bonusförälder, eller ge upp kärleken?!

Hon är alltså 16, dvs snart vuxen. Då har ni i alla fall möjlighet att gå ut på tumanhand utan jobbet att ordna barnvakt.

Prata med din sambo! Förklara för honom precis hur jobbigt du tycker att det är och försök få honom att förstå. Det måste ju ligga i även hans intresse att er relation fungerar.

Jisses, hon är ju 16 år för Guds skull!?!?!

Alltså rent krasst så är det enda du kan göra, som jag ser det, att kräva att situationen anpassas även efter dina behov och önskemål. Ni är ju tre stycken som skall trivas med tillvaron och då kan ni inte lägga upp hela er livssituation efter dotterns önskemål.
Särskilt inte när hon inte verkat ha haft några ramar och regler och rätta sig efter!

Att din sambo bemöter dig med "jag kan ju inte slänga ut henne" tycker jag verkar tyda på att han inte orkar/vill ta tag i situationen. Det är ju knappast så att det är bra för dotterna att vara 16 år och inte ha några krav ställda på sig.
Och, herregud, finns det inte ett par tusen mellanting mellan att "slänga ut henne" och få henne att hjälpa till hemma så mycket som ni kräver.
Som Maebel skrev, hon är ju för sjutton ingen barnunge som behöver barnvakt, gå ut och ha ett liv för er själva och låt henne vara hemma själv eller hänga hos någon kompis. Skit i om hon blir sur eller inte, varför skall världen anpassa sig efter hennes önskemål?

Vettigt att vänta med barn tills ert liv ser lite annorlunda ut, det håller jag med om.
Lycka till och ge inte upp utan att KRÄVA en förändring först.

Jag förstår dig till 100%. Jag har varit bonus i 7 år nu och i början så reflekterade jag inte så mycket över det hela. Idag är han 10 och det är super jobbigt när han är här! Vi har honom varannan helg och hans pappa är likadan klart att du ska ha det och det sen kan han inte säga ifrån heller utan det är jag som står för den biten och då är jag ju både det ena och det andra..hans pappa ändrar på mina regler ibland oxå vilket är helt fel..vi har två gemensamma och de har samma regler nu är ju inte de så gamla men det som gäller för dem gäller oxå för den stora anser jag.
Har sagt till min smabo att han får ta sig i kragen och prata med honom annars så kommer inte vårt förhållande hålla i längden.

Hon är ju 16 och borde veta bättre men tycker oxå att pappan får ta och prata lite med henne och få henne till att förstå hur läget ligger till!

Gud vad tråkigt att vi alla ska ha likvärdiga problem.
Har själv en bonus dotter på 17 år ,det är samma sak där .
på semestern ska bara hon ha uppmärksamhet,man tar för givet att hon ska vara här hela sommaren,vi får aldrig tid för oss själva.
Varje gång hon är här är hon djupt deprimerad,gråter osv.
Jag har en son som är 13 år som bor med oss,jag har regler han ska följa,men när det gäller hans dotter finns det inga regler.
Nu ska vårat gemensamma barn komma om någon vecka.
Dottern ska flytta hit och bo med oss .
Så fort det händer något kul hos oss då ska det vara problem med hans dotter enligt mamman.
Vi gifte oss i smyg i lördags,redan i går bröt helvetet ut hos hans ex och dottern,när vi sa att vi ska ha barn då var det samma sak ,och då bestämde hon att hon ska flytta hit på en gång.
När min man inte är hemma och hans dotter är här så vill hon inte ens prata med mig...
Vet inte själv om jag kommer att orka ha det så,och vad som kommer att hända..
Ställa krav kan man inte göra det käns helt meningslöst...
Jag förstår dig verkligen..
Jag tycker inte du ska ta hänsyn till hans bortskämda dotter om ni vill skaffa gemensamma barn.
Hade jag gjort det så skulle vi aldrig kunnat skaffa barn.
Och jag tycker att barn i den åldern är väldigt själviska när de tänker så,dom är ju vuxna.
Det är nästan lite konstigt att 16 -17 åringar resonerar så själviskt,och är så svartsjuka,eller så har jag kanske fel?
I vilket fall som helst stå på dig....
Hälsningar..

om man ändå visste vad man skall göra. kommer själv från en familj med stark sammanhållning med föräldrar som är gifta. vi har alltid ställt upp för varann utan att ens reflektera över att man gör nån en tjänst.
hon och hennes mamma har inte några starka band. å jag vill samtidigt att hon skall känna sig välkommen att vara här, men iom att vi varit ihop i snart sex år så har förälskelsens tid försvunnit och nu måste man börja jobba för att hålla kärleken vid liv.
men hon kan säga att hon är hos mamma idag..efter 30 min så är hon här iallafall...e så trött på att ha gräl om henne hela tiden och gubben inte kan ta tag i nånting.
vill inte vara en orsak att hon när hon blir äldre går till en psykolog och berättar hur oälskad hon känner sig!

men usch vad jag hatar själviska människor oavsett i vilken ålder man är i.

igår hade hon överraskat oss när vi kom hem på kvällen. hon hade diskat! disken var inte så stor, tre tallrikar, glas+bestick-kastrull och stekpanna. hon hade diskat tallrikarna och glasen..lämnat resten! blev skitförbannad när sambon tyckte det var nåt positivt..jag sa åt han att HALLÅ de e precis som att vi är hennes tjänstefolk och hon gjort nån god gärning..å vad gör han: ställer sig å diska!! det var väl inte poängen!!!!!

tips jag får från min familj är att det finns inte så mycket att göra..snart flyttar hon väl till sitt eget...men jag vill juh ha det så att alla trivs å mår bra..å hjälps åt..

Känner igen min man i all det här och hur jag själv har det....
Det enda jag också vill är att vi ska hjälpas åt och fungera som en familj......Snyft

Jag förstår att du börjar tröttna på henne, hon är ju gammal nog att ta sitt ansvar. Min styvson blir 15 nu i december och jag har funnits med i bilden i 6 år nu. Jag var 24 år. Det har alltid fungerat bra. Vi har bott en bit ifrån pojken, men nu de senaste 3 åren så har vi bott så pass nära att han är här även under veckorna och jag har satt upp regler som ska följas. Inga stora regler, men rummet ska städas och andra saker som en 14 åring kan klara av.
Min sambo tycker inte att han ska ha några regler, men där är jag stenhård, och min sambo ser till att reglerna följs. Han har fast läggtid, när det är skola dagen efter Han ska vara hemma en viss tid på kvällen, och det gäller även helgerna.

Så jag är säker på att om du sätter upp regler som ska följas och ser till att de följs, så kommer det bli bättre. Se bara till att din sambo ställer upp på dig.

Lycka till

ojjoj gissa om jag har satt upp regler, iallafall försökt..men i vårat hus är det menat att dom inte skall följas!
har haft regler som: vi alla hjälps åt en timme i veckan (torsdag kl ....)
vi skall äta middag då och då (i och med att vi har ätstörningar och övervikt i huset, så anser jag att man borde äta så regelbundet som möjligt och vettiga upplagda portioner)
vi skall umgås tillsammans minst 1 timme i veckan (allt utom tv och data) tex ut med hunden, gå på bio, bowla...
kattlådan skall tömmas och skötas
man skall säga hej när man kommer hem och hejdå när man sticker ut...

min sambo är en vek person som inte vill bråka utan har hon inte sköt sig så gör han det åt henne. som tex om hon inte hjälpte till med ....(ja hon gör ingenting)så skulle datorn tas bort från hennes rum, men sedan skrider han inte till verket...tomma hot..

oxå att åka bort fungerar juh inte..ekonomiskt dyrt+ att vi har katter och hund..lämnar inte över ansvaret till henne..då får jag inte en lugn stund. mitt största och mest irriterande problem är att jag inte kan planera in typ romantisk middag+ massage el ett hopp i badkaret..vem vill göra sånt när hon är här+ ev kompisar..

jag tycker inte ens att det jag kräver är nåt krav utan helt friiiiking vett!

så hur 17 skall jag få han att lyssna på mig och inse fakta! nu låter jag som hela havet brusar i hans öra!!!!!

Du kanske får sätta upp regler för honom Skoja bara.
Det är nog inte lätt när du får ta hela ansvaret själv. Det är nog ofta så att papporna är för slappa och inte orkar med några konflikter, jag tror nog att de flesta män är konflikträdda, i alla fall när det gäller sina barn. De är nog mer rädda för att barnen inte ska tycka om dem om de har regler.

Jag har tyvärr inte några andra råd att ge dig. Hoppas det löser sig.

Akk76 -> ja om man ändå vore en karl.

precis hehe

Usch, det där med konflikträdsla är ju för jobbigt...

Man måste ju ändå utgå ifrån att de någonstans vill barnens bästa, det är bara det att de inte ser vad de gör, att de gör motsatsen genom att aldrig ta konflikter eller våga ställa krav!
Hur svårt kan det vara att förstå?
De måste ju sett hur ungar blir som inte har några som helst regler eller som inte behöver göra någonting!

Vissa föräldrar verkar vara så rädda att ställa krav och vara obekväma så de håller på att radera sig själva ur familjen. De går bara runt och håller efter, tystar ned, plockar och fixar och lugnar. Det är väl inte att vara en bra förälder? Någon som ingen har respekt för eller lyssnar på, någon som är lätt att manipulera och köra med.
Vem vill vara sån???