Hemlighet-känslor för ex..

jag kan ärligt säga att jag drömt om mitt ex flera ggr efter att jag träffat min nuvarande...har ringt å pratat med han osv. för jag vill verkligen hålla uppe kontakten!

har drömt att han kommer in i bilden igen nu när jag är gravid å tar sambons plats... varför man drömmer så vet jag inte..
ja har det ju hur bra som helst med min nuvarande sambo!!

sen kan jag ju sakna vissa saker ja å exet gjorde...
allt detta vet min nuvarande sambo om!!!
är ärlig mot han faktiskt...

Man brukar ha flera stora kärlekar i livet som man kan sakna, men man saknar ofta något som var ok för just den tiden och som kanske inte skulle passa in i ens liv idag.

TS här: Mitt problem är att jag inte har varit riktigt kär i någon annan än mitt ex och jag tvivlar på att jag kommer att känna så igen med någon annan. Det pirrar inte i magen när jag träffar min nuvarande pojkvän, det gjorde det däremot med exet nästan varje gång vi träffades.

Jag känner också samma sak! Mitt ex och jag hade varit tillsammans i 3 år. Det tog slut för att han var otrogen. Jag fick en jättedepression och blev tvungen att äta antidepressiv medicin. Jag verkligen avgudade honom. Det tog flera år innan jag kom över honom och fortfarande, fast jag har ny pojkvän som jag nu varit tillsammans med i 3 år, så pirrar det i magen när jag ser mitt ex. Drömmer om och tänker på honom ofta och känner att det nog egentligen är menat att det ska vara han och jag. Men samtidigt vill jag absolut inte göra slut med min nuvarande. Exet har fått sin chans och han sumpade det. Men jag kommer nog alltid att ha känslor kvar för honom...

TS här: Jag tänker också ibland att det kanske på något sätt är meningen att det ska vara han och jag. I julas var jag hemma i min hemstad (mitt ex kommer också därifrån) och jag tänkte att jag verkligen inte ville stöta ihop med honom såvida det inte var meningen att vi skulle bli tillsammans igen. Gissa vem jag träffade på när jag gick ut ur en affär. Jag kände på mig att jag skulle träffa honom, men sannolikheten var inte stor eftersom han nästan aldrig är i sin hemstad. Mådde dåligt i flera dagar efter detta och fattar inte varför jag skulle träffa på honom när jag verkligen inte ville göra det.

Uppåt

Jag lovar att du inte är ensam om att känna som du gör.. jag känner precis som du. mitt ex o jag va tillsammans i nästan 5 år.. sen bröt vi upp, och jag träffade en ny. (han också) lever nu med min nya kille som ja tycker jättemycket om.. Vi ska bli föräldrar här om ca 2v.. Jag är jätteglad över barnet och älskar min pojkvän, men ingen kan ta platsen efter mitt ex. drömmer ofta om honom m.m han har valt att inte prata med mig efter vi bröt upp och det har jag accepterat (försökt iallafall) det är svårt o jobbigt som tusan. Ibland skickar jag ett sms men utan resultat.. Men nu har jag valt att behålla det barn som jag och min pojkvän nu väntar och är jättelycklig..
Allt jag nu önskar är att mitt ex en dag ska bli lycklig. Även om inte jag finns där tyvärr o får dela det med honom.
Kanske tycker ni jag är konstig.. de må hända men det är så det är.. väljer att inte vara anonym ifall du vill skriva till mig och prata..
Man kan ändå inte råför sina känslor.. eller???
Kram

Jag kanner att jag haft tur som inte haft nagot riktigt "ex", mitt langsta forhallande innan jag traffade min man varade ca 3 manader...
Min man ar min forsta stora karlek, och jag ar glad att han vet det.
Jag har aven haft sadan tur att hans ex, som han var tillsammans med i 2 1/2 ar var en sadan haxa, sa det ar nu han blommat upp riktigt och ar lycklig.
Jag skulle inte sta ut med att vara nr.2 i nagons liv, att alltid kanna att nagon annan alltid kommer att den storsta i partnerns hjarta, da skulle jag hellre leva ensam

att VARA den storsta i partnerns hjarta menade jag, forlat.

Känner ocksa igen mig. Vilket naturligtvis stört mig efterssom jag älskar min nuvarande pojkvän och planerar familj med honom. Har kommit fram till att, för mig atminstone, fungerar det lite som en sorg efter dödsfall. En person som dör slutar man inte älska, nagonsin, men man gar vidare och älskar andra personer i sitt liv.

När min sambo (sedan atta ar) lämnade mig kände jag det som om han begat självmord. Han hade inte bara försvunnit ur mitt liv utan dessutom gjort det frivilligt.
Jag älskar honom fortfarande och hoppas att jag alltid kommer göra det. För det som var, föra alla minnen och för att den tiden iär en stor del av mitt liv. Men jag älskar ocksa min nuvarande - min blilvande man och pappa till mina barn.
Men mitt sätt att välja att se pa det är att det är okej att fortsätta älska sitt ex och ända ga vidare. Drömmarna däremot är helt vidriga......

(Vill be er som förlorat en nära anhörig om ursäkt för att jag jämför sorgen efter en separation med sorgen efter ett dödsfall. Jag vet att det inte är samma sak!!)

Ni som känner så här, tror ni inte att det kan ha att göra med att ni har blivit äldre och att era känslor har utvecklats?

Inget är ju som den första kärleken, säkert mycket beroende på att den för den mesta drabbar en i tonåren när man överhuvutaget "känner" väldigt mycket.

Men kan kärleken till någon annan verkligen mätas i hur mycket det pirrar? Jag tror inte det.

Jag tror att pirret och det man upplever som väldigt starka känslor för någon annan till stor del består av en sorts osäkerhetskänslor. När man är ung känner man inte sig själv så väl och särkskilt när det gäller den första kärleken känner man inte heller kärleken så väl, om ni förstår vad jag menar. Det gör att situationen - och den man är kär i - känns väldigt spännande. Mycket känslor inblandade alltså.

När man blir äldre och mer erfaren och träffar den man ska leva med är allt ofta lite lugnare. Man vet var man har sig själv och varandra och kanske pirrar det inte lite mycket. Men inte betyder det att den så kallade kärleken är mindre eller sämre för det!

Piffi: Du har säkert rätt i att det är olika sorters kärlek som man har till sitt ex och till sin nuvarande, mycket pga att man blir äldre och mognare.

Ändå kan jag inte komma ifrån att mitt ex finns med mig väldigt ofta i tankarna. Jag är fortfarande attraherad av honom och kan inte träffa honom för då mår jag dåligt. Vårt förhållande fick heller aldrig något riktigt avslut, han verkade så osäker i sitt beslut (det var han som gjorde slut) och jag visste att han fortfarande kände för mig när han gjorde slut.

Jag håller med Acot om att det är som en sorg som kanske alltid kommer att finnas hos en någonstans. Dock känner jag att jag aldrig mer vill träffa den jag sörjer, men detta kan jag ju tyvärr inte styra helt och hållet. Jag och han tog steget från barn till vuxna tillsammans och aldrig kommer jag att känna sådana speciella känslor för någon annan.

Vill bara säga att jag är ihop med min Första kärlek fortfarande, och det måste nog vara något speciellt som ni säger, för jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Det går upp och ner, men han är den jag vill ha, nu och för alltid, kommer alltid att hålla hårt i honom.

Flyttar upp...

Ingen mer som känner igen sig?

Det är kanske lätt för mig att säga det här men är det inte fel (nästan otrohet) mot ens partner om man känner man att man innerst inne inte vill ha någon annan än sitt ex, om man inte berättar det för honom/henne så han/hon kan välja själv om de vill leva som nummer två i någons liv? Man ska väl behandla andra som man själv vill bli behandlad? Vem skulle inte vilja veta?
Jag vill inte låta kritiserande, jag undrar bara hur ni tänker.

TS här: Skulle jag berätta för min nya pojkvän att jag nog tror att mitt ex är min stora kärlek så skulle jag få leva själv resten av livet. Tyvärr är jag inte heller sugen på att gifta mig längre. När jag och mitt ex var ihop ville jag göra det, men inte nu längre. Ett giftermål känns bara jobbigt och dyrt...

Usch, jag önskar att man kunde få sitt minne raderat på något sätt så man slapp känna som man gör.

Jag hoppas och ber att man träffar flera stora kärlekar i livet och inte bara en. Visst, jag har känslor för min nya pojkvän men de är inte så starka som för mitt ex, honom kan jag inte ens träffa utan att må dåligt och tänka på honom lång tid efter. Jag tänker ju t.o.m. på honom när jag inte har träffat honom alls på en lång, lång tid.

Idag gjorde min vän slut med mej pga känslor.
Vi har kännt varandra i 3 år och han älskar mej över allt annat... Jag älskar honom oxå, men mer som än vän även om jag vet att jag är förälskad i honom.

Jag är gift och planerar barn. Jag älskar min man på ett sätt och min vän på ett annat sätt.
Min vän vet att vi planerar barn sedan en längre tid.
Han stod inte ut längre nu och det känns bedrövligt.
Jag önskar så att vi kan vara riktiga vänner och älska varandra som vänner och inget mer...
Detta med känslor är både underbart och fruktansvärt jobbigt.
Min man vet inget om min vän.