Så svårt att vara mamma och flickvän samtidigt.. hur gör ni?

Du är inte den första som känner så efter att man fått barn...tiden bara rinner iväg.
Har ni någon familj som kan ta barnet någon timme så kanske ni kan göra något tillsammans.
När barnet sover försöka att...se en film tillsammas bada/ducha.
Ta en fika ihop på stan när barnet sover i vagnen.
Skicka något uppskattat sms när ni är ifrån varanndra.

han är snart ett år och vi har inte varit utan honom mer än kanske någon timme åt gången. Tillsammans alltså. Vi har sagt att vi ska lämna bort honom lite mer men det är så svårt.... jag kan inte sluta oroa mig när han har barnvakt...

De gånger vi varit själva har jag märkt att vi hittat tillbaka lite, men så fort plutten kommer tillbaka går vi (läs jag) in i mammarollen igen och vips "here we go again"

men så här kan det ju liksom inte fortsätta i 20 år.... jag får lite panik!!!!!

Hej! Du, man måste inte vara som förut när man får barn. Man SKA inte vara som förut - hur skulle det ens vara möjligt? Lika smal, lika snygg, lika trevlig, lika kåt... Nej, det är så gott som omöjligt.

Hur gammal är ditt barn?

Så kände jag också. Vi skildes efter 1,5 år när barn nr 2 låg i min mage.  (20 år sen, ganska exakt). Jag hade liksom inget över till maken. Kärleken till honom tog "slut". Allt fokuserade jag på barnet. Allt. Jag vet inte hur gammalt ditt barn är. Men jag har fått för mig att under de första två åren kan det lätt bli så att man har svårt att hitta tillbaka. Det är nog därför man skiljs när barnen är små. Kan man klara dessa två, kanske tre år, så fixar man resten (tills barnen flyttat hemifrån... då tittar man på varandra och säger: "vad gör vi nu?"... och skiljs kanske).

Kanske du får be honom om tålamod. Massor av tålamod. Oändliga såar av tålamod. Men försök i alla fall att ge honom en klapp ibland, en liten kram. Men vill du inte ha sex, säg honom det nu. TÅLAMOD!

jag vill inte att allt ska vara som förut, jag älskar mammarollen, jag skulle bara vilja kunna vara som förut mot min pojkvän SAMTIDIGT som jag är mamma...
han e ett snart.

Ok, vi skrev om varandra ser jag. Ett år. Mitt i smekmånadsfasen med den lille.

Oj, du skrev innan jag hann läsa...

Men nu är det ju inte bara du som har genomgått en metamorfos från flickvän till mamma. Utan din sambo har också gått från pojkvän till pappa! Och alla ni tre är en FAMILJ. Ett litet citat från Lilo & Stitch: Ohana betyder familj. Familj betyder att ingen blir lämnad ensam eller utanför.

Det är inte så pjåkigt, eller hur? Kanske det inte är DU som ska komma in i flickvän-rollen igen, men NI som ska komma in i familjerollen?

hehe, ja, jag tror smekmånaden är förbi, hans vilja är som sten!!!

men sexet är bättre nu än förut faktiskt DÅ! kan jag hitta tillbaka... men sen när lillen vaknar är jag återigen präktiga mamman som gnatar och gnäller och pussar sonen före sambon, tycker svärmor är asjobbig, vill ha fint i köket...

Aldrig riktigt lätt att lämna sitt barn vara sig det är timmar eller dygn men han mår säker också bra av det om ni har någon han fungerar bra tillsammans med.
Försök öva med nån timme då och då...ha mobil med så du är anträffbar eller ring någon gång och kika läget om du mår bättre av det tills du vant dig lite.
Blir även lättare att hitta tillbaka till varanndra när barnet blir lite större om man inte glidit i från varanndra helt....men som sagt det är viktigt att även ni får tid för bara er!

lillalullu

"Det är inte så pjåkigt, eller hur? Kanske det inte är DU som ska komma in i flickvän-rollen igen, men NI som ska komma in i familjerollen"

där sa du något!

tack alla ni för fina tips!

Klart att barnet går före maken ibland. Inget att hetsa upp sig för. Han klarar sig inte själv. Han kan inte förstå varför du dröjer med pussen och kramen, men din make kan. Han måste stå lite tillbaka. Men du får absolut inte glömma honom! Barnets behov skall komma först. Där har du definitivt förstått det hela, så det ska du inte ha dåligt samvete för.

Jobba på. För jag känner i dina rader att du är på väldigt god väg att lyckas med att både ha din mammaroll samt din roll som partner.

Kram
B

tack birgitta2

Tänk att det är sååå sällan någon verkligen stavar mitt nick rätt... *suckar*

Hjälper din man till ofta? Hur ofta är han helt ensam med sonen?

Ett tips jag har fått många gånger själv är: ÅK BORT!! Bara du. Bara en timme, eller så. Åk till ett café, spendera lite pengar (ja, man har en massa extrapengar när man är mammaledig, inte sant? *ironi*), åk och simma, bowla, hitta på en ny hobby... Som är BARA DIN.

Själv började jag med akvarier och alla möjliga djur, det är JAG, det är min nisch. Det ger en i alla fall lite mera "personlighet"...

Vi lever genom det vi gör, våra handlingar är våra jag. Ifall du bara är MAMMA dygnet om så blir du inget annat än just mamma.

Och efter en tid kommer du att märka att din sambo blir mera PAPPA, och bebisen är ju redan BARN... Så från det är inte steget långt till FAMILJ...

Äsch, hoppas du förstår en trött, magsjuk mammas skriverier...

LillaLulla
sorry, men jag e så lat när jag skriver.

alltså jag har rätt mycket tid för mig själv då jag jobbar nu och sambon är pappaledig. Han spelar sin "roll" mycket bättre än jag, han är verkligen både pappa och sambo. Men jag håller absolut med om att jag borde skaffa mig en egen hobby, just nu är jobbet min hobby och det är inte så bra.

krya på dig

För att kunna vara en bra mamma till 100% så gäller faktiskt att man vårdar sitt kärleksförhållande. Två glada föräldrar är det bästa man kan ge sitt barn. Ett förhållande kräver dygnet runt jour och ibland hjälper det inte vad man än gör, men det absolut sämsta man kan göra är att ta varandra för givna.....

yrslan

jo visst, absolut! men hur vårdar man ett förhållande där man tappat bort sig själv bland alla roller som kommit i och med att man fått barn då?
det är inte en dålig mamma jag är rädd för att bli, det är en dålig flickvän

Kanske du inte ska tänka så mycket på alla världens olika roller utan bara... Vara? Och strunta i alla roller och bara vara du?

Samma sak här! Det är jättesvårt att kombinera alla "roller": sambo, mamma, syster och dotter. Vad gäller barn kontra man måste nog tyvärr många män förstå att de lääääänge kommer att dra det kortaste strået.

Personligen tror jag egentligen att det är männens svårighet att anpassa sig till den nya situationen än vice versa. Kvinnor verkar ha lättare att anpassa sig till den "nya vardag" barn innebär. Min sambo menar också att det är så, han känner ofta som TS sambo gör.

Vi har gjort så att vi konsekvent låter våra barn gå till sängs relativt tidigt och har på så sätt kvällarna för oss själva. Då äter vi gott (det kan vara lite snacks om vi redan ätit middag), ser på film, spelar spel eller bara sitter på balkongen m ett glas vin.

På helgerna har vi börjat lämna bort dem, de är så stora nu och DET är kanon!! Dels får de vara med sina mor- och farföräldrar, fastrar/mostrar, farbröder, kusiner och dels får vi en stund helt för oss själva. Då går vi på stan, tar långa promenader eller bara slappar hemma. Ibland storstädar vi utan barn och det kan vara väldigt avlastande.

Jag tror att det är viktigt att planera sitt förhållande när barnen kommit, annars är risken stor att det rinner ut i sanden. Det viktigaste är dock kommunikation och åter kommunikation.