Min dotter gör allt för att vi ska bli osams hela tiden. När jag inte orkar längre utan blir arg och skäller, då ska hon flytta härifrån och vill dö. Jag blir så himla ledsen. Är detta ett normalt beteende för en nioåring? Kan det bero på att jag inte bor tillsammans med hennes pappa? Är helt rådlös...
Jag har också en nioåring som går utanpå det mesta för tillfället...vissa dagar känns det som om jag inte gör nåt annat än går runt och är arg på honom...han tjatar, surar, blir ovän med sin syster hela tiden (hon har naturligtvis sin del i det också), är allmänt otrevlig, svarar surt etc...Det tillhör åldern! De håller ju på att bli stora! Men just nu när man är mitt i det så har man lust att flytta emellanåt 
Känner igen mig i det du säger om att flytta och dö...känns ju fruktansvärt när de säger så, men de behöver nog reaktionen. Tror att de känner att de står nånstans mittemellan att vara barn och att gå mot tonåren, och vet inte riktigt var de ska ta vägen. Vill både vara liten och stor och tuff och mjuk på samma gång...stackars...men under tiden är de ju pest emellanåt! Hoppas det går över snart!
Åh, vad jag känner igen mig. Min nio-åring är oxå sån som du anna68 beskriver. Från att ha varit världens lyckligaste lilla kille så går han omkring och är sur jämt, och säger man något om det, ja, då retas vi. Det är som om man måste tassa omkring på tå för att inte säga något som han blir sur av. Hopplöst 
. Men den tiden går ju oxå över, och ett tag mellan 11 och 13 kanske de är riktigt trevliga, hehe.
Ajdan: *LOL* ja, låt oss hoppas på det - att de blir riktigt trevliga mellan 11 och 13 så att man hinner vila upp sig innan tonårstiden...!
Jag har en tös på 9, och jag är snart flintis, jag tröstar mig med att tonåren blir bättre, eftersom det är ett hel-e nu.
TS: Jag minns att jag sagt något liknande i den åldern, och mina föräldrar var INTE skilda- så jag tror inte att det har med det att göra. Man vill bara testa sina gränser för att se hur du reagerar. Barnet vill se att du blir ledsen för att det är ett tecken på att du bryr dig, men var försiktig med att låta henne komma undan med det. Du måste markera för henne att du inte accepterar den sortens hot.
Jag skulle nog säga att "Så säger man inte! Jag förstår att du är arg, ledsen och tycker att det här är jobbigt, men gå och sätt dig på ditt rum en stund och varva ned så kan vi prata om vad som hände sen istället."
Jag tror nämligen att det handlar om att barnet blir överväldigat av ledsna känslor när ni bråkar, och vet inte ännu hur det ska hantera dessa känslor. Dessutom kan det vara bra för både dig och för henne om hon går undan litet, då hinner ni båda sänka kroppstempen med några grader och vara mer sakliga när ni löser konflikten sedan 
Är bonusmamma till en 9årig tös.
Hon ska börja bo hos oss för hon o hennes mamma är så osams, och för hennes mamma är " inte så snäll" mot henne...
säger inget mer om den saken....
Hos oss har både jag o min man märkt att hon gärna "spelar ut" oss mot varann o sen ger oss ett lite hånfullt leende när hon märker att vi märkt vad hon håller på med.
Sen visar hon ingen respekt för/mot mig... hennes mamma har talat om för henne att hon inte behöver lyda mig eller lyssna på mig för jag e ju inte hennes morsa...
Antar att 9-års åldern har sin charm...
Jag har för närvarande barn som är 14,12,9 o 2½ månad...
så jag kommer ha 3 tonåringar o en liten i 3års trotsen...
GUD giv mig styrka....
Tack för det! De flesta jag känner med 9-åringar har inga problem med sina barn. Äntligen hittar jag fler med monster i förpuberteten. Vissa dagar skulle jag med glädje sälja henne! Om vi är sams i fem minuter per dygn känns det som en BRA dag! Skönt att höra att det går över. Känns som om det har pågått i evigheter.
Jobbar som lärare med Waldorfpedagogik. I den finns ett stort avsnitt om "9-års krisen". Det är en liten "trotsålder" eller utvecklingsfas som jag kallre kallar det. En frigörelsefas där barnen upptäcker att deras föräldrar och andra vuxna inte är perfekta och det får dem att känna sig lite otrygga och då måste de testa oss för att se att vi ändå finns där. Stort tålamod, klara ramar och tid att förklara saker och ting. 9-åringen förstår så mkt mer än vad de ger sken av!!
Jag känner också igen mig. Jag har en tjej på 9 år som också är sur jämt. Hon blir arg för minsta lilla och vill flytta och pratar mycket om att hon inte vill leva utan att hon vill dö. Detta är jätte jobbigt och ibland vet jag inte vad jag skall göra.