Har adoptivföräldrar svårare att vfå moderkänslor?

Hej

Jag knöt inte an till min dotter under min graviditet. Tvärtom så upplevde jag periodvis henne som en parasit som livnärde sig på mig. jag knöt inte an till henne efter förlossningen heller. Jag hade en svår förlossning, förlorade mycket blod o s v. När de kom med min dotter kände jag att jag tyckte om henne, men hon kunde varit vilket barn som helst. Kärleken till henne har kommit med tiden vi lärt känna varandra.

Att ha biologiska barn betyder alltså inte per automatik att banden blir starkare. De kan bli minst lika starka om barnet är adopterat. För min del hade det kvittat. Om jag vill ha syskon till min dotter kommer jag nog att ansöka om adoption. Så slipper jag vara gravid och föda. Älska kan jag göra ändå.

Kram

Vi hade flera _års_ förberedelse mentalt och psykiskt, och många som både adopterat och fött barn säger att känslorna till stora delar är samma oavsett vilket sätt man väntar barn på... och jag tror absolut på det...

Jag kände omedelbar moderskärlek till min son då vi fick honom i vår famn.

Många barn kasnke inte förstår att det kan vara lika mkt älskat då det är adopterat?
Är det inte svårt då man inte vet barnets temperament mm då man adopterar?

Jag träffade en underbar kvinna för 6 år sedan.Hon hade en son som var 4 månader,som jag adoterade när han var 1 år.
Biologiska pappan fanns inte i bilden.

Jag älskar min son starkt.Jag kan dö för honom,han är mitt allt.
Jag spenderar nästan all min lediga tid med honom,har alltid haft bra relation med dagis fröknarna och lärarna på hans aktiviteter.

Jag älskar honom så mycket att det nästan gör ont,och jag är världens lyckligaste pappa.
Något biologiskt barn vill jag inte ha.

Jag är mycket nöjd med min situation med min kvinna.Min fru är bäst.

Jag knöt an sonen när han var bebis.

Jag tror inte på en omedlebar kärlek, bara för att man blir mamma, jag tror att kärlek växer fram. framförallt till sitt barn, ens eget eller adopterad, kärleken växer och blir densamma.

Bara för att man blir gravid, och bär barnet inom sig betyder inte det att man per automatik älskar barnet. Vissa omständigheter gör att man kan få svårt att knyta an till barnet.Men med tiden växer oftast kärlek fram. Det är genom upplevelser, och medgångar likväl som motgångar i vått och torrt man tillsut finner varandra. och kärleken.

Monicah-> Fast man vet ju inte vad ett biologiskt barn får för temperament heller.

ts: är man adoperad så känner man kanske ett utanförskap, förr eller senare, man vill veta vars man kommer ifrån.

Jag tror och vet att kärlek växer fram, jag är övertygad om att man känner samma kärlek till ett adoptivbarn som till ett biologiskt. kärlek växer fram, det finns inte bara per automatik.

Jag har två bonusbarn (inte adoptivbarn, utan min sambos barn) och jag älskar dem som om de vore mina egna. Det finns ju biologiska barn som inte har det bra och är älskade av sina föräldrar och det finns adoptivbarn som har det jättebra. Jag tror inte man kan säga att det är på det ena eller det andra sättet eftersom alla familjer är olika.

Monica H, man vet ju inte barnets temperament, egenskaper och personlighet när man föder dem själv heller... Barn är ju ofta inga kopior av sina biologiska föräldrar på den punkten.
Det är nog inte alls många adopterade barn som inte tror de kan vara lika älskade, däremot finns det de föräldrar som är dåliga på att visa det kanske...

Jag tror nästan tvärtom, en adoptivfamilj har oftast flera års barnalängtande och förberedelse före de får barnet i sin famn. Ett barn som kanske dessutom haft det svårt och därför verkligen appellerar till föräldrarnas hjärta.
Medan en gravid, ensamstående tonårsbrud som kanske inte ens egentligen vill ha barnet och sedan vill tillbaka till sitt gamla liv kanske inte ktyter lika starkt (obs, detta var ett exempel, alla tonårsmammor är inte sådana).
Jag tror att det är tuffare att knyta an om man blir bonusförälder till något äldre barn.

Jag vet inte... Jag läste någon amerikansk artikel som drog upp en massa statistik (som jag vid tillfället inte kollade källa på så jag kan inte uttala mig om validiteten) om att adoptivbarn löper större risk att utsättas för våld i hemmet och begå självmord osv.

Nu hittar jag inte just den artikeln jag läste då, men här är en annan som berör ämnet: darkwing.uoregon.edu/~adoption/archive/AndersonCAAA.htm

Även i Sverige är adopterade något överrepresentaterade i självmordsbenägenhetsstatistiken. Men det är oklart om det beror på adoptionen i sig eller de trauman barnet varit med om tidigare i sitt liv. Vad gäller våld i hemmet så vet jag ingen sådan svensk undersökning, och adoptioner går inte till på samma sät i USA som i Sverige bl a vad gäller utredning och uppföljning...

Jag är adopterad och jag har aldrig haft bra relation till mina föräldrar de utsatte mig för psykis misshandel, söp/ super m.m.

Känner flera andra adopterade där flera av de har också haft en dålig relation tiil deras föräldrarar, ofta handlar det om att föräldrarna har behandlat de illa och de har en dålig ralation, men visst känner jag de som har haft de jättebra också. Jag upplever ändå att de son verkar må bäst av de jag känner är de som är adopterade och har syskon som är biologiska.Deras föräldrar har nästan favoriserta de som jag har märkt.

Jag är själv adopterad från Sri Lanka. Kom till sverige när jag var 3 månader. Mina föräldrar har gett mig ett jättebra liv!! Har visserligen inget att jämnföra med, men jag är lycklig, och de har ställt upp för mig i vått och torrt! De enda de gjort lite "fel" är att de varit väldigt överbeskyddande. MEN de e man säkert med ens "egna" barn med. Jag har även träffat min bio mamma, men de kändes som vem som helst så de va inte så givande. Är ensam barn, men har växt upp med två grannar som jag sett som mina syskon och gör de fortfarande. Kort och gott så är jag mkt nöjd med min uppväxt och mina föräldrar. Blir dock väldigt ledsen när jag ser att de e andra som inte har haft de bra..

Min mamma är adopterad och hon säger att hon aldrig känt sig 100% accepterad av sina föräldrar (hon är adopterad inom Sverige på 40-talet). Däremot har hon inte haft något större utbyte av sin biologiska mamma heller.

Känner och känner till andra som haft det jättejobbigt, men jag tror det beror mest på adoptivföräldrarnas omogenhet - inte haft vett att sätta sig in i barnets situation. Vissa verkar ha trott att de ska få en liten gullig unge som bara ser annorlunda ut. De har inte velat förstå att man måste jobba med anknytning, att barnen kan ha farit illa innan etc.
Jag har också sett en tendens hos många tjejer som är adopterade att skaffa flera barn i unga år, kanske för att på så sätt få en bio-familj? Min mamma gjorde så och en del andra jag känner också.

Andra jag känner mår hur bra som helst och har jättefint förhållande till sina adoptivföräldrar. Så min slutsats är att det beror på vilken familj man kommer till

Jag är biologiskt barn till min mammma och jag kände mig inte accepterad under min uppväxt. Så det handlar mer om vilka föräldrarna är än om de adopterat eller inte.