är så trött på att tänka på barn å att aldrig lyckas.

Du är inte ensam vi har kämpat 6 år och många insättningar och besvikelser har det blivet.
Men mår bra idag ändå!
Har du tänkt på att prta med nån kurator eller pratar du och din man mkt?
Nu menar jag inte att blir bra av det självklart men lovar att det gör livet liite lättare!!
Önskar dig all lycka!!

Hej

Förstår hur du känner. Har det likadant. gråtit hela helgen fick reda på att en släkting är med barn bara så där liksom. Har försökt sedan -96 . Inte hela tiden men nästan. gått på hormonmottagningen som nu är avslutat. Tänker hela tiden, har övervikt o pco ska försöka gå ner men det mentala kraften är borta. så en kväll sa min sambo ska vi inte adoptera istället. Jag blev helt paff. Jag vet ju också att han har det svårt men de visar inte det utan jag gråter hela tiden pratar hela tiden. Vi har inte provat IVF ännu pga över vikten hormonsprutorna går man ju också upp av, som går upp o ner och nu är jag för gammal nästa år utan måste då prova privat. men kraften är borta. Men så börja vi ringa ang adoption till kommunen o prata med dem och kände mig plötsligt hoppfull. Jag vill ju prova ivf ngn gång får se vad läkarna säger. ursäkta att det blev långt svårt att förkorta i bland.

Hej, läste ditt inlägg och måste svara. Jag var som dig för exakt ett år sedan. Hade försökt skaffa barn i två år, gjort utredning som inte visade att något var fel. Bra tyckte en del att det inte visade att något var onormalt men samtidigt om de hittat något fel hade man kanske kunnat gjort något åt det. Läkarna rådde oss att inte fokusera för mycket på att bli gravida men då fokuserade man ju på att inte tänka på det. Efter misslyckade inseminationer stod vi i kö för ivf och jag hade inget hopp kvar när jag plötsligt upptäckte att jag var gravid(en månad innan vi skulle börja ivf).
Idag siter jag här med vår 5månaders underbara lilla dotter, vi trodde inte att det var möjligt men under händer, tappa inte hoppet.

Hej vännen, ville bara säga att jag känner med dej, känner likadant själv och undrar när det blir min tur. Håller tummarna för oss båda och kan bara hoppas. Kan inte ge nåt råd om hur man skall kunna sluta tänka för man möts av tanken i alla möjliga.. och omöjliga situationer och det känns som om vissa dagar är man bara mer mottaglig. andra dagar bekommer det en inte. konstigt men så funkar det för mej... hoppas att du kan hitta dina dagar då du inte tänker på det eller i alla fall inte berörs av det till fullo.

kramisar..

En till som undrar om galenskapen håller på att fånga mig i sitt grepp.
Jag tänker mer på barn än jag tänker på nåt annat. Har märkt att jag nästan försummar allt annat och alla andra.
Jag vaknar - tänker på barn
Under dagen - tänker på barn
framför Tv:n - tänker på barn
Sover - drömmer om barn.

Jag har märkt att jag besitter en extremt selektiv förmåga vad gäller mina sinnen.
Sånt som jag inte tänkte på fanns för ett par år sen.
Överallt ser jag magar i vädret, barnvagnar och bebisar.
Jag hör barnskrik, joller och skratt.
Det är som om hjärnan ställt in sin radar på allt vad barn heter och uppfattar inget annat.

Jag låter som ett psykfall när jag pratar barn och hur jag beter mig.
Men jag tror att när längtan är så stor och man inte ser nån väg till att nå sin dröm så har man rätt att bli lite galen som jag ser det.

Jag ger upp hoppet på en bebis i vårt hem minst en gång varje dag.

Nä nu har jag flummat klart... hoppas du förstår vad jag menar...

Kram och lycka till

Snoopy

Hej kära du! Vet precis hur du känner! Har vart riktigt aktiv i bebisverkstan i 2 år men försökt betydligt längre en så. I skrivande stund sitter jag och hoppas på att det tar sig denna gång (har nämligen äl idag, har PCO och mitt stora fel är just det att få till äl) Det skulle vara helt underbart men jag vågar inte hoppas för man blir såååå besviken varje gång!