Hej!
Någon som har erfarenhet av parrådgivning/familjerådgivning (vi har inga barn dock) i Uppsala? Vi har just enats om att vi ska gå, men det finns ju ganska många att välja på. Någon som kan tipsa?
Tips mottages tacksamt!
Finns många?...
Då följer jag denna tråden med spänning.
Jag har hittat kommunens, och jag har hittat svenska kyrkans.
Vi har barn, och ett på väg, då jag ringde kommunens påtalade hon att de hade hiskeliga köer, fram till i augusti.
Eftersom vi nu har barn så är vi "prioriterade", och får således företräde i kön, eller som de ser det; återbudstider i första hand.
Var en vecka sedan jag ringde, och ännu ingen tid i sikte.
Funderat på att kontakta kyrkan efetrsom vi är gifta har vi ju "lovat inför gud och församlingen" även om vi är ateister på gott och ont.
Den skall visst ligga på Götgatan.
www.svenskakyrkan.se sök på "Familjerådgivning"
Sedan finns ju privata, (kanske dem du menar) Då ligger priserna på mellan 700-1500kronor.
Kommunens 200:- och kyrkans 300:-
I och för sig är väl summorna småpotatis i sammanhanget.
Jag har väldigt svårt att tänka mig leva i en "splittrad" familj.
I vår familj är det bara jag som "lider" så det är väl bara att bita ihop och kämpa på.
Uppgiven: Ja, det är de privata jag tänker på. Kommunen vet jag att de har långa köer och prioriterar barnfamiljer, och vi är ju inte en sådan. När man väl bestämt sig vill man ju komma igång, och tiden bara rinner iväg.. Eftersom det är ganska kostsamt med privata undrar jag om det finns någon som har erfarenhet av någon privat mottagning i Uppsala.
Har också funderat på kyrkans mottagning, någon som har erfarenhet av dem?
Jag är väl mest på i detta fall, men han ställer upp. Å andra sidan finns problemen mest hos honom. Han är i en 30-årskris och tvivlar både på sig själv och sina prestationer, och då verkar det som om jag/vi får en del av kängan.. Toppen.
Tjaa, *hehe-uppgivet*
Det verkar trist / ÄR trist att leva med någon som tillför föga livsglädje i vardagen...
Här känns det bildligt somom det är jag som trampar vatten för att resten av familjen skall kunna hålla sina över vattenytan.
Även om det är en bra bit kvar ner till vattenytan, men du förstår säkert hur jag menar.
Barnen gör man det ju av kärlek till, och jag känner mig så usel som inte orkar för makens skull längre, men jäkl-- vad jag har kämpat...
Jag är ledsen om jag hoppade in och "överöste" dig med fel sorts "svar", eftersom det var "folk med erfarenhet" du efterlyste.
Jag är ju bara ännu en i samma båt...
Önskar dig all lycka, och må du få i livet vad du förtjänar.
Ingen som har nåt tips?