Rådvill. Gift men inte lycklig.

Jag tror inte man kan veta om man gör rätt eller ej. Men om du har känslor för en annan, så visar det att du är öppen för det. Och då är det nåt som är fel i det förhållande du lever i. Något råd kan jag inte ge. Men jag har suttit i samma sits som du en gång. Jag var 35 år, levde i en relation sedan fyra år. Jag blev blixtförälskad i en kille på jobbet, och han i mig. Vi gick och tittade på varandra i flera veckor.

Jag satt en kväll hemma och analyserade mig själv, mitt förhållande och vad jag själv ville. Insåg att om jag nu har såna känslor för nån annan, så kan inte mitt förhållande vara speciellt värdefullt för mig. Jag gjorde slut och vi separerade. Och hur gick det med den här andre killen? Jo, han hade ju redan en samborelation, och jag kände att jag inte vill gå mellan barken och trädet, och avslutade därmed även det "förhållandet". Och sen... jag mådde fantastiskt bra över mina beslut. Och jag gjorde rätt. Men sånt vet man ju inte förrän efteråt.

Oj, har suttit och tänkt här en lång stund. Först - vad jobbigt för dig. Jag har också varit i den situationen, det slutade med att jag skilde mig. Vi hade inga barn. Jag mötte också någon på jobbet, som fick mig att inse "vad kärlek var". Det låter ju som en klyscha, men jag insåg att jag tyvärr inte "älskade" min man så som man kan älska någon. Jag kände att jag gjorde orätt mot mig själv, var falsk mot mig själv (och på ngt konstigt sätt mot eventuella framtida barn) om jag fortsatte. Så här nästan 10 år efteråt så tänker jag att det stämmer, men att han var kanske ändå en väldigt bra person att leva med (säger jag i skuggan av att jag är ensamstående med en liten nu).

Men till din fråga. Ja, det vet man nog aldrig. Jag ställde mig också den frågan. Kanske måste man bara vara "sann mot sig själv" eller så väljer man en mer förnuftig lösning, utan alla krav på att känslorna måste stämma helt och fullt. Om ni tex får barn så kommer du/ni ju att få väldigt mkt annat att tänka på. Och att glädjas över.

Fast det är ju viktigt att du är lycklig. Och det säger du att du inte är. Jag tror eg att du bara måste prata med din man, och tala om att du inte är lycklig. Och våga tala om vad du saknar i förhållandet. Och vad du gillar. Du måste utröna om ni kan komma vidare, så att du kan känna mer för honom och känna dig lycklig. Det kanske är jobbigt att göra det, men ni är ändå gifta och du borde ge er en chans! Kanske känner du dig rädd för det samtalet, om du då måste ge upp denne andra, men jag tycker du bör tala med din man.

Jag känner så väl igen mig i vad du beskriver och det var så hemskt. Jag låg bara på soffan hela helgerna. Sa till maken att jag var sjuk. Han jobbade över på helgerna och tog heller inte riktigt reda på vad det var med mig. Det var som om vi båda undvek att prata.

I efterhand kan jag tänka. Om exmaken och jag skaffat barn så hade vi blivit ganska lyckliga för vi fungerade bra ihop och med barn blir det ett projekt som ska ros iland. Jag hade dock alltid haft en längtan efter "kärlek", ömsesidig förståelse och levt med en stor fråga i mitt liv. Som det blev nu så har jag ännu inte hittat någon som det både fungerat att älska och sätta bo med. Jag har sökt i många år tycker jag. Men jag har inga undertryckta känslor och är mycket mer erfaren samt lärt mig mer om mig själv än om jag stannat kvar.

// C

Jag skrev mycket dikter under den perioden också, som utlopp för att jag inte trodde att man kunder prata med någon om det. Det kändes så fullt med skam då. Den här är ledsam, men jag kom att tänka på den när jag läste ditt inlägg.

Jag ser en flicka full av liv
ser henne dansa, skratta, ge och ta
men någon sa ?Det är ett tidsfördriv.
Hon saknar något hon vill ha?.

Hon saknar ordet, saknar tonen
allt det som gör att hon blir hel.
Hon saknar styrkan, ambitionen
som kittlar krigaren i hennes själ.

Jag ser en flicka full av liv
men skymtar tårar bakom ögonlock
Låt henne få vad hon vill ha
och slippa skulden så att hon mår bra.

Tusen tack för era svar! Jag vet varken ut eller in. Jag har bokat tid hos familjerådgivningen men det är lång kötid. Jag känner igen mig mycket i det du skriver "C" och har börjat skriva en lista för att få ord för mina känslor och erfarenheter. Det är bara så svårt att vara objektiv när man levt så tätt ihop under så lång tid. Men jag känner att jag tappat bort vem "jag" är och att min kollega får mig att le igen, får mig att vara mer spontan och ja, jag vet inte.

Jag har pratat lite med min man och informerat honom om (ja, det är så det är) att jag ställt oss i rådgivningskö. Han tycker inte att vi har SÅ stora problem att vi behöver gå på rådgivning. Nej, han har ju en mycket bättre "deal" i förhållandet än vad jag har. Det är alltid jag som tar initiativ till att göra saker (städa, träffa vänner, gå på bio, ta upp förhållandeproblem...) Suck... det är så svårt.

Jag är i alla fall jätteglad över att jag tar tag i det här nu, innan vi får barn och hus tillsammans. Innan vi gifte oss tvekade jag. Jag insåg att det var dags att bestämma sig för om jag skulle satsa på oss eller inte. Jag valde att försöka och ge mitt bästa, men till sist så kanske man ska lyssna om man tvivlar, eller?

Birgitta2----som du skriver, eftersom jag känner så starkt (och så fort) för någon annan så är det ju tecken på att inte allt är bra. Jag har inte berättat om kollegan för min man, jag ser ingen poäng i att såra honom mer än nödvändigt. Jag har inte varit otrogen, utan vill avsluta mitt äktenskap (om det är det jag kommer fram till) innan jag eventuellt går vidare med någon annan. Den respekten är min man värd. Jag är bara så chockad över mig själv, jag har under alla våra år tillsammans aldrig tidigare varit så intresserad av någon annan.

Jag vet precis vad du går igenom, jag har själv gått igenom samma sak. Jag gifte mig och sen efter det så kände jag att det inte var rätt. Vi levde tillsammans men inget sex, vi åt ihop, bodde under samma tak etc men det där särskilda var aldrig där emellan oss. Jag fick kontakt med en annan man på nätet och vi började ha kontakt. Det är en lång historia men det kändes så rätt. Jag lämnade min man och idag är jag och mannen jag träffade gifta....

Man kan aldrig veta innan hur någonting ska bli, det du bör fråga dig själv är om du vill leva resten av ditt liv med din man. Det handlar inte så mycket om den andra killen du är förälskad i utan om hur du vill ha ditt liv. Jag tror inte man ska lämna någon för någon annan, det är ingen bra start på förhållandet du går in i utan du måste fundera över om du vill leva med din man eller ej, vill du inte det så är det säkert bäst både för dig själv och för din man att ni bryter, kanske kan ni fortsätta att bli vänner? Det är ju inte rätt att leva med en man när det inte känns rätt.

Lycka till

Vacker Silvana----Tack för ditt inlägg. Nej, jag har inga planer på att lämna min man för "den andra" eftersom han är ett förhållande. Jag vet inte om de har det bra tillsammans, kanske han till och med går i samma tankar som mig, det vet jag inte, men det är inte relevant.

Om jag beslutar mig för att avsluta med min man så är det ju, som du skriver, för att det inte känns rätt. Jag tycker det är orättvist mot min man som jag vet vill ha barn NU och hus NU och allt det där. Något inom mig säger stopp, och jag tror jag måste lyssna på det innan det är för sent och jag blir ännu mer bitter och dessutom är bunden till honom via ett stackars barn som kommer i kläm. Mina eventuella framtida barn förtjänar bästa möjliga start i livet!

Det är som du skriver Silvana, vi äter och lever under samma tak. Om jag flyttar så blir det till en egen lägenhet, som singel. Jag tror jag behöver "hitta mig själv" igen. Jag var en glad människa en gång, nu är jag mest sur och bitter. Jag tror vi kan fortsätta som vänner, det är ju i princip som vänner vi levat de senaste åren. Det är bra att mitt vikariat är slut nu, så att jag får lite distans till kollegan, men jag vill itne släppa kontakten. Nu är det dags att verkligen tänka över mitt liv.

Mmmm, du verkar tänka helt i rätt banor tycker jag. Vi hade köpt hus, var nygifta, han ville ha barn osv men jag kände att jag låg hemma och tänkte på vad som var mitt, jag tog allt successivt, sparade undan lite pengar, kollade efter en lägenhet osv. Som tur var visade det sig att jag hade stått i bostadskö sedan 17 års ålder och inte gått ur så jag ringde till Kungälvsbostäder och frågade hur jag låg till i en ev kö och det var inga problem, hade en 3:a inom en vecka. Det var läskigt, men jag kände att jag var tvungen. Jag var, liksom du, tvungen att hitta mig själv, ta reda på vad jag ville, med vem jag ville, göra saker som jag gillade, bara tänka på mig själv, stå på egna ben, bo själv osv. Gud vad jag växte! Jag fick så mycket bättre självförtroende, var hur fattig som helst men det gjorde inget, tyckte det var rätt skönt, jag valde vad jag ville göra utan att tänka på någon annan.

Lycka till!

Puffar för fler tips och kloka ord! Jag behöver dem!

Jag har inga kloka ord eller råd att ge, kan bara säga att jag vet precis hur du känner och vad du menar.. av egen erfarenhet..TYVÄRR!

Christina76--Det var tråkigt att höra. Har du löst din situation eller är du mitt i den? Hur har det gått för dig? Jag hoppas du har avklarat din situation, för det här önskar jag inte för någon. Ska jag lämna min bästa vän (min man) för att göra oss båda lyckligare?