Rädd att någon annan får barn innan mej!

Jag förstår dig precis för så kände jag oxå!Nästan "hatade" alla som fick barn och kunde inte prata eller se på dessa människor.Jag avundades så mycket att jag slutade umgås med folk överhuvudtaget och ville bara vara hemma.
det är fruktansvärt att ha sådana känslor men min räddning var att jag gav upp och struntade i allt vad barn heter och började fokusera på det IVF:et som vi skulle göra fyra månader senare och då vips blev jag gravid.Jag tror på tomten och att det hjälper att inte tänka på det ,men som sagt jag vet precis hur du känner dig
Kramar!!!
Skriv gärna om du vill skrina av dig.

Jag förstår också hur du känner. Vi har försökt i 3år. Plötsligt kommer min mans bror o säger att de ska nog skaffa en till (har redan 2). Det går 3-4 månader sen var de gravida. Vi blev gravida efter vårt första IVF i december men fick MA i v15. De fick barn 11/4. Jag har fortfarande inte varit o tittat på deras "lille". Min svärmor vill att vi ska köra o hälsa på dem men jag kan bara inte. De förstår inte hur jobbigt det är o hur misslyckad man känner sig. Istället för att vara glad för deras skull ser man ju vad vi går miste om. Vi var uträknade till 11/9. Min mans bästa vän blev gravida o skämdes nästan för att berätta för oss. De fick sin i slutet av mars. Min bästa vän är gravid o ska föda 6 veckor innan jag skulle ha gjort om min lilla klimp fått stanna kvar.
Jag hoppas att man nån gång slutar känna så här. Kanske när vi gör vårt FET i v23/24 kan det släppa. Men misslyckas det så tror jag det blir samma skit igen!

Här kommer en till som känner ungefär lika! Det gör nog de flesta av oss, men det kan kännas lite "fult" att prata om det.

Min sambos bror ska ha barn i höst, och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt, speciellt som att svärmor gillar henne mer än mig, så har det alltid varit, och nu ska då hon ge henne första barnbarnet..
De vet om att vi har försökt i 3 år och har svårt, så jag hoppas verkligen att de tänker sig för när den lille kommer till världen. Visst har de all rätt att glädjas och gulligulla osv.. men jag tycker det är lika självklart att kanske försöka dämpa sig lite när vi är med, och ta hänsyn till våra känslor som vi kämpar med.

Det har hitills gått bra, de har inte pratat så mkt om bebisen osv när vi varit och hälsat på, så det känns skönt. Tack och lov så bor vi 10 mil från varandra, så vi ses inte så ofta, men å andra sidan så kan det bli jobbigare när man väl ses då, eftersom det kommer att bli emr intensivt och hela släkten ska väl komma om hans bror m. fam är där och se underverket.

Alla vet ju inte heller om att vi försöker, och det hjälper inte alltid att berätta heller när de undrar om inte det är dags för oss att "skaffa" barn snart.. Jag är nämligen så förbannat urless på kommentarer som;

*Ni tänker kanske på det för mycket.. försök å slappna av så kommer det nog att funka.. (får jag ägglossn. då eller?)

*Ja, men jag känner ett par som..... och så kommer det nån solskenshistoria om att de försökt så länge och vips så blev de bara gravida.

*Men kan ni inte adoptera då?, och så kommer samma kommentar ofta som ovan, att då slutar ni tänka på det och så får ni ett "eget" barn.

Speciellt det sårar mig, eftersom jag är helt öppen för adoption, och ser inte det som nåt slags andrahandsval, så om det blir så att vi inte lyckas med IVF så kommer vi att adoptera och då vore det katastrof om vi blev gravida när vi väntar barn i hjärtat, och alltså har fått barnbesked.

Men det kan inte folk förstå att det barnet är lika mycket värt som ett biobarn.

*Ibland så får vi frågan om min sambos spermier, som om det är enda orsaken till ofrivillig barnlöshet. När jag säger att de är riktiga os-simmare så vet de inte vad de ska säga, eftersom många på något sätt utser sig själva till nåt slags experter på området.

Sen blir de förvånade över att vi provat andra behandlingar nu innan det blev aktuellt med IVF för det visste de inte...

Det som är jobbigast för mig, är att träffa andra killar som blivit pappor, eller att min sambo är med och träffar en liten knodd, och jag ser hur det lyser av längtan om honom, att själv få ha någon som kallar honom pappa... och så vet jag att det beror på mig att det inte blivit så ännu!

Kram på er alla som kämpar! En liten tröst kanske att ni inte är ensamma!

Du vet väl att det finns möjlighet att gå och prata med en kurator? Jag fick den info. på fertilitetsmottn. som jag går på. Kan vara skönt att prata med någon helt utomstående, speciellt om såna här extra känsliga saker.

Å, UllaBella, klarade nästan inte av att läsa hela ditt inlägg, fan, jag är så hormonig, vill bara tjuta!!!!! Varför ska det vara så jävla orättvist?????

Jag har nästan slutat helt att umgås med min urgoa kusin, som dessutom bor nära oss, tre år yngre, hon har fått två ursöta tjejer så där pang på en gång och jag orkar bara inte träffa dem, det är så jobbigt. Samtidigt vill jag ju att barnen ska lära känna oss också!!! Vi har inte ens berättat för kusinen + hennes man vad vi går igenom... *suckar*

I januari var vi på ett ettårskalas. Där var det 40 pers: mammor, pappor, gravida, barn -- och vi. Eh. SÅDÄR kul, det blev så jävla uppenbart.

Om jag förstår hur du känner?? Kan skriva under på det. Har berättat för min lillasyster alla vändor vi har haft i den här bebiskarusellen (där vi för övrigt varit i 2 år och 4 månader nu). med anledning av det har hon nu slutat med p-pillren, ifall det skulle ta lika lång tid för dem som det gjort för oss!! Får panik! Jag är äldsta barnet och vill absolut vara först med barn, och dessutom känns det som om hon kommer bli gravid omgående när de börjar köra på nu. HOn har alltid haft tur med ALLT, så varför inte detta?? Har ju inte direkt känt mig lugnare och mer avslappnad sedan hon berättade detta....

Strax efteråt meddelade en kompis att hon är gravid i v 20. Hon vet ocks allt om våra bebisproblem och hon har ALDRIG pratat om att hon är sugen på barn. HOn slutade med p-pillren och skyddade sig halvt om halvt med kondom och VIPS så var hon gravid. Och berättade inte förrän i v 20 för mig....kan tillägga att jag inte pratat med henne på ett par månader.

En nära släkting till oss har dessutom gjort abort och jag minns att jag redan då, långt innan vi ens hade börjat försöka, tänkte: "De kunde ha gett oss barnet istället!!"

Och jag är så TRÖTT på alla välmenande jävla råd!!!!!!!!!!!! Stoppa upp dem i era feta rövar!! vill jag skrika... men man är ju så väluppfostrad...

Jag kanske inte får vara med här eftersom jag är gravid nu,men vi har genomgått samma sak som många av er kanske inte under lika ång tid bara. Alla runt omkring har blivit gravid i ett nafs medanans vi kämpat i det tysta. I vårt fall har det dock inte varit ett fertilitetsproblem utan för att jag har vestibulit. Man kan inte ha sex när man vill då. Det är nog minst lika frustreande när man försöker skaffa barn...

Fyra månader efter att vi kastat p-pillren så får man reda på att det är 5 graviditeter på g i vår närhet. Doch hände inget för oss. Barnen kom och fler blev gravida och jag började undvika alla kompis träffar med att skylla på skolan...

Så sent som i februari var vi på en dagsutflykt med grillning i vintersolen och det var 10barn med i ålderna 2 mån till 5år och jag var den som lekte med alla barnen. Då fick man komentaren, ska inte ni skaffa barns snart också ni verkar ju tycka att det är så kul med dem. Vad fan trodde dom, att jag lekte med barn för att jag inte tycker om dem... Fy vad jobbigt det var.

Nu är jag dock äntligen gravid och jag längtar till den dagen när jag får kriva dem på näsan hur vi kämpat...

Jag kommer aldrig mer att fråga om folk ska ha barn eller ge goda råd. Har aldrig fått dem själv eftersom vi inte sagt ett ord om våra planer till någon, men jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas...

Jag förstår definitivt det där med att man inte vill att andra ska hinna före, vi har varit ihop i 8år och trodde vi skulle ha barn redan, men nej, vi blev sist i vårt umgänge. Det känns väldigt surt att vara sist kan jag säga, man känner sig så otillräcklig, har inget att tillföra konversationerna och känner sig allmänt utanför.

Kram till er alla som kämpar

tack så mkt för allas svar! Känner igen många av känslorna och frågorna man får stå ut med. Vi har inte heller gått ut offentligt med vår barnlöshet. Ibland känns det som om man vill skrika rakt ut efter 100 gången få frågor om när vi ska skaffa barn. Vaddå skaffa förresten, barn är inget man bara skaffar.

Ibland så plågar jag mej med att gå in o läsa på äntligen gravid sidorna och önska vi alla fick skriva där!
Även mina vänner som vet har svårt att förstå, en av mina närmaste sa häromdagen: Kommer du ihåg förra sommaren när du var så hysterisk(!?) Jag frågade vad hon menade. Då svarade hon att jag ju pratade om det så mkt då och tyckte ibland det var jobbigt att se gravida o barn...

Men....? Hysterisk är ju lite att överdriva, jag har inte ens gråtit i närheten av henne. Höll på att bli hysterisk på henne i stället...
Är så elak ibland att jag önskar de som är så oförstående att själva få svårt att få barn sen. Men så kommer jag på mej.. Detta önskar jag ju ingen...!

60 månader... det är väldigt många månader att vänta på att mensen(inte) ska komma.
Håller iaf tummarna hårt för oss alla! Kram

hanna: "Hysterisk" är inget man ska behöva höra! Kram, lycka till!!!