Jag vill men inte han .......

Hej!

Känner igen det där.. Har en karl som är precis lika dan! Min säger att han vill skaffa barn SEN, men är inte alls sugen just nu. Tror inte att man kan säga så mycket, har själv försökt allt! Tror att tjata bara gör saken värre.
Jag tror precis som du skriver att min kille skulle bli en super bra pappa och säkerligen skulle han undra varför vi inte skaffade barn tidigare.
Känner precis som dej att det är mina drömmar som blir åt sido satta. Jag vill ju ha barn NU!

Men gör inte slut med honom, om ni har det bra ihop och ni kan prata om det så kommer han säkert att ändra sig. Dessvärre kan det kanske ta lite tid, men i långa loppet är han inte värd det?

Jag satte upp ett mål. Sa till min kille att "Jag tänker bli mamma innan jag är ##år" Så vi får se om det funkar =)Då har han själv ett val och ett mål!

Lycka till!

Jag föll för en steriliserad pojkvän som blev omvänd! Han var helt säker på att han inte ville bli pappa. Jag övervägde att lämna honom flera gånger...

Vips en dag så väckte ett hopp, minns inte vad han sa eller gjorde, men det tycktes plötsligt finnas en öppning. Jag hängde kvar och vi är nu ca 1,5 år senare mitt uppe i en provrörsbefruktning. Han har plockat ut spermier ur bistestikeln och jag har magen full av ägg som snart ska tas ut.

Han säger fortfarande inte att han VILL ha barn utan att han har förlikat sig med tanken. Det är gott nog för mig!

Lycka till hur du än gör?

Lustigt, känns som om jag själv har skrivit detta.
Jag och mannen var inte helt överens från början om när det var läge att skaffa barn. Sen ville han plötsligt. Och så var det igång. Det blev inget barn dessvärre, trotts flera ivf-försök. Nu är vi liksom tillbaka på ruta ett, nu vill han kanske inte alls ha barn. Jag vill adoptera NU! men han känner sig inte redo. Han är 37 år! Mer redo än så här blir man inte. Man är ju aldrig förberedd på att få barn.
När vi talade med läkerne om detta, sa jag att "om vi hade fått barn på det vanliga sättet, så hade vi aldrig behövt ta denna diskussionen, då hade det liksom blivit ett barn. Men nu måste vi planera, fundera och spara pengar. Det är inte rikigt så det ska vara, tror jag." Barn blir ju till, men med alla preventivmedle m.m. (inget ont i det) så måste man planera barnen på ett annat sätt.

Din situation är mycket vanlig. Ibland undrar jag hur bra det är med preventinmedel egentligen. Allt är så "planerat" nuförtiden. Det där med att bli förälder är skrämmande, så inte så konstigt att han skjuter på det. Men samtidigt så vill man som kvinna inte vänta hur länge som helst! Det finns så många män som säkert skulle bli super föräldrar, men de vågar inte ta steget.

Själv blev jag oplanerat gravid, och det är jag glad för nu! Då slipper man ju hela "är vi redo diskussionen. Fick bli redo helt enkelt.

Jag blev gravid med en man som inte ville bli pappa. Vi valde att inte separera just då för jag visste att han skulle bli en jätte bra pappa.

Att gå igenom en graviditet ensam är inte kul alls, man hade bara sina vänner att berätta om de första sparkarna för, det var jätte jobbigt.

Men jag stog ut för jag hoppades att han skulle ändra sig. De gjorde han, han kom in på BB ca 1 timme efter hon var född (min bästa kompis var med mig).... Å hela han ändrades, några dagar senare sa han att det känns som om jag e kär i henne!!!

Hoppas att ni kommer överrens så ni slipper vara själv genom grav. de va inte kul alls.

jag känner igen mig.. jag vill men inte han! Jag vill så mkt att det gör ont.. kan inte tänka på ngt annat och han vägrar ens prata om det. Det enda han kan säga är att han vill, men inte nu (inte på flera år).. Jag blir så ledsen! vi har väl varit tillsammans i ca 2½ år.. jag är 26 och han 27.. men jag har ju haft sådan stark längtan i såå många år! Han känner sig inte redo, skyller på en det ena och en det andra.. Han älskar ju barn, så jag vet att han skulle bli en underbar pappa! Jag vet inte längre vad jag ska göra, det går ju inte att prata om det med honom.. jag skulle ju önska att han kunde åtminstonde prata om det, så jag kan få hoppas och drömma lite! Jag är så rädd att vänta, det är ju inte säkert att det lyckas, den dagen man verkligen bestämmer sig.. Alla mina vänner har barn, de flesta har även fått sitt andra! Jag försöker verkligen hålla skenet uppe, hur jätteglad jag är för deras skull! inombords gråter jag och önskar att jag också skulle kunna få delta i alla deras barndisskutioner.. känner mig så utanför! Jag ville ju ha barn långt innan många av de fick barn.. när ska det bli min tur!?
Jag ser magar och barnvagnar överallt..

fler som är i samma sits?

Vägra p-piller. Säg att om han inte vill ha barn ja då får han börja använda kondom. Säg att DU iallfall inte tänker göra något för att förhindra att ett barn blir till.

tror inte det skulle funka på honom.. har försökt förklara hur jag känner.. men han är benhård, ger inte vika en millimeter! han blir bara arg när jag tjatar.. själv gråter jag i min ensamhet.. vet inte om jag ska ge upp och lämna honom eller vänta tills han känner sig redo.. om han nu kommer göra det..?

Visst kan han få vara benhård på vad han tycker, men jag tycker nog att han måste tillåta er att tala om det i alla fall!
Det är ju inte så att man som kvinna precis VÄLJER att känna att tiden är inne (inte jag i alla fall) en dag fanns det bara där och inget kan ta det ifrån mig!
Det må vara tjatigt för honom, men ju mer han går med på att prata ju bättre mår man och ju mer energi kan man lägga på annat. Han kan ju inte mena att han VILL att du ska vara olycklig?!
Vi har i alla fall fortsatt prata om det och han mjuknar och det ger mig hopp, och det är ngt jag kan leva på.
Jag hade oxå tankar på att "slänga in handduken" men jag hoppas verkligen att det löser sig för dig/er oxå, som det gjort för oss.
Hoppas vi kan prata mer så kan vi dela vår vardag på detta plan!

Take Care//SL

...vet han om att det är svårare att bli gravid än vad många tror? Vet han också om att fertiliteten sjunker hon både män och kvinnor efter en viss ålder? Vet han om att många försöker i flera år utan att lyckas trots att man inte hittar något fel på dem?

Tror din grabb borde ta sig i kragen, växa upp och bli en MAN istället för en rädd liten pojke. Förmodligen är han rädd för att ett barn kommer ta all din uppmärksamhet från honom.

Meandmyself och Hatter, så klokt så klokt!
Det måste jag säga funkade att få min sambo att lyssna, varken han eller jag blir yngre vilket gör att det inte heller blir enklare, det tog han till sig!!
Det kan ju lätt ta 6-12 månader, men jag sa till honom oxå att det kan lika gärna bli på direkten oxå, då är jag i alla fall ärlig! Många kanske tycker att (Hatter) metoden med p-piller är HELT FEL, men det tycker inte jag. Dessutom har jag en kompis som precis haft en blodpropp av sina piller, så det finns mga goda anledningar att inte knapra dessa piller år ut och år in!

Kram på er!

Vi var i samma sits for sa dar 4 ar sedan nar jag borjade kanna mig jatte sugen men min kille absolut inte ville. Vi diskuterade allt fram o tillbaka o det var det enda vi nagonsin brakade om kandes det. Fullstandigt meningslosa brak for ingen gav vika och det ledde inte nagonstans. Sa, tillslut hade vi en jatte diskussion dar jag sa att jag absolut inte ville lamna honom men att han var tvungen att mota mig pa halva vagen o i alla fall ge min en liten hint om hur langt i framtiden vi snackade om. Jag kande att hade jag i alla fall ett 'mal' sa skulle jag kunna slappna av o inte tanka sa mycket pa det. For ju mindre han ville, ju mer ville ju jag o tvartom. Jag kommer inte exakt ihag hur beslutet togs men jag vet att vi plotsligen hade bestamt oss for att vanta ca 1.5 ar o sedan borja prova o det gjorde vi. Vi har nu en 16 manader gamal pojk Kanske skulle nagot liknande fungera for er??

Givetvis sa funkar ju inte alla pa samma satt men att fortsatta diskutera det men inte komma fram till nagot funkar ju inte! Jag ar dock helt overtygad om att bada maste vara helt med pa att det ar ratt med barn for annars tror jag det ar upplagt for brak o problem. Det ar underbarare an vi nagonsin trott att ha fatt barn, men samtidigt var det mycket mycket tuffare ocksa och man behover verkligen nagon att dela bade graviditeten o bebisen med!

Sippaloppan: Ja själv hade jag aldrig vågat äta p-piller. En massa hormoner i kroppen...och risken för blodproppar och liknande. Men jag sa till min pojkvän tydligt från starten att jag inte tänkte käka några piller. Att jag sen blev gravid var till stor del hans "fel" eftersom han måste ha slarvat med påsättningen av kondomen eller liknande. Han försökte skylla det hela på mig pga min vägran till piller, men jag sa till honom att han visste vad han gav sig in i från början, jag sa klart och tydligt INGA piller och INGEN abort.

Om killar är så pigga på p-piller varför kan inte DE knapra dem och riskera en massa proppar och liknande? Anledningen till att det bara finns piller för kvinnor är för att män inte vill äta dem.

Stå på dig tösen. Vägra piller och säg att han får använda kondom helt enkelt om han inte vill att ni blir med barn.