Bitter och svart som sot

Jag tabbas just nu med en otrolig avunsjuka. Vet faktiskt inte hur jag ska bli av med den.

Jag har blivit specialist pa att se redan iborjan av ett mejl om personen kommer att beratta att dom vantar barn. Varje gang det hander blir jag jattedeppig. Jag ar nastan gald over att pga av att jag bor utomlands dom flesta inte riger och berattar eller berattar personligen utan via mejl.

Vet inte om jag klarar att halla masken och verka glad.

Jag har borjat ta avstand fran kompisar med smabarn, det ar helt enkelt for jobbigt att se. Annu varre gravida, jag vill inte hora om deras akommor och problem.

Usch vad jobbigt med alla dessa kanslor...

Utlandssvenska:

Det jag tycker är jobbigast just nu (förutom den helt nyfödde bebisen) är en väninna som själv har genomgått IVF, blev gravid på första försök, och nu tydligen heeeelt glömt allt vi pratade om innan hennes graviditet och mina känslor runt det här.
Jag har sagt att jag självklart vill ta del av hennes grav, men att jag inte orkar prata om det hela tiden och inte heller orkar massa kommentarer om alla andra barn just nu. När vi träffades sist kommenterade hon "en så underbart söt bebis" som vi såg inne i ett hus (vi var ute och gick). Jag hävde ur mig en dum kommentar i stil med att det tyckte minnsan inte jag. Svaret jeg fick gjorde att jeg nu inte orkar träffa henne på en stund.
"Då ska iaf inte jag berätta för dig när jag har fött", sa hon då. Tack för den förståelsen.....

Om bara all den här bitterheten kunde försvinna! Gravida är en pest och plåga att se och träffa. Alltid "ska" man kommentera och vara så j-a intresserad. Och allt jag har lust att göra är att gråta...

Har tyvärr inget råd att komma med, men jag vet absolut (som de flesta här) hur du känner.

Här sitter en till som är bitter och inåtvänd, med tre mf i bagaget senaste två åren. Önskar att jag kunde släppa på bitterheten ibland eftersom den suger så mycket energi men det är inte så lätt. Hade också en nära vän som ringde och berättade om sin graviditet för några dagar sedan. Jag är verkligen glad för hennes skull för jag vet att de fått kämpa hårt men man blir så ledsen för sin egen skull varje gång man hör om alla andra som blir gravida (och det verkar ju alla andra bli dessutom...) Det är jobbigt att inte vilja gå på fester etc för att man vet att "risken" att någon ska berätta att de är gravida är ganska stor och man bara inte orkar sitta där och se glad ut och gratulera och fråga en massa bla bla... Det känns hemskt att det blivit såhär, jag var en glad och utåtriktad person innan allt det här började. Nu är man värsta surkärringen... fast man mest av allt bara är så fruktansvärt ledsen. Nå ja, nu har jag fått beklaga mig lite så det känns bättre. Kram på er alla andra bittra där ute

Gud vad skont att hora att det finns andra som kanner som jag. Jag ar larare och idag var en fd elev som gick ut nian i sommras inne och visade sin nya oplanerade bebis. Tararna sved i ogonen nar jag gick forbi.

Jag bavar infor vissa middagar vi ar bjudna pa innan jul dar alla andra bjudna par har fatt barn under de snaste aren. Allt kretsar kring barn och jag som brukade gilla ungar kanner mig bara alltmer negativ. Ar radd for hur jag ska reagera om nagon fragar fel fraga...

For nagra manader sedan fragade mina nior om jag ville ha barn och mitt svar blev "nej, att undervisa er ar det basta preventivmedel som finns!" Dock sa jag det med glimten i ogat och vi skrattade at det....

Jag forsoker se postivt pa saker o ting annars skulle jag ga under....ska val vara glad at att jag ahr en underbar man, ett mysigt litet hus och ett bra jobb. man kan ju inte fa allt har i livet...

Jo bitter är man, Har i stort sett gått ifrån alla mina vänner från skoltiden för att de fått barn. Nu har de flesta två. Min sambos kompis har en liten och de tycker att det är SÅ roligt när vi umgås, ja visst det är jättekul :( Mamman är 24 år och barnet är 2 år nu, hon är världens gulligaste unge, men jag orkar inte träffa dem, känner bara att tiden rinner ifrån mig :(

Och hur många ggr ska folk fråga
-ska inte ni ha barn snart....
Exakt hur trötta är vi inte på den frågan? Där står de hånflinande vännerna med en liten unge på armen och undrar, det är så man vill bara ge dem en snyting "ska ni inte..." Precis som att det är bara att gå in i vilken affär som hellst och skaffa en liten precis som att köpa en ny bokhylla :S

Ja, det blir väl kanske våran tur någon gång med *hoppas fortfarande*

Nu har vi precis börjat våran första IVF behandling så man får väl vara posetiv så länge det går.

Massor av stötte kramar till er alla

Här e en till!Kunde varit ja som skrev det trådstartaren började med...Bitter är bara förnamnet...En nära vän till mig vet PRECIS allt om vad jag gått igenom under de här åren jag försökt bli gravid och för ett par dagar sen sa hon att de planerar en liten...Det bara högg i magen på mig. Kändes som hon svek mig !Helt sjuk tanke o känsla ja vet...men sådan har den här kampen gjort mig...

Åh, här känner jag igen ALLA känslor. Ni beskriver min vardag. Jag är bitter så det gröper ur benmärgen.

Jag har konstaterat att många av oss barnlösa reagerar likadant när någon närstående berättar att de ska ha barn: Magen vänder sig ut och in och för mig känns det verkligen som en smäll i buken. Den känslan har jag aldrig tidigare haft.

Det är så jobbigt så jag knappt träffar mina vänner som har barn. Jag var på parmiddag i höstas hos min mans vän och de hade en 6-månaders. Jag var så bitter så jag petade aldrig på bebisen. Hon försökte klättra upp på mig i soffan och jag bara satt där med armarna i kors och tittade. Är man bitter då eller vad? Dessutom hade jag tårar i ögonen på samma bebis barndop.

FYFAN vad livet suger k...

De enda barn jag utan problem umgås med är mina brorsdöttrar: de är mina käraste änglar och vi är bästisar. Hade jag inte tillgång till dom vet jag inte var jag skulle ta vägen. Helt ärligt.

Jag vill ju inte att någon ska behöva uppleva det vi går igenom just nu, men helt ärligt vore det skönt om mina vänner kunde gå en mil i mina skor så de fattar hur det känns. För mitt hjärta blöder av sorg.

Jag kanner igen mig i varje inlagg. En gammal van jag inte hort av pa over ett ar ringde och lamnde ett meddelande pa telefonsvararen i helgen. Han meddelade att hans sambo vantade barn om 3 dagar och att det hade varit omtummlande pa sista tiden.

kannde det som om nagon sparkat mig imagen.

Min kollega ar ocksa gravid, at middag ute med 3 kolegor och da berattade hon varfor hon inte drack vin till maten. Fick tarar i ogonen av bitterhet....aven om jag unnar henne det sa.

Avskyr att vara sa har.

Min 6 år yngre svägerska väntar nummer två och jag har fortfarande aldrig ens varit gravid. Vi började försöka samtidigt som de, när de började försöka få ettan (3,5 år sedan)

Jag är inte bitter på dem naturligtvis, men på livet. Fy faaaan vad orättvist det är!
Det svider som tusan att veta att jag också kunde gå och bära på nummer två om vi hade haft turen att vara lika fertila... och jag är avundsjuk som fasen! Då menar jag inte missunsam utan bara avundsjuk, så avundsjuk att jag nästan inte står ut.

Just nu känns det lite bättre än i höstas.
Har nu pratat med den gravida väninnan (som nu känns att hon förstår) samt träffat bebisen. Men han var nästan 1 månad innan jag orkade träffa honom... Nu har vi också börjat utredningen (varit på två läkarbesök och ska på ett tredje 2/2) och i morgon väntar vi svar på min sambos blodprov. Är FHS (el ngt sånt) låg kan det vara värt att ta en testikelbiopsi, annars inte... Så även om jag fruktar att värdet är högt så hoppas jag som bara den. Vet att jag kommer bli fruktansvärt besviken om vi inte ens får göra en biopsi...
Och tur är det att jag mår bättre, annars hade jag brutit ihop av en "snäll" grannens kommentar i måndags. Vi träffades på bussen, och hon stryker mig på magen (och jag har _inte_ stor mage) och frågar om jag är gravid, hon tycker nämligen att jag har gått upp lite i vikt... Jag höll på att strypa människan!!! Inte nog med att hon då antyder att jag blivit tjock (ja, jag har gått upp 4-5 kilo) men också för att hon var så klumpig. Försökte hinta, utan att säga det direkt ngt i stil med "det är inte alltid så lätt". men det tolkade hon som att min sambo inte vill ha barn nu. Suck.....

Hoppas verkligen 2007 blir "vårt" år allihop här inne, och att vi blir det vi mest av alt önskar gravida.

*stor kram*

CuteLilleMyGirl - men gud så okänsligt, klumpigt och totalt helkorkat sagt av grannen! Hon måste vara ointelligent eller nåt. Vad bra att det känns lite bättre nu! Håller alla tummar jag har för dig! Och för alla andra kämpare också .

Jag känner mig också lite ljusare till sinnet nu, är helt säker att det beror på att vi har inlett adoptionsprocess. Nu är jag lite närmare målet att få bli mamma! Även om adoption tar en helsikes lång tid vet man att det blir tillökning, troligen inte under 2007 - men däremot 2008.

KRAM!

Heliotrop
Hur kom det sig att ni landade på beslutet att adoptera? Om de inte hittar spermier så är ju det ett av våra alternativ. jag vill helst använda donor, men min sambo är väl inte helt där än...
Vilket land har ni sökt till? Måste man vara gift, vet du det?

*håller tummarna för att ni "snart" kan få hem ert barn"

Cute - vi har precis börjat landa faktiskt, och precis kört igång med adoption. Vi är inte riktigt klara med icsi än, men snart så. Och jag är helt övertygad om att det inte blir nåt resultat med behandlingarna...

Om det blir resultat så är det förstås underbart, men om det inte blir det blir det också underbart. Det är ungefär så det känns nu. Mentalt är jag mer inriktad på adoption än på ett biologiskt.

För de flesta länder måste man vara gift, så passa på att fria snarast möjligt . All lycka till er! Kram!

Helio - Eftersom ni började med ICSI, så antar jag att det spelade roll när ni började...? Om det är så, växte beslutet med adoption fram när ni såg att ICSI inte funkade/funkar? Vet du om det är så att man måste vara gift ett visst antal år för att adoptera? Tycker mig ha läst det ett ställe.
Lycka till ni också, du/ni har ju en väldigt lång "graviditet" framför er, det tar väl inte bara 9 mnd det?

*kram*