Avundsjuka mammor emellan?

Jag håller med om att det är en tävling mammor emellan. Kanske märker man det mer för att man själv har råkat ut för så mycket redan. (Det står mer på min sida).
Jag förstår inte varför, men jag antar att det är för att man blir så stolt över sin lilla när dom gör framsteg. Det är ju en så viktig del av deras utveckling och liv. Man känner att det är så fantastiskt att man faktiskt har skapat denna lilla varelse.
Just nu följer man knappt med i andra bebisars utveckling. Koncentrerar mig på min lilla tjej. Att hon ska gå framåt över huvudtaget. Och det gör hon, men man märker att alla andra "maj" barn är så mycket längre fram i utvecklingen än hon... Det kan göra en väldigt ledsen.
Det är inte direkt så att man kan jämföra på samma sätt.
Kramar!!!

Jag tycker inte det har varit så mycket av tävlan i vår mammagrupp, inte så mycket jämförelser heller. Vi har nog pratat ganska lite om våra telningar totalt sett, det har funnits så mycket annat att prata om med dessa nya vänner i bekantskapskretsen. Barnen har varit den gemensamma faktorn som gjort att just vi har lärt känna varandra, men vi "gick vidare" i relationerna sinsemellan ungefär på andra träffen...

Inte just tävlan i min bekantskapskrets men däremot gärna skrytsamma mammor..

Det ska vara det vräkigaste och dyraste vagnen, den dyraste sängen, fina märkeskläder och redan som nyfödd får de dyra bilbanor och lyxiga dockvagnar...

Det är nog ganska individuellt.....jag lyssnar och pratar gärna med andra mammor om deras barns framsteg, men om barnet i fråga kan något som min son inte kan så blir jag inte avundsjuk för det . Barn är ju så otroligt olika i utveckling. Jag vet att många av mina kompisar med barn inte blir avundsjuka, men jag vet att vissa mammor ser sitt barns framsteg som en tävling mot andra barn i samma ålder. MEN som mamma så pratar man om sitt barns och andra barns framsteg av rent intresse. Som människa så pratar man ju om det som står en närmast om hjärtat och när man e mammaledig så är barnen i centrum. Då e det inte så konstigt att man pratar om sånt. Eller?

Jag känner det inte som en tävlan, utan mer som ett behov av att berätta för barnet, som man alltid vill prata om.

Tycker också det är en väldig tävlan och jämförelse och många har ett stort behov av att dela med sig till alla som vill, och även de som inte vill, höra. Jag valde bort föräldragrupp just pga att det i stort sett handlar om att sitta och jämföra sina barns framsteg.
Och alltdig denna eviga fråga om hur barnet sover på natten!! Varför är det så intressant för andra?

Avundsjuk? Nej absolut inte! Jag är (ärligt talat) så himla uppfylld av min egen lille klimp, att jag inte ser något annat! I min mammagrupp har vi jättetrevligt och jämför inte alls våra barn. Däremot delar vi med oss av våra erfarenheter och ger råd när någon frågar.

Ja tycker det är ett ständigt tävlande om vad de kan göra.
Det kanske är för att våran lilla tjej är liten och blyg, hon gillar mest att ligga på rygg eller sitta i barnstol och kolla in alla andra.
Hon har varit lite sen med allt (om man nu skall jämföra.)
Men vad gör det hon är ju våran lilla prinsessa.

Det mest komiska är mammor (känner en som väldigt ofta beter sig så) som säger att man ska ju inte jämföra barnens framsteg - men sedan gör det hela tiden.

Och sedan, när hennes son rätt så tidigt fick sina första tänder, tröstande sa till mig att min dotter kommer nog att få sina tänder utan problem - VA?! Jag är inte ett dugg orolig över om min dotter får tänder vid 4 månader eller vid ett år? Om hon är tandlös vid 2-3 år kanske jag börjar oroa mig men vid 4 månader? Och så vidare i all oändlighet - vilket gör att jag tycker att hennes sällskap kan vara rätt så jobbig, allt är en tävling som hon drar in mig på utan att jag vill det.

Sedan tycker jag att man ska kunna berätta om barnens framsteg utan att oroa sig för att andra ska ta illa upp. De är ju de viktigaste personerna i våra liv, och framstegen är ju jättestora de första åren. Men man måste ju förstå att bara för att ett barn klarar av saker tidigt/sent är barnet inte "bättre/sämre". Men det är jobbigt med folk som gör de parallellerna.

Jag känner det mer som att man blir ängslig eller orolig om många andra barn i samma ålder som mina kan en massa som inte mina kan. Blev en krånglig mening men ni förstår nog vad jag menar. Hör man t.ex. att nån annans barn har fått en tand så självklart är det kul o höra men man tänker samtidigt "hrmm...undrar varför inte mina har det då?" Man jämför mycke men jag kan inte säga att jag blir avundsjuk.

Jag kan bara berätta om en egen erfarenhet...När min pojk var liten och vi umgicks nästan varje dag med en grupp mammor och deras barn så lärde sig alla de andra barnen att gå, en efter en. Vi gladdes mycket åt dem eftersom vi kände varann väldigt väl. Men allt eftersom tiden gick och min lille fortfarande inte ville gå utan kröp runt mellan de andra som rultade omkring så kände jag mig bara olycklig av att se vad de andra kunde. Usch! Inte ville jag känna så!! Men den dagen också min Jonathan ställde sig upp och gick så rann mina tårar utav stolthet och de andra mammorna förstod mig precis.

Ibland vill man inte att ens egna barn skall visa tecken på att vara annorlunda, ibland känns det så bra att följa kurvan

Ok, det låter ju lite som att det kan skifta väldigt vad man har för erfarenheter av det hela...kanske beror på vilken typ av person man är också, hur man ser på saker och ting?

De uteblivna svaren talade sitt tydliga språk..