Sexuellt OCD?

anonym (nn) med tanke på att ca. 2% av Sveriges befolkning lider av OCD så finns det säkert några här inne.

Kika in på ananke.org ...finns lite mer info.

Det känns som en stor börda lyfts från mina axlar. Jag har nu skickat in mina papper och väntar på svar från mottagningen. Det känns som att jag kan övervinna dessa tankar, har försökt idag att tänka när de ploppar upp att "Detta är bara en tvångstanke, detta är inte jag." Och efter en stund så lägger de sig. Men de kommer tillbaka igen och ibland orkar jag inte tänka så. Därför behöver jag hjälp! Har också läst allt jag kan komma över nu som handlar om OCD på internet och det har hjälp myckt. Har gråtit mycket för att jag känner igen mig i berättelserna.

Tack återigen för att ni lyssnat! Har gått och burit på det här och det har varit så j-vla jobbigt. Det har känts som om jag slutligen blivit galen, som jag också har varit rädd för. Men jag är precis så normal som alla andra, dessa tankar är inte jag.

Anonym (nn), läste lite på din tråd om bisexualitet och störde mig lite på svaren där. Det är inget fel med att vara homosexuell, men för dig så ligger det lika lite i verkligheten att vara homosexuell som att jag skulle vara pedofil. Förstår du hur jag menar? Våra tankar är INTE sexuella, de är bara tvångstankar. Tabuet triggar effekten, det har inget med att göra hur vi känner, utan tankarna grundar sig i en rädsla. Jag känner igen mig i din berättelse, jag är övertygad om att vi har likartade sjukdomar. Hoppas vi båda kan söka hjälp och få må bättre.

TS: Tack för att du förstår! Tyvärr är det så att alla inte kan sätta sig in i problemet om de inte upplevt denna sjukdom...

Jag är så glad över att du startade denna tråd! Du anar inte hur jag lidit av min ocd! Jag har också haft hemska pedofil-tvångstankar....urk. Blä!

Ja fy f-n anonym (nn), för mig är det det hemskaste som finns. Jag tycker fortfarande att pedofiler ska få vård så att de inte kan skada något barn mer, men att vara det själv...? Ruskiga tanke! Och de hemska tankarna som ploppar upp.... nä usch. Det finns inte i min kropp att göra några sådana saker, så därför är det så hemskt att just jag drabbas. Men vi är inte ensamma, (nn), det finns fler som oss! Även om ingen vågar prata om det öppet, så är det vanligare än vad vi tror. Vi får inte ge upp :)

(ett utdrag hämtat från ananke.org...självhjälp...skynda dit, läs hela så ni inte missar ngt och ta hand om er)

Steg 1: Ometikettera
Steg 2: Ombestämma
Steg 3: Omfokusera
Steg 4: Omvärdera

Vad tvångstankar beträffar måste man försöka förstärka denna process genom att omvärdera ännu mer aktivt. I steg 2, ombestämningssteget, tar man hjälp av två delsteg - de två A.na - Ana och Acceptera.
Att använda dessa två A:n är att aktivt omvärdera. Ana innebär att vara förberedd på känslan, att inte bli överraskad av den. Acceptera innebär att inte slösa energi på att straffa sig själv för att man hyser dessa obehagliga känslor. Man vet vad som förorsakar dem och att man måste arbeta sig förbi dem. Oavsett om innehållet i tvångstankarna är våldsamt, sexuellt eller om de yttrar sig på något av dussintals andra sätt vet man att de kan uppträda hundratals gånger om dagen. Man måste sluta att varje gång reagera på dem som om de vore nya och oväntade; vägra att bli chockad av dem; vägra att låta sig nedslås av dem. Genom att ana, vara förberedd på sin speciella tvångstanke känner man igen den så fort den dyker upp och kan genast ometikettera den. Samtidigt, och aktivt, omvärderar man den. När tvånget uppstår är man förberedd. Man vet att det "bara är min idiotiska tvångstanke. Den betyder ingenting. Det är bara min hjärna. Jag behöver inte bry mig om den." Kom ihåg: Det går inte att bli av med tanken, men man behöver för den skull inte bry sig om den. Man kan lära sig att gå vidare till nästa beteende. Det finns ingen anledning att dröja kvar vid tanken. Gå vidare.
Det är här det andra A:et - Acceptera - kommer in i bilden. Tänk på ett tjutande billarm som stör och distraherar. Strunta i det. Tänk inte "jag kan inte göra någonting förrän det där förbaskade larmet stängs av." Försök att helt enkelt strunta i det och gör något annat. I Steg 2 lärde man sig att de besvärliga tvångstankarna orsakas av tvångssyndrom och har sitt upphov i en kemisk obalans i hjärnan. I delsteget Acceptera inser man detta på ett mycket djupt, kanske till och med andligt, plan.
Man får inte racka ner på sig själv. Det är meningslöst att kritisera sina inre motiv bara för att man lider av en obalans i hjärnan. Genom att acceptera att tvångstankarna finns där trots, och inte tack vare, sig själv kan man lindra den oerhörda stress som brukar bli resultatet av återkommande tvångstankar. Kom alltid ihåg: "Det är inte jag - det är tvångssyndromet. Det är inte jag - det är bara min hjärna." Man får inte stånga pannan blodig i försöken att tvinga tankarna på flykt, för på kort sikt är det förgäves. Viktigast av allt är att inte grubbla och fantisera över konsekvenserna av att leva ut en hemsk tvångstanke. Man kommer inte att leva ut den, eftersom man egentligen inte vill. Släpp alla negativa, nedvärderande fördömanden av "den sorts människor som har sådana här tankar".
För tvångstankar kan 15-minutersregeln kortas ned till en 1-minutsregel, till och med en 15-sekundersregel. Det finns ingen anledning att dröja kvar vid tanken, även om den hela tiden finns där. Man kan ändå gå vidare - måste gå vidare - till nästa tanke och nästa handling. På det viset liknar omfokusering en kampsport. Tvångstankar och inre tvång är mycket starka, men också mycket enfaldiga. Står man bara rätt upp och ned och tar emot attacken i dess fulla kraft för att jaga tvånget på flykten blir man besegrad varje gång. Man måste kliva åt sidan, göra en kringgående rörelse och gå vidare till nästa beteende. Man lär sig att hålla huvudet kallt i kampen mot en kraftfull motståndare. Denna lärdom sträcker sig långt bortom själva tvångssyndromet. Genom att ta befälet över sina handlingar tar man också befälet över sitt tänkande - och sitt liv.

"Man vet att det "bara är min idiotiska tvångstanke. Den betyder ingenting. Det är bara min hjärna. Jag behöver inte bry mig om den." Kom ihåg: Det går inte att bli av med tanken, men man behöver för den skull inte bry sig om den. Man kan lära sig att gå vidare till nästa beteende."

Det är det jag övar på nu. När en tanke ploppar upp tänker jag, "Det är bara en tvångstanke, detta är inte jag." och sedan försöker jag liksom att gå "förbi" och INTE analysera. Det funkar väl sisådär, men jag ska fortsätta. Det hjälper mot illamåendet och lite mot ångesten i alla fall.

Jag känner med dig så otroligt mycket, jag har fått OCD pga av en postnatal depression. Mina tankar rör inte ngt sexuellt mer paniktankar att "tänk om jag blir knäpp och förlorar kontrollen" tankar...mycket gäller "kontrollen" när jag är med min lille pojke. Det är så fruktansvärt helvetiskt så det finns inte, men samtidigt vet jag nu att det ÄR OCD och att jag kan bli frisk. Jag kämpar varje dag som du...även fast det känns ganska fruktlöst så tänker jag inte ge upp.
Du ska se att vi fixar det här! För bakom alla popups av mörka tankar finns en knäckt självkänsla och väl vi lär oss att vara rädda om oss själva så bleknar allt det hemska.
STORA KRAMAR!!!!!!!

En sak till...ALLA har någon gång tänkt extrema tankar. Det är en del av att vara människa. Yingyang du vet...allt behöver sin motsats. Säkert en mycket klen tröst nu, men kanske en liiiten i alla fall.

(insikt): Fantastiskt fint och utförligt inlägg!

Smarta tips!! Jag har insett vad det är som ger mig fortsatt ångest efter att en tvångstanke dykt upp: sorgen över att den överhuvudtaget poppar upp! Jag kan bli så arg på att den inte håller sig undan! Jo, det blir väl inte bättre av att jag reagerar så... Men jag får skamkänslor, och känner mig "äcklig" av mina pedofil-tvångstankar...Ger stark sorg. I perioder har jag misstänkt att "tänk om jag ändå är pedofil, hua mig, vad vidrigt!!!"

Men ska försöka tillämpa dina tips mer i fortsättningen...ja, det är en hård kamp. Varit lite lättare senaste två åren då jag ätit medicin mot depressionen. Men innan dess har jag haft dessa tvångstankar JÄMT. JÄMT!!Mest under sommarloven. Därför ogillar jag sommar än idag. Allt tog sån tid, då vissa rörelser skulle göras om och bli "rätt" och....åh!!! Ja, allt var påfrestande...och folk frågade vad jag höll på med... "Hur ska jag veta! Inte vet jag varför jag måste göra om detta!!!!" tänkte jag..... Hu......

Undrar hur många barn det är som har ocd och lider i tyshet...? Skulle så gärna vilja hjälpa dom....

Tack för ditt inlägg (insikt) :) Så skönt det känns att inte vara ensam med detta jobbiga! Att få veta att man är ok, även om man har dessa jobbiga tankar. Jag tror också att det har mycket med självkänslan att göra, man tror att man är en dålig människa fast man inte alls är det. Att något "bestämt" att man är en hemsk människa.

"En sak till...ALLA har någon gång tänkt extrema tankar. Det är en del av att vara människa. Yingyang du vet...allt behöver sin motsats."

Håller med dig till 100%! Det jobbiga är ju att man tror att man är ensam, att man håller på att bli knäpp. Önskar att det fanns någon i min närhet som kände som jag som jag fick prata med. Har som sagt tagit kontakt med läkare, men det tar ju lite tid innan jag får komma dit med köer och allt. Men att ni finns här hjälper mig otroligt mycket. Jag kommer tänka på er (nn) och (insikt) medan jag försöker vara stark och kämpa. Vi kommer fixa det här!

Och just det, (nn), håller med dig, hur många barn och ungdomar måst gå runt och bära på detta? Visste inte ens om att det fanns innan jag fick det själv. Undrar hur många som går runt och tror att de ska skada någon fast de egentligen "bara" har tvångstankar? Fy, hemska tanke. Vill också hjälpa dem.

(nn)
Att ifrågasätta sina inre motiv är en följd av OCD. Tro mig vem som helst hade ifrågasatt varför en (dåligt exempel...men vi behöver få le lite i alla fall) Blågrön elefant hade hoppat upp på ?tanke-näthinnan? femtielva gånger om dagarna (eller mer). Till slut blir ju följdtankarna helt desperata efter någon form av svar och då börjar man tillslut ifrågasätta sig själv...den innersta delen av jaget. Det är naturligt...hur horribelt det än känns. Jag vet exakt hur fruktansvärt ont det gör, att ens behöva söka i sitt innersta OM det finns minsta grund till sina tankar...de stunder jag gjort det, känns det som om tankarna formligen har förgiftat mig. Men i ett försök till att se ?förnuftigt? på det hela, inser jag någonstans att smärtan, ångesten, gråten och sorgen är bevis på hur orealistiska dessa tankar är...för mig. (oss)

När det sedan kommer till barnen så är det en sak vi alla människor vet gäller...beskydda dem, beskydda, beskydda...beskydda. Från den stunden barnen föds, ska vi föräldrar (vuxna överhuvudtaget) ta detta enorma ansvar att förutse eventuella faror och beskydda. Undermedvetet och medvetet tvingar detta våra hjärnor att hela tiden (åtminstone under ?barna åren?) vara på sin vakt, tänka ut allt från de mest triviala små missöden till de största, mest extrema allt för att kunna ta hand om dem på bästa sätt. I slutet på den ?skalan? vet vi alla vad som väntar...det vi själva ?är kapabla till att ställa till med?. (men som vi aldrig kommer göra)
Tankarna jobbar snabbare än blixten, BOM så flaschar det upp i ens sinne och man blir chockad och tillintetgjord.
Jag tror att ju förr vi accepterar att våra hjärnor ALLTID kommer kunna tänka ALLT, men att det för den delen inte är sant...den dagen tar vi ännu ett viktigt kliv i rätt riktning.

(Ledsen)
Åh jag vet precis vad du menar...det där med att man inte vågar fråga och följden blir att man känner sig som den mest avskyvärda och ensammaste människan i världen.
Jag kände så länge tills jag en dag började fråga runt bland mina vänner och bekanta om de upplevt liknande. Jag tog inte upp de mörkaste sakerna, det vågade jag inte...men vilket ?gensvar? det blev. Nu vet jag att samtliga av mina vänner, familj och bekanta har tänk (och tänker) allt från de mest absurda saker till riktigt destruktiva. Ett tips är att ni frågar vänner med körkort om dom någon gång har tänk tanken ?Tänk om jag kör över på andra sidan vägen nu? mitt ute på en huvudled. Jag lovar er att många kommer svara ?ja?.
Jag har vänner som mer eller mindre ofta har återkommande destruktiva tankar och ja...jag menar riktigt destruktiva, ingen av dem lider av dem och ingen av dem har OCD.
Så vad är skillnaden på dem och oss...varför fick vi OCD? Jag klurar mycket på det här...men mina tankar kommer alltid tillbaka till samma punkt...hur ser på mig själv, min självbild.
För mig vet jag att min nyckel till ?frihet? ligger där.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer...jag är så glad att jag fann er. Men jag avrundar här med ett boktips som kommer hjälpa oss. En bok som heter ?Att leva ett liv ? inte vinna ett krig? av Anna Kåver. Boken handlar om acceptans...att acceptera att man ibland måste acceptera ?saker?, situationer...men att man för den delen inte behöver tycka om det. Låna den på bibblan...tro mig, den har värdefull kunskap.

Sist men inte minst...att bli frisk från OCD innebär inte att tankarna för evigt blir bannlysta ur våra sinnen, dom kommer alltid kunna finnas och poppa upp...men med en trygg plats att stå på, vetskap och självkänsla...så behöver de aldrig mer bli mer än en tanke...så som det var ?menat? från början!

Kram på er igen

Det är så skönt att veta att man inte är ensam. Just nu är jag i en form av svacka, Men jag vet att det går över och att de motbjudande tankarna hamnar i bakgrunden. Har också sexuella tvångstankar, främst "tänk om jag är pedofil" tankar. Försöker hitta bevis på att jag inte är det. Men när man väl är inne i den negativa tankebanan så räcker det att jag ser ett barn och så är karusellen igång. Och ja, man vill bara slå sig själv i skallen! Men det mest effektiva är förstås att inte reagera alls och sluta analysera! Styrkekramar till er som vet hur det känns att vara här.

Känner igen allt. Från ingenstans kom dessa tvångstankar fram i mig och vände hela livet upp och ned för mig. Fruktansvärt. Hittade nyss denna tråd och det underlättar så himla mycket att veta att jag inte är ensam. För jag har känt mig så ensam i detta. Jag fick en panikattack en kväll för 2 veckor sedan när tankarna började snurra i huvudet, ?är jag pedofil?? Det var så jävla hemskt. Fick upp hemska tankar som väckte så mycket känslor i min kropp. Jag slog mig själv i huvudet och ville bara fly från mig själv. Jag kände att jag tappade kontrollen över mina tankar och sa till mig själv att jag är äcklig, hemsk och att jag är en pedofil. Jag har alltid älskat barn, aldrig sett barn på ett sexuellt sätt, ALDRIG. Har alltid sett mig själv bli en mamma. Men allt bara vändes förra veckan. Jag tappade matlusten och slutade göra det jag förut tyckte var roligt, tex träna. Kunde inte se på ett barn utan att ångesten kom krypandes. Kunde inte ens se en bild på mig själv som barn. Tillslut fick jag söka hjälp, så åkte till till psykiatrin för några dagar sedan och fick reda på att jag hamnat i en depression. Det svåra med detta är att det är så svårt att acceptera sina tankar och kunna förlåta en själv. Jag förstår att det är något av det viktigaste, men jag har så svårt att begripa vad det är som sker med mig. Det är som att jag slåss med mig själv. Plågar mig själv. Jag har känt flera gånger att jag vill ta mitt liv. Att det är enda utgången, för jag vill inte få ångest av att se ett barn, jag vill inte ha dessa tvångstankar om att jag är en hemsk människa, leva med ångesten och känna att jag inte har en framtid. Att jag är i helvetet. veckorna ha känts som en evighet. som att jag är i en dröm eller film. Det känns som att livet är på paus. Har börjat på antidepressiva nu och jag hoppas på allt att allt kommer bli bättre. Jag får så mycket ångest för min ångest. Jag har aldrig känt mig såhär dålig i hela mitt liv. Detta är så jävlas hemskt. Så skönt att veta att man inte är ensam om att kämpa med detta. Jag tar en dag i taget och hoppas att jag en dag kommer att må bra och få ha min egna lilla familj. Fyfan för detta.

Har sexuell OCD (och OCD i allmänhet) men det yttrar sig på andra sätt, riktar det mycket mot min sambo där jag får idéer om han inte kommer i min mun inom 3 minuter när jag gör såhär så älskar han mig inte och liknande regler jag får i huvudet som jag inte får säga för då förstör jag det eller så märker han hur störd jag är och det vill jag inte. Oftast funkar det och då känns det väldigt bra men får ångest de gånger de inte gör det.    

Dina tankar är inte du, de lever sitt eget liv och ju mer man försöker tysta dem desto mer tränger de sig på. 

Man ska inte tro allt man tänker! 

Jag tror knappast att någon pedofil har något samvete. Eftersom du har ett samvete så säger det sig självt att dina tankar ljuger för dig! 

Tack Ls
Det betyder verkligen mycket. Det som räddat mig är människorna runt omkring mig som stöttat mig så mycket. Trodde inte att något som detta var möjligt. Jag lugnar mig med att jag innerst inne vet min moral. Jag vet att jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna göra något av det som mina tankar säger. Usch alltså. Lever i en mardröm. Men jag tror att detta eskalerat för jag mått dåligt under nästan hela min pubertet med min självkänsla men aldrig sökt hjälp. Haft ätstörningsr och olika självskadebeteenden tidigare. Nu säger mina tankar säger att jag är den värsta personen som existerar och jag är rädd för mig själv, men jag kommer bli bättre, det vill jag verkligen tro.