Att acceptera faktum

För första gången på 23 månader så har jag struntat i om jag har ägglossning eller inte... Inga stickor, inga förhoppningsfulla föraningar... nada. Det tog mig 2 år att ge upp. Inte förräns vi fick beskedet hos läkaren för 3 veckor sedan insåg jag att loppet var kört. Envist har jag hoppats och känt efter varje månad i 2 års tid och blivit lika grymt besviken varje gång. Men nu har jag äntligen accepterat att det inte blir några barn på naturlig väg för oss. Smällen tog lika illa som ett knytnävsslag i mellangärdet, men acceptansen har äntligen infunnit sig. Jag vet att jag egentligen inte har någon rätt att klaga - ni är många här som har kämpat mycket längre än vi, men ibland känns det bara så deppigt... Ni vet ju...

Behövde nog bara skriva av mig lite... Håller mina tummar för alla er som kämpar som vi!