"Hur är allt med dig då?"

Jag svarar aldrig att jag mår bra om jag inte gör det. Antingen svarar jag att det är ok eller att det inte är så bra. Folk frågar vad som är fel och jag berättar snabbt, men inte ingående att jag är lite deppig t.ex.

Till mina närmsta vänner (om jag nu haft några sådana, de tycks ha försvunnit med tiden och min depression) så hade jag nog faktiskt kunnat säga som det är. Kanske inte i vilket situation som helst. Inte om vi träffas på ICA, är på väg ut eller så... Det gäller att välja tillfället helt enkelt.

När du träffar dina vänner under en hemmakväll eller lugnare tillställning, typ middag, vad som helst. Kan du inte säga det då? Säg som det är bara. "Jag mår inte så jättebra just nu och skulle behöva lite stöd". Tala om för dem vad de kan göra för dig. Kanske äta middag med dig någon gång, så du slipper laga maten själv, kanske bara ringa ett samtal till dig och prata lite om hur din dag varit etc. Ge dem konkreta tips, annars finns ju risken att de inte vet hur de ska bemöta dig.

Det tror jag är den största orsaken till att människor reagerar konstigt eller försvinner, de vet inte hur de ska reagera. De vet inte vad det handlar om.
Ge dem information om ditt tillstånd, så att de bättre förstår och kan stötta dig.

Problemet just nu är att jag inte orkar umgås med nån.. På sin höjd min man och mina föräldrar, men sen orkar jag inte med mer umgänge..

De få gånger jag träffar vännerna är det för att inte tappa kontakten helt, men jag mår sååå dåligt kring folk..
Får extrem ångest och känner mig trött och dåsig.

Vad är det för vänner du har som du inte kan vara ärlig med? Som du inte kan få något stöd hos när du mår dåligt? Det undrar jag.

Självklart kan jag få stöd från dem, de är väldigt omtänksamma vänner. Men det är nog jag som inte vågar erkänna för andra att jag mår dåligt

Dessutom har jag inte känt dem sålänge (2 år) och inte lärt känna dem så jättebra ännu..
Jag har svårt att visa min svaghet för andra, det är till och med svårt inför min man.

Ok, jag förstår.
Men känner du att du får stöd och hjälp av din man och föräldrar då?

Jag svarade, när jag var deprimerad, bara ärligt till de jag hade en nära relation till och de som verkligen ställde frågan för att de ville veta

Man svarar ju inte helt ärligt på frågan när man inte är deprimerad heller. Vissa dagar är man helt slut, trött, ledsen och känner sig som skräp men man säger ju att allt är ok om man får en fråga. Man måste ju inte alltid säga som det är...

Då förstår jag lite mer. Mår som du. Massa ångest, även viss social fobi. Orkar inte träffa människor överhuvudtaget, undantaget är min familj som jag träffar varje helg.
Jobbar du? Hur går det isåfall?
Jag studerar och missar massor av föreläsningar pga att jag helt enkelt inte klarar av att ta mig utanför dörren.
Har du pratat med någon annan om det här? Någon medicinering?

Kan du inte tala om för dina vänner att du behöver vara ifred ett tag? Att du mår så pass dåligt? Jag vet att det inte är lätt. Jag har inga vänner kvar, men kanske är dina bättre än mina?

Har inte vågat prata med mina föräldrar heller

Min man stöttar mig på så vis att han tar hand om hushåll och barn, jag orkar oftast inte så mycket..

Men jag märker att han tycker det är mentalt jobbigt, och han verkar inte riktigt veta hur han ska handskas med situationen.
Ofta får han arga utbrott, när jag inte orkar bry mig om saker o ting..

Men jag tror inte det är MIG han är arg på, utan hela situationen..

Våga ta steget att säga något till dem. Det viktigaste är nog att de förstår vad som är fel, alltså får veta lite mer om ångest.

Anonym (m):

Jag är mammaledig och har varit sen 2 år tillbaka. Men nu tar även min man ut föräldrapenning för att kunna vara hemma och hjälpa mig. Ska försöka fixa med sjukskrivning..

Ska till psykolog om 2 veckor, får se efter det hur det blir med medicinering osv.

lycka till!