Idag fick vi domen :-(
Idag fick vi domen, det blir inga biologiska barn 
Vi var på HS och träffade den läkaren jag gillar bäst. Han var väldigt rak och ärlig och sa att vi hade som bäst 5% chans att få barn med IVF. Det var väldigt hårt att höra, men ändå vad jag var beredd på. Vi gick igenom tidigare behandlingar och ev metoder för att förbättra chanserna, men ingenting var värt att pröva. Mina ägg har uppenbart väldigt dålig kvalitet, eftersom så få blir befruktade och delar sig rätt. Antagligen kan min endometrios vara en bidragande orsak till detta.
Jag blev glad när läkaren själv föreslog äggdonation, vi kan få två försök gratis på HS om vi vill pröva det. Väntetiderna är långa, ca ett år, men kortas av om man har egen donator. Två av mina systrar har sagt att de vill donera, så vi hoppas på detta.
Jag ringde ena systern idag, hon som är mest lik mig, och frågade om hon ville donera ägg. Hon var inte helt positiv nu helt plötsligt, vilket kändes väldigt jobbigt. Hon vill verkligen hjälpa oss, men hennes man har tydligen sagt att han inte vill att hon donerar, att det känns konstigt om hon får barn med min man (vilket hon ju egentligen inte får iof) De ska diskutera saken och sedan återkomma när de bestämt sig. Vi pratade också om ev korsdonation, där jag får ägg av en okänd kvinna och syrrans ägg går till någon annan. Ev kan det vara ett alternativ.
Det känns väldigt jobbigt att veta svart på vitt att jag är värdelös som barnaalstrare och aldrig kommer få se en kopia av mig kräla omkring på golvet Men vi har inte gett upp hoppet än, utan vill verkligen försöka med donation också innan vi går över till adoption. Är det ingen av systrarna som vill donera kommer vi vänta på en anonym donator. Visst, det är lång väntetid, men vi är inte redo att ge upp än!
Vi har förvisso två eskimåer kvar i Uppsala som vi ska försöka med, men läkaren gav oss inte mycket hopp där...
Det är så frustrerande!! Vad kan man göra? Hur orkar man? Jag är helt slut efter 3½ år i barnlöshetskarusellen och tre IVF. Hur ska man kunna ladda om? Vill bara gråta just nu...
. Sorgen går över, och det faktum att hon inte är "min" blev helt oviktigt när hon väl kom. Tänkte på det en hel del när jag var gravid, men sällan nu. Vi gjorde korsdonation och fick vänta knappt två år. Det är värt all ångest och oro, hormonbehandllingar och väntan!!!! Vi var också på Huddinge och sköterskorna (dom är två som bara pysslar med det här) som har hand om äggdonationspatienter här hur gullliga som helst, som grädde på moset menar jag.