Barn som bor mest hos pappan??

Årstider, vill man ha umgänget reglerat måste man skaffa advokat och ta det till domstol. Familjerätten ärt ingen juridisk instans utan en frivillig.

SAmma sak om barnen hellre vill bo hos er, skaffa advokat så får ni rätsida på problemet.

Been there, done that.

Har en bonustjej på heltid...fungerar bra,men personligen skulle jag önska att hon hade mer umgänge med sin mor...tror att den kontakten är viktig!!! Vet väl inte egentligen varför det är som det är i det fallet....Samtidigt bor min minsta biotjej hos sin far o har alltså bonusmamma... inta lätt att vara både bio o bonus,mkt känslor som snurrar runt....men problem som dyker upp är till för att lösas....

Flinga 06: Vi har haft ett samtal med advokat (då var dock den äldste under 12 år gammal). Han förklarade för oss att barnen bör vara minst 12 år gamla och i rättegången trovärdig kunna förklara hur de vill ha det med umgänget. Det är också viktigt att domaren får uppfattningen att barnen förstår konsekvensen av vad de säger. 50.000 kr sa han att det skulle gå på (minst) och han kan ju inte garantera ngting. Ser man på statistiken brukar de flesta fall sluta med att det fastställes ett "minimalumgänge": tor-mån varannan vecka plus halva loven (om barnet är under 12 eller anses inte vara helt "trovärdig", läs: manipulerat). Så ser vårt umgänge ut idag och eftersom detta garanterar henne underhåll har mamman inte försökt att korta ner umgänget ytterligare.

Och hur ska vi "få" barnen att yttra sig i en rättegång när de inte vill göra det i ett medlande samtal heller? Jag tycker överhuvudtaget att det är fel att den andre föräldern ska ta den kampen. Om någon är "fel" person att övertyga barnens mamma tex, så är det ju pappan (i många fall). Allt han säger är ju fel och lögn enligt henne. Ytterst handlar det om att barnet behöver hjälp med att få sin röst hörd i konflikten (tråkigt nog) och då är det ju barnet som behöver advokat, inte pappan... Det är inte pappans vilja som ska fram, det är barnens!

Kul för er att ni har lyckats! Berätta gärna hur det gick till, omständigheter osv. Är det ni som är pappa och bonusmamma? (Jag har en känsla av att det är lättare att vinna sådana rättegånger om mamman vill ha ökat umgänge än tvärtom) Maila till mig om du hellre vill det. Hur orkade ni? För det är väl också en faktor: när krisen här var som värst mådde vi fruktansvärt dåligt, alla fyra. Där vill jag inte hamna igen, och definitivt inte med ett barn i magen...

Tillägg: Barnen vill inte hellre bor hos oss utan de vill vara med oss lika mycket som med sin mamma. Detta vet jag inte bara genom vad de säger till oss utan famförallt genom hur de beter sig gentemot oss och speciellt pappan. Sedan finns det många "praktiska" saker som gör att jag tror att barnen skulle mår bra av en balans i umgänget. Mycket har med skolan och mammans inställning till skolan att göra. (Det är synd om barnen att de måste gå dit, barnen "är ofta sjuka" hos sin mamma så de slipper gå dit...)

Jag anser precis som mamma mupp att det är viktigt med båda föräldrar!

Jag har tre bonusdöttrar, 11, 8 och 1 år 9mån.
Dem två äldsta har vi varannan helg, dem vill bo hos sin pappa (och mig) hela tiden. Dem hatar sin mamma. Den yngsta har än så länge bara varit varannan helg men eftersom biomamman är psykiskt sjuk (ja det är hon faktiskt, inte bara som jag säger) så nekar hon min pojkvän att ens träffa sin dotter förrens han har gjort slut med mig. Barnen älskar mig, alla (även biomammans mamma) tycker att jag är den bästa bonusmamma dem skulle kunna ha. Från skolan hör vi hela tiden hur mycket gott barnen pratar om mig.
Förlåt Ts om jag slinker in med en liten fråga...
Men dem två äldsta barnen kan säga var dem vill bo och vi får höra minst en gång om dagen att dem vill bo hos pappa (dem brukar till och med önska att deras mamma dör så dem aldrig mer behöver träffa henne, hon tar inte alls hand om dem, ljuger om allt och lovar saker hon inte alls håller. Hon höll dem instängda hos sig en gång då pojkvännen skulle ha dem för hon ville förstöra för mig och hennes ex. (Hon var otrogen mot honom och har ny pojkvän minst en gång i veckan så vi förstår inte alls varför hon är så avundsjuk).. 11 åringen rymde ner till oss samma dag det hände men 8åringen kom först två dagar senare, utan skor och grät, hon hade stuckit medans hennes mamma låg och sov på soffan. Vi har kontaktat advokat, min fråga är väl mest hur stor sannolikhet det är att dem lyssnar på barnen? Finns det någon möjlighet till att få så att dem får bo hos oss varje vecka och träffa mamman varannan helg. Även minstingen då. Minstingen skriker som en galning dem gångerna vi haft henne och ska lämna tillbaka. Hon blir alldeles röd av allt skrik så fort hon ser sin mamma. Hon älskar att vara nere hos oss, hon får kläder i rätt storlek, inte försmå som skavar in i midjan och lämnar fula märken ett tag efter sig, hon har fullt av leksaker, vi ger henne uppmärksamhet och vi är ute och gungar, åker rutchkana, pulka m.m.. Hon får inget utav det uppe hos sin mamma. Jättesmal liten tös så man är ju självklart orolig för att hon inte får i sig tillräckligt med mat där uppe.. :S
Oj blev lite långt nu... hoppas någon iaf kan svara..

Hej Queen...!
Om jag vore du och din pojkvän skulle jag ta kontakt med familjerätten direkt och berätta EXAKT hur ni har det så kommer de nog kunna hjälpa er vidare.
Låter ju inte alls bra att barnen har det som de har det.

Ni kan också anonymt anmäla henne till soc. så blir hon iallafall kontrollerad så får ni veta hur barnen har det där och kanske får på papper att hon missköter dem.

När ert äldsta barn är 12 år får barnet bestämma HELT själv vart det vill bo, då tar ni bara kontakt med familjerätten så hjälper de er vidare.

Mysgos:
Tack för ditt svar. Saken är den att vi (eller nåjja, pojkvännen) kontaktade familjerätten, det var dem som sa att vi skulle gå vidare till en advokat för familjerätten är tydligen bara vägledning (låter konstigt tycker jag) och det var oxå dem som föreslog att vi har boendet för alla tre och mamman får träffa varannan helg. Pojkvännen har haft problem tidigare och familjerätten vet vad det är för mor. Dem står helt på våran sida.
Att äldsta tösen får bestämma själv när hon är 12 ( i januari) vet jag, och jag har även talat om det för henne så att hon vet att det är på väg att lösas. Så hon har något att stå ut för. Dock vet dem ingenting om advokaten.
Men äldsta tösen sa det till sin mamma att när hon fyller 12 så bestämmer hon och då flyttar hon till sin pappa. Mamman blev ursinnig och skrek och gormade och sa att det är först när man är 16... så nu är äldsta flickan väldigt ledsen, hon vet inte vad hon ska tro på... trots att hon även hört det från min lillasyster som fick bestämma själv när hon var 12...
Jag tycker så synd om töserna när dem mår så dåligt... ett tag ville dem inte ens gå till skolan för att dem var rädda att deras mamma skulle "komma och ta dem"... (hon jobbar som städare på deras skola) Man känner sig så hjälplös. Särskilt nu när det är en liten på väg... det är mkt att hålla koll på en och samma gång.

Hej igen!
Jo det är helt riktigt att familjerätten bara är vägledande, men de är väldigt bra att ha med sig när man går till Tingsrätten. De får ju komma dit och vittna om hur ni tagit kontakt med dem och vilket beslut de rekommenderar. Det väger väldigt tungt i en förhandling!
Därför är det viktigt att gå till dem först - innan mamman går dit och börjar gråta så att hon får familjerätten på sin sida.

Jag tycker ABSOLUT att ni ska gå vidare till tingsrätten när era barn mår så dåligt som de gör. Den äldsta kommer förmodligen få vittna eftersom hon snart är 12 och då kan ju hon förklara och få rätten att inse att även hennes lillasyster behöver få byta boende. Det blir ju hemskt för henne om hon får stanna kvar när 12 åringen flyttar till er i januari - för det är precis vad hon kommer att få göra.
Mamman kan inte säga något emot det beslutet som dottern då tar, då tar ni kontakt med familjerätten igen är mitt förslag så hjälper de er att flytta över dottern! (någon 16 års ålder finns det INTE som maman påstår)

Mysgos:
Okej det var bra att veta det där om familjerätten. Ska deffinitivt säga till pojkvännen att ringa dem igen nästa gång det blir något... dessutom har jag väl egentligen redan sagt det men nu kan jag påstå och veta samtidigt att det gynnar oss!
Självklart ska vi gå vidare. Det är inte snack om något annat. Det tar bara så lång tid med advokater och allt.
Familjerätten sa oxå att om den äldsta vill flytta och dem yngre oxå vill det men inte har åldern inne så får dem flytta med ändå eftersom man inte ska sära på syskon.. jag är lite orolig för minstingen för hon kan inte ens säga var hon vill bo. Men 8 åringen gråter nästan varje kväll när hon ska lägga sig för att hon saknar sin lillasyster. Självklart brukar jag försöka trösta och säger att hon kan gå upp och hälsa på nästa dag men då får 8åringen stora ångestanfall för hon vill absolut INTE träffa sin mamma... :S
Jag tycker att det är synd för om mamman bara ansträngde sig lite och faktiskt var förälder så skulle både barnen och hon få ut något utav det.
Kan väl oxå tillägga att mamman har en till dotter på 16 år (dock inte min pojkväns biologiska men han har varit som en pappa för henne sen hon var 1.) och den tösen sitter inspärrad på behandlingshem för att hon vill dö. Hon har mått så dåligt hemma att hennes enda utväg har varit självmordsförsök. Men inte ens då brydde mamman sig, det enda hon sa när hon hittade sin dotter blödandes var att hon skulle gå och tvätta av sig... tillslut rymde tjejen och hon mår såååå bra nu trots behandlingshem... hon säger hela tiden att hon äntligen har sluppit den där h*ran.. :/

Från och med nu och framåt kommer vi att ha min sambos son hos oss på heltid, ja förutom varannan helg då. Det känns bra och det var hans eget val att få bo hos sin pappa och mig. Han är 7 år gammal. Jag tror nog att det kommer kännas bättre för honom att bo på ett ställe istället för att pendla fram och tillbaks varje vecka. Han har inte mått riktigt bra p ga detta.

Avalon:
Lät ni alltså barnet bestämma själv vart han skulle bo?

Känner han inte skuld gentemot mamman när han väljer pappan?
Jag har hört att man inte ska låta så små barn välja för det kan ge dem skuldkänslor resten av livet.
Klarade hans mamma av att peppa honom att välja pappa så han mår bra i sitt val?

Räcker upp en hand, bonusmamma här på heltid..
Kan tyvärr inte skriva så mkt mer då min dotter skriker, men ni får gäna läsa på min sida då jag skrivit iaf liiite om bonusdotterns boende, här "hos oss". sin pappa mig och lillsystern, här där hennes hem och familj är då..

Stolt mamma till dottern Ebba 5/5-06 och bonusdotter Vanja född 050430

Mysgos:

Ja, efter mycket om och men fick han bestämma var han skulle vilja bo nånstans, med tanke på att han tycker det är så jobbigt att växla varannan vecka. Sambons äldsta dotter valde att bo hos sin mamma för drygt ett år sedan, med motiveringen att hon ville ha ett ställe att bo på. Ok, tänkte min sambo, vem är jag att säga var min dotter ska bo om hon helst av allt vill ha ett ställe att bo på (även fast det sved i hans pappahjärta). Hon var då 11 år gammal. Sedan kom det en period då hon efter att ha varit hos oss en helg började känna att hon trots allt ville bo hos oss varannan vecka, då hon saknade oss. Hon tog upp det med sin mamma som tyvärr inte bemötte henne särskilt moget, utan ställde sig väldigt oförstående till varför dottern ville bo både hos mamma och pappa. Efter ångest och tårar slutade samtalet med att hon "ångrade" sig och fortsatte att bo kvar hos sin mamma och så gör hon en idag. Så på frågan "Klarade hans mamma av att peppa honom att välja pappa så han mår bra i sitt val"...tja, jag är inte så säker på den frågan. Men det var grabben själv som tog upp boendefrågan. Varför han nu väljer att bo hos pappa kan jag inte direkt svara på. Pappaperiod kanske? Däremot så har hans mamma märkt att han har varit väldigt nere de veckor han har varit hos henne och konstant frågat efter hur långt det är kvar tills det är dags att åka hem till pappa igen. Det måste sannerligen svida i hennes hjärta. Jag vet, det låter säkert trassligt alltihop. Vi får helt enkelt se hur det går med allt. Det är fortfarande så nytt det här med att bonussonen ska bo hos oss på heltid.

Tillägg:
Det kan inte vara lätt för barnen, det här ständiga: Om jag gör si och så, blir mamma el pappa ledsna då? Som om det vore deras ansvar att göra föräldrarna glada genom att välja den ena eller den andra sidan...