från nätet. Och jag hoppas att det någon gång ska klicka så att jag träffar Honom .

Men jag vill gärna läsa fler berättelser om era nät dejter så fortsätt posta !!! Det e ju en och en halv vecka kvar till det bär av o nervositeten gör sg ständigt påmind vill jag lova .

Kram på er alla!!! Och skriv gärna meeeeer!!! vill ha!!!

Jag träffade min sambo på nätet och vi mailade i ett par månader innan vi började prata i telefon och då blev det ofta flera timmar varje dag. Efter ungefär tre månaders telefonkontakt så bokade jag en resa ner till Malmö där hon bodde, 100 mil ifrån mig själv i Sundsvall. Under våra samtal så hade känslorna rusat iväg och vi var riktigt riktigt förälskad före vi träffades (trots att det var svårt att erkänna) och det gjorde ju inte nervositeten mindre direkt...

Under resan ner så var jag SÅ nära att klliva på ett vändande tåg o åka hem igen eftersom jag var så rädd men idag är jag överlycklig att jag inte föll för rädslan. Direkt när vi möttes på perrongen så kände vi igen varandra o vi möttes i en lång o varm kram följt utav en kyss och all nervositet bara rann iväg. Jag kommer ihåg att jag skakade så mkt under en stund medan allt bara smälte in och vi höll om varandra.
Under de kommande tre dygnen så släppte vi inte varandra mer än de få minuter man behövde gå på toa och det var en riktig plåga att behöva sätta sig på tåget hem igen när helgen var slut.

Distansförhållandet fortsatte sen i ungefär två år innan hon hade avslutat sina studier och flyttade upp till mig. Vi har idag varit sambo i snart ett år, förlovad i drygt fyra månader med planerat bröllop i sommar plus att vi precis köpt ett härligt hus tillsammans som vi flyttar in i den 15:e maj. Livet är med andra ord helt underbart för tillfället och jag är SÅ tacksam över att jag inte vek mig för rädslan och struntade i den tjej som nu betyder allt för mig.

Lycka till o hoppas att du också hittar rätt!

/ magnus