Hej! Gammal tråd, men jag läste själv de här trådarna när jag funderade över om jag skulle föda mitt andra barn vaginalt eller med planerat snitt i våras, så jag antar att det är fler som läser fortfarande! Jag lägger till min erfarenhet från min förlossning för en vecka sedan!
Jag fick en partiell grad 3 SR 2009, den läkte bra och jag har varit besvärsfri. Min dotter vägde 4,6 kg och när jag blev gravid igen var jag orolig för att nästa barn skulle bli jättestort och att jag skulle spricka mycket igen. Ingen hade förklarat för mig varför jag sprack så mycket. Min BM sa att jag kunde få snitt om jag ville, jag fick prata med en läkare på specialMVC om detta.
När hon tittade på min förlossningsjournal sa hon direkt att bristningen antagligen berodde på att jag var helt öppen i 6-7 timmar, det tog så lång tid för barnet att sjukna ned och krystas ut. När man är fullt vidgad så länge blir tydligen vävnaderna vätskefyllda och sköra. (Jag är lite besviken på att BM som förlöste mig - hon frågade om jag ville ha värkförstärkande dropp eller inte, jag avböjde men trodde att det enbart handlade om att jag skulle orka - hon sa inget om risken att brista). Jag kom överens med läkaren om att vi skulle göra storleksultraljud i vecka 34 och 40, och beroende på hur stort barnet verkade vara, samt om jag fått några besvär av min tidigare SR, bestämma om jag skulle få igångsättning eller ej (gick över 12 dagar första gången).
I vecka 40 var jag på storleks-UL, läkaren trodde att barnet var normalstort, ca 3,9 kg (obs att de ej kan ge exakta besked - det kan diffa på upp till ett kg för stora barn...). Vi bestämde att jag skulle vänta över helgen och sättas igång efter några dagar. Men läkaren sa även att det avgörande är INTE barnets storlek, utan att man har effektiva värkar. Det verkade som att hans rekommendation igångsättning hade mer med min rädsla för att föda ett stort barn att göra, än vad som objektivt sett var bäst. Jag funderade på detta och åkte in till Östra med inställningen att vi får se om det blir igångsättning eller inte. Läkarna där rekommenderade mig att vänta (de kände även på magen och trodde inte att barnet var så stort), och jag bestämde mig för att "jag kan föda detta barnet".
På natten till söndagen (BF+9) började jag läcka lite fostervatten, de kontrollerade att det var vatten, och jag blev åter bokad för igångsättning på tisdagen, ifall förlossningen inte skulle starta av sig själv innan dess (det är en viss infektionsrisk efter att vattnet gått). Jag hoppades att det skulle komma igång av sig självt - när jag nu bestämt mig för att vänta på det.
På måndagen kl 14 kom första värken. De var ganska kraftiga redan från början, och efter 1,5-2 timmar kom värkarna varannan minut och jag kunde inte längre sitta ned för då blev de så starka. Jag ringde förlossningen och efter en diskussion bestämde jag mig för att åka in. Vilken tur... Jag kom in 16.30 och 17.41 föddes vår dotter! Jag var öppen 9 cm! Det var väldigt intensivt, men det var ju över så fort så jag upplevde det som uthärdligt. Sög i mig en hel del lustgas! Men det bästa av allt - jag sprack bara 1 cm och fick bara sys några stygn. Jag är så tacksam för detta. Min andra dotter vägde 4250, så läkarens uppskattning var nog ganska bra.
Jag är väldigt glad att jag fick uppleva den här förlossningen, jag kan inte råda någon annan men detta är min berättelse. Man får gärna höra av sig till mig om man vill fråga något - tror inte att jag får mail när någon skrivit i tråden.
Emma
