(Långt) Att leva med någon som är deprimerad..

ta dig ur det förhållande, mitt gick så långt att han inte fanns när det var dags att gå till psykologen

Jag känner igen mig fast det var en kompis som hade väldiga problem, är anonym med hänsyn till henne.

Till sist brast det för mig, gick till skolkuratorn (gick i gymnasiet) och fick prata ut. Kuratorn sa att inte ens han klarade av att hjälpa henne trots ca (25!) år i tjänsten. Det kändes iaf lite bättre att veta att det inte var mig det var fel på eller hur man nu ska uttrycka sig. Vill med detta säga att du kanske skulle må bra av prata av dig du med?

Ang din sambo så försök få med honom till akutpsykiatrin. Så gjorde min sambo när jag var väldigt deprimerad för något år sedan och visst var jag lite ilsken då men så här efteråt var det det bästa som kunde hända. Det gjorde dessutom att det blev mer fart på de på öppenvårdspsykiatrin, fick en tid där väldigt fort efter akutbesöket. Nu kan det tyckas överdrivet att söka akut men vad gör man om man mår dåligt och inte får hjälp? Kanske kan ni gå tillsammans till din sambos terapeut, kan vara värt att kolla upp. Ge INTE upp vad du/ni än gör!

Kramar från en som varit delvis i både din och din sambos sits (dock inte samtidigt).

TS här:

Anonym 905743. Vill inte lämna min sambo. Älskar honom för mycket för det och vill verkligen att han/vi ska ha provat allt som bara går att göra för att han ska bli bra igen.
Men visst, jag kan erkänna att i mina mörkaste stunder har funderat på hur det skulle vara att vara i ett förhållande utan så stora bekymmer. (Men vilket förhållande är bekymmersfritt egentligen?)

Anonym 905791. Det där med akutpsyk har varken jag eller sambon tänkt på. Det kan nog vara en riktigt bra ide, speciellt om det får öppenvården att reagera snabbt. Min sambo säger ju att han mår rejält dåligt, så det kanske är precis vad som behövs nu. Jag tror att han behöver prata med någon utomstående som vet hur han ska få hjälp på rätt sätt.
Jag ska prata med honom så fort han kommer hem igen!
Tack så mycket för hjälpen!

Jag blev berörd av ditt inlägg TS.
Man kan säga att jag lever i samma situation som din man och känner mig ofta helt värdelös. Allt började med att jag fick IBS som ledde mig vidare till socialfobi, depression och slutligen panikångest.
Det är verkligen ett helvete att leva med allt detta. Just nu går jag i KBT och får hjälp att hantera alla känslor. Det är svårt och frisk kommer jag ju aldrig bli från min IBS men jag kan ta mig ur depressionen, kan lära mig att hantera min sociala fobi och min panikångest, så nog finns det en ljusning.
Jag förstår dig man och han behöver hjälp omgående. Jag tycker att ni ska åka upp till psyk-akuten en dag och om inte han kan tala där om hur svårt han har det så får du föra hans talan. Det svåraste en deprimerad person har framför sig är att orka ta kontakt, kräva kontakt med en psykolog.

När det gäller dig. Bara för att han är deprimerad så betyder inte det att du inte kan ställa krav. Milda krav.
Kräv att han utför några sysslor per dag. Dammsuga, tvätta och uppmuntra honom. Tala om för honom hur du har det. Hur svårt det är för dig och dina känslor. Jag tror det är viktigt.
Min man sade helt plötsligt en dag, Nej nu orkar jag inte mer! och jag hade inte haft en aning eller ens en tanke att han mådde själv dåligt över situationen eftersom han aldrig sagt något och trott att om han sade något så skulle jag bli ännu ledsnare. Detta fick mig att vakna lite och jag började ta tag i saker i hemmet.

Jag tycker du är en stark och fin människa som orkar och som vill stanna kvar hos honom. Men få honom att förstå att du kan inte orka med hur mycket som helst för det ska du inte behöva göra.

Lite tips från en deprimerad tjej om vad som kan göra vardagen lättare och gladare för oss deppade:

-Planera en liten resa med honom så han får miljöombyte och får se nya saker. Planera utefter hans förutsättningar. Har han t ex magproblem så behöver ni kanske inte åka iväg till en storstad med sightseeing och sånt utan kanske bara en helg på en herrgård eller ett spa.

-Få in något nytt i hans liv som han kan leva för och ta ansvar för. Min kille köpte en katt till mig. kanske låter urdumt men det motiverade mig att stiga upp ur sängen på morgonen bara för att se vad kissen gjorde.

-Biobesök. Det finns filmer som går i en liten salong och man kan boka platser via nätet om man t ex som jag måste sitta lägst bak intill utgången.

-Uppmuntra honom på helgerna att göra saker med dig. T ex en promenad i skogen så han får lite dagsljus.

Men allt som allt. Berätta hur du känner och berätta för honom ofta hur värdefull han är och hur duktig han är. Vilken kämpe han är.
Men som sagt. Du får lov att ställa krav på honom och du får lov att tala om din egen situation.

Lycka till!

Ps: Om han redan fått en remiss till en psykolog varför inte ringa till mottagningen och försöka påskynda det hela. Bre på ordentligt om hur svårt ni har det. Har han självmordstankar så nämn det. Yppar man ordet suicid till dem så brukar det tas på allvar.

Jag har IBS och kan som anonym NR: 908025 rekommendera Kognitiv beteendeterapi. Har hört om en kvinna vid NUS i Umeå som håller på med hypnos mot magproblem, allt är ju värt ett försök. Själv så har jag funderat på alternativa grejer som zonterapi och akupunktur.

Kan inte nog berätta hur glad jag är att jag hittade denna tråd. Känner mig helt uppgiven över min mans sinnestillstånd just nu. Han är sjukskriven sedan några veckor tillbaka pga akuta ryggprbl och gräver sig djupare och djupare ned i depression och ångest över att hans problem egentligen härör från nån annan sjukdom (typ cancer). Dessutom är han hypokondriker (om ej än diagnosticerad) vilket gör att han med jämna mellanrum (3-6 månader) är övertygad om att han är döende i någon sjukdom.
Jag älskar honom hur mycket som helst, men när dessa perioder kommer blir livet ganska tugnt och att jag dessutom just nu befinner mig i sista trimestern och har nog att fundera och oroa mig över själv inför förlossningen samt en del fysiska problem som foglossningar hjälper inte upp det hela.
Jag gör nästan ALLT just nu, städar, tvättar och handlar. Ibland lagar han mat eller kör en diskmaskin men hemmet gror igen dag för dag, vilket får mig att må skitdåligt. Gråter av trötthet nästan varje dag...
Det känns mycket hopplöst just nu...

Att det inte är lätt att leva med någon som är deprimerad kan jag skriva under på. Läs gärna tråden www.familjeliv.se/Forum-4-51/m521423.html som jag själv startade tidigare i år.

"skönt" att höra att det jag inte är ensam om att vara i denna jobbiga situation. Min kille är deprimerad, negativ inställning till sig själv, känner sig värdelös,förstorar upp problem som inte ens finns och tolkar allt på sitt eget sätt så det blir omöjlgt att se en lösning på saker o ting.
Jag har jättesvårt att ge upp honom, pga mina känslor gör honom o att vi väntar barn gör det hela inte lättare. Han får professíonell hjälp o medicin, men det verkar ta låååååång tid, jag vill finnas för honom men vet inte hur då han har svårt att ta emot mitt stöd.
Dessvärre måste jag tänka på mig själv o förbereda mentalt för förlossning o ev en framtid ensam med barnet. Svårt när man inte riktigt räknat med det från början. Arrrgh, varför är det så här när man har nåt så underbart att se fram emot?!?!?!?

Många tröstkramar till trådstartaren o ni som svarat här, ni är otroligt starka som orkar i en sån här jobbig situation.

Det är ju dalarna som stärker förhållandet så jag tycker verkligen inte att du ska ge upp. Ett tips kolla om det finns någon psykiatriker (privat) som är ansluten till Landstinget ni tillhör. Då gäller även högkostnadskort så jag tror man betalar 100 kr per gång upp till 800kr efter det går man gratis. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en fördel att gå till en psykiatriker istället för en psykolog i det här fallet eftersom en psykiatriker är läkare i botten och kan förstå problemet på ett annat sätt. En psykiatriker kan ju även skriva ut sjukskrivning och remisser. Så jag tycker att det kan vara värt att kolla upp.

Du kan veta att jag håller tummarna för er. Höll på att köra mitt eget förhållande i graven pga en depression. Oj så nära det var. Hör av dig om du vill veta mer.

Kram

Ring och tjata på mottagningen, jag vet att min remiss kom bort 2 gånger, det dröjde alltså 3 år innan jag fick komma till psykolog. Ett tag gick jag och pratade med en sjuksköterska, det hjälpte fast hon inte var psykolog. Även distriktssköterskor på en vårdcentral kan vara samtalsperson, liksom präster och diakonissor tror jag. Jag pratade även en del med min husläkare på vårdcentralen, fick tabletter som gjorde att jag mådde lite bättre - de hjälpte mej så jag orkade tänka lite och ta några initiativ. De heter Atarax, Esucos har också hjälpt mej många gånger. De är orosdämpande mediciner och kan ju hjälpa kanske även honom lite.

Jag har i vissa perioder varit så där som du skrev att han är, min man fick göra allt här hemma plus ta hand om mej. Jag fick dåligt samvete av det och blev mer deprimerad av det dåliga samvetet.

Ta med honom ut på promenad, så han kommer ut lite. Gå en liten sväng varje kväll eller så. För mej var det enda tillfället jag orkade tänka och prata med min man. Om han verkligen inte gör nåt hemma så ge honom en uppgift varje dag när du går till jobbet. Tex duka fram till middagen, gå till närbutiken och handla 1 l mjölk, tänka ut vad han vill ha till middag, bädda sängen osv. Små små saker som gör att man har kontakt med livet igen som han själv måste ta initiativ till att det blir gjort.

Prata med honom om hur du mår, att du inte orkar längre. Försök att varje dag få en riktig pratstund, utan tv och dator som surrar. För mej var det lättast att prata innan jag somnade, så min man fick snällt vakna mitt i natten innan jag somnade och prata lite. Jag kunde absolut inte prata under middagen, fick bara panik då.

Kämpa på, han kommer att må bättre och åter vara den man du blev kär i. Jag och min man har fått en djupare relation efter min djupa depression.

Nån av er som vet hur man behandlar hypokondri? Vart vänder man sig? Öppenpsyk eller?

Är så trött av att se min man gå ned sig, få sömnsvårigheter och ångestanfall pga sin hypokondri...

Han bör vända sig till en psykmottagning. Har han fått diagnosen hypokondri? Det kan röra sig om annat.

VAd skulle det kunna vara annars om detinte är hypokondri - tycker han uppfyller de flesta kriterierna...?

Hej,

Ville bara ge en kram. Jag har själv varit djupt deprimerad och är idag oerhört tacksam mot min sambo som stod ut med mig fast jag beteddemig både illa och konstigt. Vet inte vad för råd jag kan ge dig.. Han borde prata med en läkare om antidepressiv medecin om ni inte redan har gjort det. Det hjälpte mig otroligt mycket, det lyfter en liksom tillräckligt för att man ska orka med dagarna och sig själv.

Att få träffa en psykolog genom landstinget kan ta en evighet... Så som andra skrivit innan, prova psykakuten annars är det faktiskt (om man har möjlighet förstås) väl värt pengarna att träffa någon privat. Då har man inte heller pressen på sig att man kanske bara "får" 5 eller 10 gånger utan kan gå så länge man vill, jag går fortfarande en gång i månaden efter 2 år... Bara för att det är skönt...

Jaja, hoppas att ni får hjälp och jag kan tänka mig att det är väldigt jobbigt, Jag VET ju att han har det jobbigt oxå, men försök och tänk på att det kan bli mycket, mycket bättre, bara ni ser till att få hjälp!

Kram