Att kunna prata med sin man

Jag var rädd för att boka tid för utredning, dock inte för att tala om saken med min man. I mitt fall handlade det mest om att jag "inte ville kliva på utredningskarusellen" och var rädd för mina egna negativa tankar och föredrog att sticka huvudet i sanden i stället för att riskera att få "domen".

Till slut tog jag mod till mig och bokade utredningstid. I det läget hade jag ingen aning om ifall det var hos mig eller honom som "felet" satt, om alls hos någon av oss.

Tyvärr fick jag på första besöket veta att jag har missbildad livmoder. Dock har jag nu insett att det oftast inte alls innebär att det är omöjligt att bli gravid. För en del kanske svårare, för andra gör det ingen skillnad. Och måste säga att det faktiskt känns bättre att veta under vilka förutsättningar man "kämpar" än att kämpa i blindo och inte ha en aning om vad som är "fel". Många förklaras ju dessutom som "oförklarligt barnlösa" så det är ju inte alls säkert att du/ni får något "chockbesked" som jag fick.

Men av ditt inlägg låter det som att du är mer rädd för att ta upp saken med mannen än för själva utredningen? Börja med att fråga dig själv vad du är rädd för. Tror du att felet ligger hos honom, så det är därför som du tvekar? Eller är du rädd att fertilitetsproblemet blir ett "verkligt" problem så snart man börjar prata om det? Eller är du rädd för att förhållandet ska krascha om det uppdagas att ni har fertilitetsproblem? Jag menar inte att du ska svara mig, utan att du ska svara dig SJÄLV. Jag tror du måste identifiera din rädsla först: "Varför är jag rädd för att ta upp det med min älskling?". När du gjort det så föreslår jag att du avsätter en kväll/helg för att ta upp saken och inled med att säga att: Jag har inte vågat ta upp detta på grund av min rädsla för att........, men jag känner att vi måste prata om detta för att kunna gå vidare och bestämma oss för om vi ska söka hjälp.

Hoppas mitt inlägg hjälper till lite, eller att du annars hittar någon annan lösning.
Själv tänker jag att: Ingen av oss vill ju tvingas att inse att vi kanske inte kan få barn utan hjälp på traven, det gör alldeles för ONT i själen, men inget problem försvinner av att sopas under mattan. Kram B

Hos oss föll det sig rätt naturligt att prata om saken redan från början eftersom min mens inte funkar som den ska (dvs väldigt oregelbunden, 4-5 ggr/år) och därmed kunde vi ana att inte ägglossningen heller funkade. Därför satte vi redan från början en ungefärlig tidsgräns, om vi inte lyckades själva inom den tiden så skulle vi söka hjälp.
Och där är vi idag. Dock hade han väldigt svårt att prata om det i början, kanske mest för att han inte riktigt förstod hur avancerat allt egentligen är och hur mycket man kan göra. Därför har jag tipsat honom om sidor på nätet, bl a Familjeliv, och bett honom gå in o läsa själv istället för att jag ska sitta och predika om allt. Kanske kan Internet vara en hjälp för dig också? Om ni båda använder samma dator hemma så kan du ju surfa in på en sida om barnlöshet o dy, tex www.fertilitetsguiden.nu och så kan du "råka glömma" stänga ner den, alltså så att sidan är uppe när han sätter sig där. Om ni nu inte stänger av datorn emellan, då funkar det kanske att skriva adressen på en lapp och lägga bredvid tangentbordet eller något? När han sen undrar "vad är det här för nåt?" så kan du bara säga att du var inne där och läste lite för att du funderar på om det kan gälla för er. Kan det få igång samtalet, tror du?

Tack för era svar!
Jag ska försöka ta mig i kragen o prata med min man!
Jag misstänker att han grubblar lika mycket som jag o är lika "feg" som jag för sanningen!
Usch, det är så jobbigt!
Jag kanske ska börja med att ringa BM om berätta om mitt dilemma o fråga om jag måste ha med mig mannen första gången!
Jag är så nervös, har aldrig gjort en gyn.undersökning så det gör det hela mycket jobbigare!
/JF

Hej på dig jefos!
Jag känner igen mig. Vi förstod också båda två att något var fel men igen sa något. I vårt fall handlade det om att vi inte ville inse att något var fel och det kändes som att vi försökte leva i en hoppbubbla så länge det gick. I vårt fall var det så patetiskt (eller kanske ganska mänskligt..?) att vi hade varit på kräftskiva och var båda ganska glada i hatten. Samma kväll hade en av våra närmaste vänner berättat att hon var gravid coh nrä vi kom hem pratade vi om det. Då med lite hjälp av alkoholen började vi prata och efter det sökte jag hjälp. Jag måste säga att det faktiskt är först nu på senare tid som vi faktiskt helt obehindrat pratar om våra bekymmer men nu känns det lite lättare för vi har accepterat vår situation och sätter nu vårt hopp till IVF som vi kommer att påbörja om en dryg vecka. Det känns lättare när man arbetar på saken. Tja, detta hjälpte dig förmodligen inte något men jag ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om att inte prata obehindrat om att ni inte blir gravida.
Och det där med gynundersökning- det är ju inte så himla kul att ligga där i stolen förstås men tro mig- det är inte så himla farligt trots allt. Glöm inte att gynekologerna gör det där hur ofta som helst och att det faktiskt är en vanlig läkarundersökning fast av dina mer privata delar...

LYCKA TILL, med både det ena och det andra!!!

Hejsan!
Sitter i samma sitts själv just nu!

Jag vill så gärna i väg o få allt kollat men min sambo tycker nog att vi kan prova själva ett tag till, tror det är för att han inte gillar utredningar osv. Men jag börjar känna mig desperat efter att få veta.

Kram!