Hur klarar ni av att ignorera barnens skrik?!

Svar till tråd starten.
Har nu funderat i många vändor på hur jag gör för att ignorera barnens skrik.
Har kommit fram till at jag inte gör det, men att jag inte blir lika stressad längre av att de skriker.
Funderade tillbaka hur det var i början och jämförde med mitt första barn hur jag va då.
Mitt första barn signalerade om mat och ny blöja men var sedan allmänt nöjd.
Nu när jag fick tvillingarna så kände jag en stress över att inte räcka till som jag önskat. Många gånger blev jag irreterad på mig själv för att jag inte kunde finnas för båda samtidigt. Jag försökte i mesta möjliga mån dubbelamma, men det tog lite mer än en månad att få det fungera. De dagar då sambon inte var hemma fick jag helt enkelt sitta och bli stressad över att en var missnöjd medan den andra fick mat. Testade att ha den andra brevid men det var inte någon lösning. Denna inre stress gjorde att amningen inte fungerade så bra. Att sedan ha en tredje som skulle få sin behov tillfredställda också gjorde ju inte saken bättre. Jag har aldrig mer än då önskat att man vore bläckfisk med 3 par armar.
Nu så här efter genomgången Inre stress, kolik och mycket tid med barnen insett at jag har blivit lite avtrubbad mot skriket. Jag har inte vant mig vid att de skriker men jag känner inte samma inre stress längre, vilket gör mig till en lugnare mamma.
Nu ikväll va ett bra exempel på hur det fungerar för oss, jag försökte sitta hos tjejerna när de skulle somna ( är själv, sambon jobbar) de skrek i högan sky trots att jag strök dem på kroppen och sjöng för dem. Gick ut och satte på diskmaskinen som tar ca 1 minut, då sov de nar jag kom tillbaka. Jag tror att mina tjejer kommer till ro bättre när de är själva och inte ser mig, då vill de ju oftast bara komma upp. Nu när de börjat hos dagmamma så är det ju bra att de får sin nattsömn för att orka.

Så summa och sumarum: jag hör mina barn när de skriker men blir inte lika stressad av det längre utan kan hantera det på ett bättre sätt. Obs! Självklart vaknar man ju på natten när de skriker och går dit direkt för ju snabbare jag eller sambon är där på natten desto fortare kommer de till ro igen. Skulle aldrig låta dem ligga och skrika och fortsätta sova själv, det är ju en omöjlighet.

*Då får ni det nog tufft om ni skaffar ett barn till. Lite tårar måste man stå ut med.*

Det där kan jag hålla med om.
mamma72, tänk dig en familj där man har fler barn, t ex har en tvååring och får tvillingar. blir dom automatiskt dåliga föräldrar då?? för jag tvivlar starkt på att man kan/orkar göra som ni gör. jag tycker det låter jättejobbigt. och varför får aldrig barnet gråta? all gråt är inte för att dom är olyckliga elelr har ont eller nåt.
orkar ni hålla på så där tror du när barnet är ett år? två-tre år? jag bara undrar i all välmening
vill poängtera att jag aldrig 'ignorerat' mitt barn för det. men ibland får man avvakta lite och lyssna vad det är för gråt innan man störtar in.

fö tycker jag synd om barn som börjar närma sig året och därefter, som inte får sova ostört om natten. som 'lärt' sig att man ska äta på natten också.

det är där jag bl a tycker att man har ett ansvar som förälder att hjälpa och vägleda barnet till sunda vanor.

Varför inte låta barnens TRYGGHET styra?? Måste allt vara så otroligt uppstakat? Varför inte lita på vad barnen egentligen känner. Det gör jag med mina barn och de är trygga, glada och har aldrig haft problem med sömnen.
De sover i vår säng o somnar bredvid mig på natten, sover hela natten utan problem.
Ena barnet är 2år och den andra är 3.5 månad och den yngsta har sovit hela natten sen han föddes utan några som helst problem.

Tröttmor.
Det är som du skriver fast min store är 5,5 och tvillingarna 14 månader.

tröttmor: Vår dotter är så himla efterlängtad att vi kan verkligen göra vad som helst för henne när som helst. Och det är verkligen ingen uppoffring från vår sida, vi gör det så gärna.
Likadant om vi e.v bestämmer oss för att skaffa ett syskon till (vilket vi inte planerat för, vi tycker att det räcker med ett barn) så är det likadant med det barnet. Vår dotter ska känna att vi gör allt för henne, det gör vi så gärna dels för att vi älskar henne så otroligt och dels för att det är vår självklara skyldighet som föräldrar att "offra allt" för henne. Det skulle kännas jättehemskt att man inte gör allt för sitt barn, oavsett hur gammalt det är. Vi ska alltid finnas vid hennes sida och stötta henne, finnas till o.s.v oavsett hur gammal hon än är!!!

mamma72
mycket beror ju på hur gammalt barnet är förstås. det är ju en sak att barnet känner att man gör allt för det till en början, men så småningom kommer barnet att 'utnyttja' det till att alltid få som det vill. tror du att det är så lyckat och bra?
och jag tror definitivt inte att barnet blir så lyckligt (när det är lite äldre) av att känna att föräldrana 'offrar allt', som att nästan utplåna sig själv som vuxen. det tror jag då inte att det är vår skyldighet.
jag tror tvärtom att barn mår bra av att känna att föräldrar också har lite av sitt eget liv, mer ju äldre barnet blir.

men att alltid finnas vid barnens sida och stötta, det är en helt annan sak.

jag tror tyvärr att det kommer att bli väldans jobbigt för er (och barnet)

mamma72
läs isahans långa inlägg här ovan. inte tror du väl att hon älskar sina barn mer än du älskar ditt. elelr att hennes barn mår sämre, bara för att hon inte kan vara klistrad vid alla tre samtidigt mest hela tiden.

tröttmor: Jag vet att det kommer att bli jobbigt i längde, men så fort jag bara ser vår dotter så kan jag inte låta bli att bara ägna mig åt henne...

På dagarna hinner jag t.ex (nästan) aldrig äta lunch t.ex eller ens gå på toaletten. Allt för att jag enbart aktiverar och är med vår dotter. När hon sover (vilket hon gör högst en halvtimme - timme på förmiddagen resp. eftermiddagen) så är jag
igång och t.ex städar, viker tvätt, sätter på tvättmaskinen,
sorterar tidningar, kollar mailen, e.t.c. Jag är alltid igång hela tiden från morgon till kväll (och natten om vår dotter vaknar...). Men så är man ju helt slut också, när kvällen kommer och vår dotter äntligen har somnat (vilket kan bli runt 21-22 tiden) så stupar jag i säng, och är jättetrött... Allt tar ju på ens krafter och energi. Oftast är det jag som tar bilen (vi har 2 bilar i vårt hushåll...) och kör iväg och handlar och uträttar ärenden också, "i bara farten".

Men, jag får nog skylla mig själv. Det är ingen som tvingar mig till det, men jag är sån av "naturen" att jag vill fixa och dona, ha rent och fint, åka och handla mat och annat m.m. Då blir det dessutom som jag vill ha det...

Får se hur länge man orkar, men jag får ju energi bara av att se vår dotter vara pigg och glad. Hon ger sån glädje!!! Även om man är hur trött som helst så ger hon så mycket tillbaka genom bara ett leende eller joller...

Angående isahans inlägg så är vi ju olika där... Jag blir fortfarande "stressad" eller mer frustrerad av att höra vår dotter gråta, och veta att man inte gör nåt åt det (för hennes skull). Har inte hjärta att bara ignorera skriken...

mamma72
ja du inser redan nu att det kommer att bli jobbigt. jag hoppas för din skull (OCH din dotter OCH din man) att du kan slappna av lite mer och inte göra så att det bara blir jobbigare och jobbigare. som jag tror att det kommer att bli.
jag tror inte ens din dotter så smånigom kommer att må bra av att du gör som du gör.
jag tycker tom du ska skaffa syskon till henne så blir du nästan 'tvingad' att sansa dig
det är ju inte meningen att man ska förändra hela siit liv totalt när man får barn.

självklart ska man finnas till hands och älska och vårda sitt barn, och naturligtvis njuta i fulla drag.
men det kan man göra ändå.

och att säga att man ignorerar sitt barn, tycker jag bara låter hemskt. det är inte det man gör, bara för att det ibland skriker lite eller gnäller och man inte alltid kan komma på stört.
om du gör klart det du håller på med och det tar någon minut, så ropa så att hon hör dig,lite lagom glatt ('mamma kommer snart'), elelr vissla eller slamra lite. det tar hon ingen skada av.

(nu vet ´jag inte hur gammal hon är, men har hon passerat halvåret så är det ingen fara att göra som jag skrev)

*man är inte bara mamma, man är kvinna också*, så glöm inte att vårda ert förhållande med

mamma72: Ett tips för att hinna med så mycket som möjligt utan att stressa ihjäl sig när de sover - inkludera barnet i allt du gör, ex. viker du tvätt kan barnet vara med och plocka bland kläderna, ska du laga mat så låt henne vara med och greja också. Saker och ting kommer säkerligen ta längre tid då än vanligt men det blir roligare för dig att göra sånt som ändå ska göras plus att det är bra för din dotter att vara med på alla bestyr, det gör att hon känner sig delaktig och behövd. Sen när hon sover kan du slappa i soffan med en tidning! :)

Det bästa för ett barn är inte att alltid vara i fokus, det är jag övertygad om. Barn behöver vara för sig själva ibland och utforska sin (lilla) värld på egen hand. Man behöver inte ens lämna rummet för att åstadkomma detta - är barnet litet ska man såklart vara där. Nu vet jag inte om det är så för dig, mamma72, men jag hade en bekant som var så frustrerad, för hon var jätterädd att inte stimulera sonen tillräckligt. Samtidigt kunde hon inte hitta på så mycket (han var kanske runt halvåret), så stora delar av dagen satt hon och skakade en leksak framför honom. Nej, låt barnet vara ibland! Det blir överstimulerat annars.

Man älskar dem så förfärligt mycket, man kan bara sitta och titta på dem i fascination ibland. Men jag är säker på att de mår bäst av att lämnas ifred då och då. Jag tycker så synd om barn som inte klarar av att aktivera sig själva när de blir lite större.

Jättebra tips, Ell! Så har jag också gjort. Barnen har fått hänga med på det mesta, och "hjälpt till", även vid ärenden utanför hemmet. Jag tror det är viktigt för dem att få se vuxenvärlden, så att allt inte är "barnanpassat".

Mamma72: Blir trött bara av att läsa om allt du gör!!! Glöm inte att vårda relationen med din man också...Själv så försöker vi få undan de värsta dammråttorna annars så njuter vi mest av lugnet och slappar så fort lillan sover. Idag rullade hon runt i den blöta tvätthögen medan jag försökte hänga den på tork. Försent upptäckte jag att hon hade fått tag på ett smörgåsrån som hon sugit på så att det blivit en smetig gegga av det och hon hade lyckats smeta ner alla plagg med det tror jag. Så det var bara att tvätta om allt...men vad gör väl det när hon är så söt.

Kagi: Självklart så lämnar jag vår dotter ifred då och då. Jag vet att det inte är bra att överaktivera barn jämt. Och dessutom så ser jag att när jag närmar mig henne ibland, så blir hon "helt till sig" av glädje och hoppar och skuttar extra mycket när hon ser mig. Detsamma gäller min sambo. Ibland får han inte gå in till henne när jag t.ex nattar henne för då vill hon bara vara med honom, och gråter när han går ut...

Det jag skrev gällde för det mesta när hon är ledsen och gråter. Det är då som hon oftast vill vara med mig, och oftast vill hon då bli aktiverad av olika saker. Sedan ser jag ju självklart när hon är trött och vill vara ifred, då låter jag henne vara det.