Jag har haft fyra missfall och gjorde en (begränsad) utredning efter mitt tredje, just i samma veva som jag blev gravid för fjärde gången. Jag tog diverse blodprover, bland annat B12-status, blodstatus, sköldkörtelstatus, fosfolipidantikroppar och gliadinantikroppar (kan indikera glutenintolerans). Ända tills nyligen verkade det som om allt var ok, men nyligen fick jag veta att det blivit ett starkt positivt svar på antinukleära antikroppar, ANA.
Jag har läst på lite och ANA är tydligen ett relativt vanligt fynd hos kvinnor med endometrios, som jag har, och de hittas också rätt ofta hos kvinnor som haft upprepade missfall. Men vad de sedan har för betydelse (i synnerhet när de inte förekommer i kombination med fosfolipidantikroppar, som de ofta gör), och framför allt om det finns några möjligheter till effektiv behandling, är mera oklart, vetenskapligt sett.
Med min doktor har jag diskuterat att prova progesteron (innan jag fick det här svaret, eftersom jag har småblödningar innan mens), antikoagulantia (acetylsalicylsyra i låg dos) och eventuellt kortison, men hon var noga med att säga att vi då är ute i området "trial and error". Vad jag förstår är dessa behandlingar något mer etablerade (det finns vetenskapligt stöd för att de har effekt) om man hittar antifosfolipidantikroppar. En studie har dock visat på ett sämre blodflöde i livmodern hos kvinnor med (enbart) ANA, vilket skulle kunna tyda på att antikoagulantia (Trombyl och liknande) kan ha effekt.
När det gäller IVIG som några tar upp här så är det tydligen rejält vetenskapligt kontroversiellt. Det finns några studier som visar att det skulle ha effekt, men de flesta, och alla stora och välkontrollerade, visar inte på någon högre andel lyckade graviditeter med behandling än med placebo. Visst skulle det kunna vara så att det ändå funkar för en mindre grupp (enligt en studie som den omtalade dansken Dr Christiansen har gjort kan man till exempel se viss effekt hos kvinnor med sekundära - dvs sådana som tidigare fött barn - upprepade missfall men inte hos dem med primära dito). Det är det här, i kombination med att IVIG-behandlingen är väldigt dyr, som troligen ligger bakom de flestas ovilja att hjälpa till med dessa infusioner.
Man griper ju efter halmstrån i sådana här situationer, men jag bedömer mina möjligheter att få prova IVIG som närmast obefintliga (att åka till Köpenhamn är inte realistiskt). Det känns jobbigt att behandlingsmöjligheterna när det gäller upprepade missfall är så dåligt utvecklade och vetenskapligt belagda (för så är det), när utvecklingen av behandlingsmetoderna för infertilitet ändå har kommit såpass långt, med olika typer av assisterad befruktning. När man kan bli gravid på egen hand men har svårt att behålla får man för det mesta beskedet att det bara är att försöka igen (och igen), i synnerhet om utredningen inte kan påvisa några fel, som ju ofta är fallet.
Jag är i slutet av min fruktsamma period, och oavsett hur lätt jag har att bli gravid så har jag ju inte hur många försök som helst på mig. Min läkare är optimistisk och tror att jag har god chans att så småningom få barn, med hänvisning just till att jag verkar ha lätt för att bli gravid, men det är ju lätt att misströsta.
..
..
