o ja jag känner igen mig,efter över5 års försök av att försöka få barn så sitter man hela tiden på nålar.vi har försökt med ivf vilket inte har lett någonstans,i försig så slutade de 2 senaste försöken med + men fick ett tidigt missfall i båda graviditeterna.man börjar undra ,ahh nu ljuger jag faktum är att jag har kommit till den punkten då jag bara inser att vi kommer förmodlingen att aldrig få barn,man vet aldrig men så känns det nu,och jag orkar inte gå runt med ett påklistrat leende och låtsas som att livet är underbart,som råga på allt så e man arbetslös och gissa om man orkar med den här fiaskot som utspelar sig i vårat avlånga land.ibland så sitter man och undrar om det verkligen finns ett syfte med mitt liv,kanske skulle det ha varit bättre om jag överhuvudtagen inte hade födds,så jag slipper lida på ett sätt som jag aldrig trodde man skulle behöva göra,jag har överlevt krig och massa hemska saker som krig för med sig men det här tar priset,just när man trodde sig att livet håller på att gå till en ljusare punkt så upptäcker man attt man inte kan få barn,aja men det naturligaste i världen som jag trodde vi skulle få lär dröja,men men vi ska bli föräldrar på ett eller annat sätt,då jag alltid har varit barnkär ända sen jag var ung och det gör så ont i hjärtat att man står hjälplös,jag har inte ens kunnat gråta vid mina missfall för jag e så inställd på att jag e så stark att jag vågar inte släppa lös det då jag tror att det bara förvärrar allt om jag börjar sörja,,,snälla finns det någon som känner som jag,,,,orkar bara inte mer,,,,,,