När kan barnet tidigast ha växelvis boende?

Citat från en interpellation i Riksdagen:

"Enligt rapporten Växelvis boende, från Socialstyrelsen, hävdar experter på området att det inte är tillrådligt för små barn att växla hem mellan sina föräldrar. Detta hävdas även i departementspromemorian Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. Den av departementet anlitade experten i barnpsykiatri, Torgny Gustafsson, kom fram till ståndpunkten att växelvis boende inte var att rekommendera för barn under tre års ålder. De mindre barnen har stora behov av trygghet och kontinuitet. De har svårt att hålla kvar minnet av en frånvarande förälder en längre tid, t.ex. en hel vecka. Han anser också att ett växelvis boende ska vara till för barnet och inte för att skipa rättvisa mellan föräldrarna."

Kanske kan vara till någon hjälp! Lycka till!

dom får ju tidigast börja på dagis vid 1 års ålder, så det kanske kan vara lämpligt att ha som nedre gräns?

Jag har min dotter varannan vecka, och har haft så sedan hon var 3½ år. Det har fungerat jättebra och hon har mått bra hela tiden.

Kan berätta hur vi gjorde, sonen var 2½ år när vi gick skilda vägar.
Han bodde kvar hos mig i sin invanda miljö och Pappan flyttade, Han hade sonen varannan helg samt en kväll i veckan.

Helgen sov han med sin Pappa och kvällen mitt i veckan så antingen hämtade jag upp honom eller han kom till mig och nattade sin son sen jobbade jag vissa kvällar den perioden så till en början hade jag Fadern hos mig som "barnvakt" dom kvällarna.
Det funkade för oss.

Vartefter sonen växte så ökade vi på nattumgänget med Fadern och senaste åren har vi haft växelboende varannan vecka fram till nu då sonen har valt att bo med sin Far på heltid.
Tillägas att han är 12 år, snart 13 nu.

Men vi som föräldrar har varit väldigt flexibla och lyhörda gentemot sonen och har inte haft nån prestige om si och så....men vi har haft andra disskutioner under årens lopp givetvis, men det är en annan historia...

Det viktigaste här är nog att inte tänka så mycket på sina egna känslor utan fokusera mer på hur barnet mår och utgå från det.
Börja med att försöka sitta ner och lägga upp en plan för hur ni ska göra...kanske låta barnets Far få komma så ofta han behöver hem till er under första tiden och få hämta barnet för diverse aktiviteter till att börja med...?
Det förusätter förståss att ni är överens så att ni inte har en massa bitterhet som ni låter gå ut över erat barn och använder barnet som ett språkrör kontra vapen mellan er...

Det är inte lätt men det funkar...om man är vuxen nog att stå tillbaka lite för sitt barns skull.

Hoppas att ni kommer fram till en bra lösning och att allt löser sig på erat bästaste vis!
//Gimmi

TS här, tack för svaren. Det känns hopplöst. Jag vet inte vad jag ska göra. Fortsätta bo ihop fast man inte är tillsammans? Hur ska det gå? Det är ju hemmalivet, vardagslivet, vardagens beslut som inte fungerar. Hur ska det gå i så fall? Ska jag bita ihop i nästan 2 år till?

/ FÖRTVIVLAD

Gimmi, jag är bara så rädd att han inte pappan inte kommer gå med på det. Han är jättefäst vid vårt barn, just nu är han pappaledig och skall snart sköta inskolningen på förskolan. Han har så många "trumf" på sin hand (bl a är lägenheten vi bor i hans). Jag har svårt att tro att han skulle vika sig, en stor del av våra relationsproblem är att han är väldigt stark och dominerande i sitt sätt, en riktig "fadersfigur". Jag känner att jag inte riktigt kan vara mig själv ihop med honom, han är väldigt kritisk. Han är fantastisk ihop med vårt barn så jag är inte orolig för den sakens skull men eftersom det är mitt enda barn vill jag inte bli någon sorts "andrahandsförälder".

Nej det tycker jag verkligen inte du ska!!

Ingen tjänst gentemot någon av er att leva ihop om man inte är överens, på nåt vis bör du ta upp det igen med honom.
Kanske föreslå att ni på "försök" delar på er och delar upp vårdnaden även om barnet är litet.

Är det totalkört mellan er känslomässigt eller finns det en gnutta känsla kvar som har "glömts" bort bland blöjjor och vaknätter?

Om det finns nån känsla kvar så kan det bli en nytändning när ni delar på er. Det är ju positivt i så fall...

Annars så löser det sig automatiskt vad tiden lider OM ni separerar och upptäcker den ljusa sidan av att vara barnledig och singel...

//Gimmi

Ett alternativ som jag kan tycka är värt att överväga i din situation är växelvis boende för FÖRÄLDRARNA.

Du vill inte leva med din man, men kanske ändå inser och känner att ditt barn är för litet för att flytta varje vecka. Varför inte låta barnet bo på samma ställe hela tiden och sedan dela på en "vuxenlägenhet" där man bor varannan vecka. Då sätter man barnet i centrum på ett sätt som annars bara går att uppnå genom att ni fortsätter att leva tillsammans. Och det ville ni ju inte.

Ett annat alternativ är väl att försöka förbättra relationen, gå i familjeterapi och hålla ihop några år för ert barns skull. Dels är det bra för barnet att få vara kvar i "orubbat bo". Dels kan det faktiskt vara skönt för en själv som vuxen att slippa det dåliga samvete som skilda föräldrar ofta har.

Hoppas att du inte tycker att mina förslag är för kontroversiella, men jag försöker bara ge lite nya infallsvinklar. Jag antar att du hade hoppats på en massa svar som tillstyrker växelvis boende för små barn, men jag tror tyvärr inte att det är så enkelt.

Lycka till hur det än blir.

Tack snälla vad gulliga ni är. Jag överväger alla alternativ. Det finns massa känslor kvar men jag orkar inte gå omkring och vara orolig för vad han tycker om olika saker. Jag får tjata om och om igen om sånt som är viktigt för mig (vi är väldigt olika). Jag vill leva med honom, vi har försökt familjeterapi men jag tror att vi helt enkelt är för olika.

Kanske att vi som föräldrar växelbor är ett alternativ. Synd bara att jag längtar så väldigt efter ett eget hem. Som det är nu känns det som jag är inneboende hemma hos honom. Fast det är mitt eget hem.

Svar 2

Du hann skicka ett till före mig.

Vad menar du med triumf? Känner du dig i underläge gentemot honom och hans sätt att sköta och vårda erat barn?

Det kan va lätt att känna så...jag vet...

Jag tror nog du är minst lika bra förälder det visar du genom att inte svartmåla fadern utan lyfta fram hans positiva sidor, du är en klok kvinna!

I min kommun så har man företräde till ny lägenhet vid separartion, har du kollat upp det?
Annars tycker jag, men det är min åsikt att har man flyttat ihop oavsett vems lägenhet det var från början så kan man byta lägenheten till två mindre vid en separation.
Finns den möjligheten?

//Gimmi