Barn med diabetes?

Jag har inga barn med diabetes men min lillebror fick det när han var 5-6 år (nu är han 28år). DÅ visste vi ingenting och vi trodde världen skulle gå under och att han var jättesjuk. MEN han är som vilken kille som helst, äter och gör vad han vill - lever precis som vanligt. D

et jobbiga är ju praktiska saker som sjukhusbesök med jämna mellanmål, se till att man alltid har sprutor med sig, kanske ha ett mellanmål extra i väskan ifall blodsockret sjunker. Sen är det klart att det i omställningen blir många tårar och man tycker jättesynd om det lilla barnet som måste lära sig ta sprutor och som måste acceptera att det är lite annorlunda (fördelen med det kan ju också vara att man får lite extra uppmärksamhet

När min bror fick diabetes så drog man upp varje spruta för sig. Nu finns det ju små "pennor" som man använder och man kan även sätta in en "pump" så att man inte måste ta sprutor alls (men jag vet inte hur gamla de måste vara för att få det).

Ni kommer säkert ha en jobbig omställningsperiod men jag lovar dig att livet kommer bli (i princip) som vanligt! Hör av dig om du har frågor/funderingar och LYCKA TILL!!!

Hej!
Får jag fråga hur det upptäcktes att han hade diabetes, symptom osv. Jag undrar för läkarna tror att min ena kille ev. har förstadiet till diabetes och det skulle vara intressant och höra om dina erfarenheter. Vill inte tränga mig på om du tycker det är jobbigt just nu men skulle gärna vilja veta lite mer om det är likt min kille.
Ha det så bra ni kan trots allt jobbigt just nu.

Vår son Arvid som är 5 år har en mkt tidig upptäckt diabetes, det är vad läkarna tror i alla fall. Det hela började med att dagis noterade att han kissade mycket och kissade på sig, och vi märkte att han kissade på sig flera gånger per natt. Så den 6/10 tog jag ett b-glukos på honom hemma eftersom min man har typ 1 diabetes och eftersom jag är sjuksköterska, och det visade 11,7.

Vi åkte in till barnakuten där de tog en massa prover, och det mesta var normalt där förutom ett förhöjt TSH. Han hade allså normalt HbA1C, b-glukos och inga ketoner/socker i urinen. Vi fick åka hem igen och en läkare skulle kontakta oss. Det gjorde han efter en dag och sa lite nonchalant att Arvid hade en autoimmun sjukdom i sköldkörtlen men ingen diabetes. Vilken lättnad!

Så fick vi en tid till endokrinmottagningen och där var igår. Och där fick vi en chock. Läkaren där sa att Arvid har en diabetes med allra största sannolikhet men att det inte blommat ut ännu. Hans c-peptid är för lågt och det tydde på att diabetesen är snart här, samma att hans TSH var förhöjt. Likaså han enorma hunger och att han faktiskt gått ner 0,7 kilo sedan vi var där första gången den 6/10.

Jag frågade läkaren flera gånger om han var säker på att det var en diabetes på gång och han sa att han väldigt så säker. Alla symtom och det faktum att min man har typ 1 diabetes sedan 18-årsålder. :(

Han pratade om när vi skulle börja behandla. Han trodde att det skulle bryta ut innan jul och det vore bra om vi startade innan för att dels slippa vara inlagda över julen och dels för att starta i ett guldläge. De flesta barn är ju väldigt sjuka när de kommer in.  Vi skulle ta lite b-glukos och urinprov hemma och det har jag gjort. Igår efter maten var det 9.0 och idag bara 6.7.

Jag har en massa tankar som bara snurrar. Säger till min man att det kanske är fel i alla fall, att det inte är diabetes. Jag vill inte förstå. Maken bara gråter men jag är den som håller en stark fasad för Arvid. Klämkäck och peppar honom hela tiden. Och Arvid är lugn. Men inombords går jag sönder och jag grät hela natten i natt, jag sov inte en sekund.

Jag skulle vilja ha ett definitivt JA eller NEJ. Jag avskyr ovissheten. Fast så ovisst är det väl inte när läkaren börjar planera för inläggning och behandling. :(

I morgon skall vi tillbaka och ta prover på ev. antikroppar. Fy vad jag är ledsen och chockad.

Kan ni andra inte berätta lite om hur och när er barn fick diagnos, vad ni märkte. Vad kände ni som föräldrar? Hur fungerar det i vardagen med kompisar och tja, allt?

Kram Veronica

Hej! Jag har en son med diabetes, han fick diagnosen när han var 7år. Min pojk hade gått ner 5kg och hade en enorm törst och kissade mycket.

Tycker det är konstigt att man kan säga att din son kanske har diabetes, men ni måste ha sökt väldigt tidigt. De som vi känner med diabetes har allihopa blivit ganska rejält dåliga innan man upptäckt vad som var fel, och det har inte varit någon tvekan om diagnosen.

Ni har iallafall en klar fördel om man upptäcker tidigt, vad jag har förstått så ju tidigare man börjar behandla ju längre får barnet behålla sin egen produktion av insulin (det som fortfarande fungerar).

Hur som helst så måste jag säga att visst är det tråkigt och jobbigt många gånger men de kan leva förhållandevis normala liv ändå. Min son är 13år och har flera diagnoser så han har varit svår att ställa in så tidvis har det varit kaos men barnen lär sig snabbt och deras kompisar lär sig att se när de inte mår bra. Att få diabetes har inte hindrat min son från att göra saker som han vill, han spelar hockey och fotboll och åker runt på olika cuper och turneringar. Det som skiljer honom från de andra är att han alltid har haft någon av oss föräldrar med sig, men det har funkat bra.

Det blev ett långt inlägg! Hoppas allt går bra för er och skriv gärna i min gästbok om du undrar över något!

Styrkekramar från en mamma som vet hur det känns!

Hej!

Hur har det gått för er???

Min man har en son som är 3,5 år (från ett tidigare förhållande). Han har diabetes och är för tillfället inlagd på sjukhus. Vi upptäckte det för ca en vecka sen och han blev inlagd i tisdags... Jag förstår precis vilket kaos du går igenom!

Lillkillen bor varannan vecka hos oss och varannan vecka hos sin mamma. Det var vi som reagerade på att han var väldigt törstig och att han kissade mycket under slutet av förra veckan. Under helgen var han precis som vanligt igen. När vi lämnade honom och hans syster till deras mamma i söndags bad vi henne att hålla lite koll på honom. Hon tycket åxå att han kissade mycket och tog honom till läkaren i tisdags. Han blev inlagd samma dag och på onsdagen hade man konstaterat att han har diabetes....

Han har jättesvårt att förstå varför han behöver vara på sjukhus, han tycker ju inte själv att han är sjuk....

Vi försöker att vara positiva, även om det inte är lätt hela tiden. I mitt huvud far följande runt som nån sorts mantra: "det kunde ha varit värre, han kunde t ex ha fått canser... Man kan leva ett bra liv med diabetes...."

På nåt sätt så känns det xtra krångligt eftersom vi är två familjer som är inblandade. För det första så måste vi ju lära oss allt detta med sprutor å sånt allihop. Det måste ju fungera för grabben oavsett om han är hos mamma eller pappa. I går ringde mamman och sa nåt om att det kanske vore bäst om lillkillen bara bor hos henne i framtiden... Min man är ju ledsen nog som det är, utan att hon behöver hålla på att insinuera att han/vi inte kommer att klara/vill att sköta om honom nu när han har diabetes.....

Tänker på er!
Kram

Hej!! Jag känner verkligen att jag sitter i samma båt som du gör/gjort. Skapa dock detta konto endast för att svara dig här. Kan man nå dig på något annat ställe tro? Har en dotter på 6 år som går igenom precis samma just nu.

Det är ju väldigt individuellt hur svår en diabetes är och hur mycket det påverkar ens liv.

Den här tråden är från 2006, så det är inte så sannolikt att trådstartaren är kvar här på Familjeliv. 

Lycka till med din dotter. Min brorsdotter var 6 år när hon fick diabetes typ 1. Hon lever ett jättebra liv nu (är vuxen). Hon har pump och trivs bra med den. 

Åhh missade att det var så längesedan inlägget skapades. Det var värt ett försök, tack!❤️

Roligt att det gick bra för henne.  Men det går inte bra för alla.