Ang. stress och graviditet

lergigan får väl gravida mot illamående? eller minns jag helt fel nu? så det borde ju inte vara nån fara!
men hör med din läkare! skrev han ut det o du visste att du var gravid så är det antagligen helt okej!

Lergigan har skrivits ut till gravida i minst 40 år och man har inte sett någon fosterpåverkan.

i vecka 5 och 6 är ju barnet självförsörjande i princip, det lever på gulesäcken och får ingen näring (eller skada) från dej. stresshormoner påverkar först senare i graviditeten vad jag har förstått, och legirgan är ju ett medel som många gravida äter mot illamående så just medicinen är ingen fara!

jag är själv sjukskriven för utbrändhet och har varit extremt lättstressad en lång tid. runt när bullen blev till var jag långt ifrån så frisk som jag är idag och min stackare har nog duschats i en hel del stress, men han är stark och frisk och jag tror inte han påverkats alls av den stressen jag hade i början. däremot vet jag att nu på slutet så sa kroppenifrån med sammandragningar när det blev för mycket så nu tar jag det väldigt lugnt.

Hej Milimina! Åh vad skönt att prata med en likasinnad. Jag undrar ju om man tagit sig vatten över huvudet. Jag är snart 34 och har varit med om en jobbig period (då min självkänsla försvann puts väck) i mitt liv men har känt mig mycket starkare sista månaderna. Tänkte att ngn gång måste vi ju sätta igång eftersom jag inte blir yngre... När jag då fick plusbeskedet efter bara ett endaste försök (ett endaste sänghalmsförsök...) började allt det gamla komma tillbaka och jag fick magont, kraftig ångest, svårt att sova, blev ofokuserad m.m. Så nu har jag terroriserat min psykolog och stackars bm... Jag tyckte att jag hade förberett mig men när väl plusset kom så blev det jobbigt. Katastroftänkandet gör sig gällande och så växer det dåliga samvetet och man känner sig riktigt hemsk som gör detta mot sig själv, det lilla fostret och stackars sambon som får se min förtvivlan. Hur har din stress yttrat sig fysiskt och om du vill, kan inte du berätta vad du fick för jobbiga tankar i början av graviditeten? Är det din första kotte? Hur gör du för att slappna av?

det är fullt normalt att få panik i början! oavsett om bebisen är planerad och efterlängtad så är det ändå en stor omställning när det faktiskt blir ett plus! har man då dessutom haft en jobbig period i livet är det inte ett dugg konstigt att man får en massa funderingar på hur det ska bli och om man kommer klara det.

jag gick igenom exakt samma sak själv, och just tankarna på hur det kommer gå eftersom jag inte är helt frisk sitter ju som etsade ("shit, vad har vi gjort" kommer då och då ). men det kommer gå över, du kommer bli lugnare! kroppen och hormonerna hjälper till att få oss inriktade på vårt nya liv, visst kan jag fundera ibland men känner mycket starkare att allt kommer gå vägen! att du pratar med din bm och psykolog är bara bra, för man måste få ventilera sina tankar så man kan bearbeta dem.

just nu har jag haft en återgång i min sjukdom pga arbetsträning som inte gick så bra, så fysiskt kan jag känna stark ångest av att åka tunnelbana t ex. jag blir lätt nervös inför viktiga möten (med läkare eller jobbet osv) och får såklart klassiska ångestreaktioner med svettningar och illamående, och pga graviditeten hemska sammandragningar om jag inte tar det lugnt. dessutom får jag ett galet kontrollbehov när jag mår som sämst vilket gör att jag  mår ännu sämre för det är en egenskap jag avskyr och försöker bli av med.

jag slappnar oftast inte av om jag inte gör något som tar ut  mej fysiskt, dvs går en snabb promenad eller börjar storstäda nånstans. just det är en smula svårare nu pga foglossning och sånt, men som tur är har jag inte så ofta behovet numer. det var värre i början. avslappning funkar inte alls för mej utan gör mej bara mer stressad. men det är inte lika för alla!

jag tycker faktiskt att du ska tillåta dej ditt katastroftänkande nu. det är ju uppenbarligen något du behöver bearbeta och det är bättre att få det ur världen än att dra ut på det och må dåligt längre. och glöm inte att det ÄR helt normalt att känna som du känner, speciellt när det gick så fort att få plus! det kommer gå bra!

Hej Milimina!

Jag håller helt med dig! Avslappningsövningar går ju helt bort. Man blir helstressad av att man inte klarar att slappna av. Knäppt värre. Man läser ju om att stress inte är bra för barnet och vilka veckor man inte skall stressa m.m. Vad har din bm/läkare sagt? Äter du någon antidepressiv medicin eller har du övervägt det?

bm vill inte att jag ska jobba/arbetsträna för mkt innan förlossning, och hon kommer säkert bli glad över att jag har slutat nu hon har erfarenhet från andra utbrända gravida så jag lyssnar mycket på henne! hon trycker också väldigt på hur nöjd hon är med alla värden och hur graviditeten går för mej så hon är toppen att ha bakom sej

stress är inte bra men att tänka för mkt på att inte stressa är i sej väldigt stressframkallande så ibland är det nog nyttigare att faktiskt få stressa lite.

jag äter inga ssri-preparat och har aldrig gjort, för mej är det inte ett alternativ och speciellt inte nu under graviditeten. jag är inte deprimerad, bara slutkörd, men det är svårt att kämpa emot alla som vill stoppa i en piller hela tiden. det finns massor av anledningar till att jag vägrar, mest för att jag skulle må sämre på dem (för många biverkningar i relation till vad jag skulle vinna på det, OM jag skulle vinna på det) och då känns det verkligen inte aktuellt.  den enda medicin jag tackat ja till är insomningspiller pga att jag hade hemska sömnproblem framkallade av stressen. men för andra funkar det bra som ett stöd på vägen, så de ska inte avfärdas helt även om det låter som om jag totalsågar dem.

Puffar... är det ngn mer som känner som vi?