Jag vill INTE bli pappa

MISTE:

håller med de flesta ovanstående talare men för guds skull... skicka inte in livssatsen i henne om du lämnar henne efteråt... inge kul å sitta å betala underhåll för något man inte önskat och som det låter på dig så har ju inget hänt ännu...
dags och gå vidare i livet ifall nuvarande donnan inte respekterar din önskan att slippa flera ungar... bättre att lägga all energi på de ni har från tidigare relationer och er egen och sedan se i fall ett gemensamt beslut kan växa fram annars ere nog bara å skicka ut gumman alternativt leta egen kvart

Jag tycker att många har svarat klokt, så jag nöjer mig med att tillägga att du kanske ska överväga att skippa sex ett tag. Alternativet är att du använder kondom, att hon inte tycker att det är riktigt sex då, det får stå för henne men det känns korkat att chansa när du verkligen inte vill bli pappa. Hon verkar inte heller vara redo för fler barn.

Du får nog säga ifrån när det gäller sexbiten, fortsätter du att ha sex utan kondom trots att du är osäker på om hon tar sina piller....ja, då får du nog räkna med att du kan bli pappa mot din vilja. Du får stå på dig!

Vägra sex utan kondom.

Ställ krav, var tydlig och peka med hela handen. "Vi ska inte ha fler barn nu, punkt slut!"

Om du tycker att du är i bättre balans än henne så tycker jag att du ska ta större ansvar och bestämma hur saker och ting ska vara, och låta henne veta det.

Självklart ska du stötta henne och älska henne om du gör det, men ställ krav! Inga barn, kondom, annars inget sex osv. Att du bara är snäll och medgörlig som möjligt gör ingens självförtroende bättre.

alla ni som skrivit hittills, skicka ett (tomt)privat meddelande till mig.....har något jag vill säga, men inte här.

Ett litet tips i all välmening.
Har ni funderat på familjeterapi?
Det är alltid lättare att ta intryck av någon utifrån, då detta är saker som kan vara svåra att prata om i relationen.
Dessutom så är dom mycket professionella, och det öppnar helt andra tankebanor för er båda och stärker er relation samt förståelsen för varandras åsikter och känslor.
Det behöver inte kännas förnedrande att gå dit, eller att man ska gå dit för att relationen är dålig.
Tvärtom så borde fler gå dit för att öka just förståelse, och kommunikationsklimatet åt båda håll så att säga.
Om det är ett svårt och känsligt ämne som ska upp på agendan över köksbordet hemma, så är risken stor att det istället blir slitningaroch gräl helt i onödan bara för att ni inte förstår varandra elelr inte VILL förstå varandra.
Kändes detta klart, eller blev det för flummigt nu?

Lycka till!

Önskar
Tord c",)...blivande morfar och före detta pappagruppsledare

Som sagts tidigare så tycker jag du skall tänka dig för innan du har samlag utan kondom om du inte kan lita på att hon tar piller som hon säger.

Det viktigaste i ett förhållande är att man kan lita på varandra.

Du måste stå hårt emot hennes försök att bli gravid. Låt inget sådant här bli grunden för ett barns existens. Det är bara fel!

Mvh Gurra

Hej Miste.

Jag förstår PRECIS vad du talar om, oönskad graviditet, vårdnadstvist...ALLT!

Min fd (fd fd fd...), som jag helt enkelt neutralt brukar benämna "barnens mor", lurade mig att bli pappa och stal därmed min ungdom.

Jag var då 23 år, hon 39 och ryska.

Hon övertygade mig om att inte "skydda mig", på följande falska premisser:

1.) hon "var skyddad med spiral"

2.) hon sade sig inte vilja ha barn, då hennes halvbror hade tre barn, vilket enligt henne räckte för familjens fortlevnad

3.) hon sade till mig att kondom var tecken på en "smutsig relation" (!)

Eftersom hon var min första kvinna någonsin (tyvärr inte tvärtom, vilket skulle irritera mig senare), så lät jag mig övertalas, vilket var mitt misstag. Vad hade jag att sätta emot sådana "övertygande" argument?

"Vips", så hände det sig att hon blev gravid.

Jag fick dock ingen kännedom om graviditeten förrän i FJÄRDE månaden. Det var på kvällen den 15/4 1997, efter en vårbal och jag minns det än idag.

Beskedet, som jag mer eller mindre fick "dra" ur henne, är än idag utan jämförelse det mest traumatiska som har hänt mig.

Att få en dödlig sjukdom skulle nog inte kunna vara värre men det kanske beror på att jag i grunden har sjävdestruktiva tendenser och tankar.

Något av det mest självdestruktiva är dock, har jag tvingats inse, att överlämna ansvaret för sitt liv åt någon annan illasinnad människa. Det får man aldrig glömma!

Hela världen stannade, det svartnade framför ögonen och jag såg lila stjärnor, precis som jag någon gång tidigare eller senare i livet har gjort, när jag dumdristigt har joggat trots en förkylning.

Mitt liv passerade revy, med märklig detaljrikedom och från tidig ålder. Jag var helt lamslagen och det kändes som att sitta i det s.k. "tysta rummet" på Stockholms universitet.

Det rummet är ett totalt ljudisolerat rum på källarplanet, i vilket det enda man kan höra är sina egna påträngande tankar. Man får klaustrofobi där inne.

Jag tänkte tanken att mitt "stamträd" nu var förändrat för all framtid, såvida inte mitt kommande barn i sin tur skulle bli barnlöst. Då och bara då skulle mitt liv återgå till så som det var INNAN.

I linje med den allomfattande chock som grep mig, så talade jag givetvis om att jag tycke att abort var det enda rätta. Kvinnan ansåg att jag förolämpade henne!

Hon talade även om att det var hennes "sista chans". Må så vara men inte min! Dessutom irriterade det mig, när hon sade att hon tidigare i 20-årsåldern hade gjort abort.

Senare sade hon att jag hade ett "val" att lämna och glömma bort henne eller stanna kvar. Inte mycket till val i mina öron.

Relationen därefter och under kommande år blev inte speciellt bra. För att uttrycka sig diplomatiskt.

Kvinnan fick förtur till en lägenhet, trots att det sades vara mycket svårt. Det ironiska är att hon skulle ha sagts upp från sitt andrahandskontrakt, varför graviditeten var märkligt
"vältimad" från hennes sida.

Den kvinna jag hade träffat några månader tidigare visade sig vara mycket våldsbenägen, när något inte passade henne. Örfilar låg t.ex. nära till hands.

Om jag hade slagit tillbaka, så hade jag säkert suttit i fängelse men hon har alltid klarat sig undan, trots att jag vid två tillfällen har kunnat uppvisa rättsintyg. Man har bl.a. sagt att brott inte har "kunnat styrkas" eller hänvisat till
"nödvärn".

En del har frågat mig: "varför har ni TVÅ barn", för det har vi.
Samma personer har frågat: "blev du lurad ANDRA gången också?".
Både "ja" och "nej" är svaret på fråga "b".

Idag tio år senare har vi två döttrar, som är nio och sju år gamla. De är trevliga och intelligenta. Svaret på fråga "a" ovan är inte helt okomplicerat.

Det enda jag kan säga är att jag är kristen (då ännu mer än idag, när jag nästan har förlorat tron) och trodde att jag "var tvungen" att hålla ihop med den kvinna, som jag hade fått barn med.

Jag hade efter första graviditeten, som var det jag minst av allt önskade i livet, slutat att bry mig om vad som hände. Jag kände ungefär: låt det hända som "ska" hända. Jag hade starka självmordstankar, i synnerhet i anslutning till första förlossningen, när den nya "familjen" bodde på "Patienthotellet".

Jag kände mig instängd och som en fånge i mitt liv. Så känns det faktiskt än idag.

Idag har det som sagt förflutit drygt tio år sedan jag träffade barnens mor och det som nu stör mig mest är att det inte är nog med att hon manipulerade mig, dessutom anser kommunen och tingsrätten att hon ska ha ensam vårdnad (i vår andra tvist på temat sedan 2002).

Hon får i princip alla pengar för barnen. Man bör betänka det faktum att en vårdnadstivst ofta till syvende och sist handlar om pengar och vad som är bäst för...mamman.

Detta trots att det finns mängder av fakta som talar EMOT mamman som lämplig.

Kanske gäller devisen: "en bra mor är bättre än en dålig far" (sagt i en c-uppsats från 1998 vid Umeå universitet: "Diskrimineras fäder i vårdnadstvister?"; man kom: fram till att så är fallet!).

T.e.x. har mamman haft försörjningsstöd till och från under ca 9 1/2 år men reser likafullt utomlands under flera veckor varje sommar, till sitt forna hemland, där hon har en ärvd semesterlägenhet! Bryr sig kommunen om det? Näe.

Vidare har hon "som avlastning" och sedan snart två år tillbaka en kontaktfamilj för barnen två dagar i månaden, trots att mitt umgänge är mycket omfattande (varannan tord. till tisd.).

Senast igår var det avslutning på barnens målarkurs. Tror ni att mamman dök upp? Nä. Trots att det var "hennes dag". Jag, min mamma (farmor), barnen och kontaktfamiljens mamma var emellertid där.

Likadant har det gått till på tidigare danslektioner för barnen.

Vidare bråkade mamman för drygt två år sedan med hyresförvaltaren, om en fukt-/mögelskada, som hon överdrev. Hon och barnen fick bo på tre olika hotell under fem månader, innan hon fick en STÖRRE lägenhet mittemot min, av alla platser.

Det sägs att hon förlorade sitt förstahandskontrakt, p.g.a. bråket och "alla turer", då hon försvann ca en vecka och bl.a. var inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Bryr sog kommunen om dessa fakta? Näe.

Ja, det finns, som du/ni märker, avsevärt att tillägga. Det kanske stämmer som en kompis flera gånger har sagt: "skriv en bok!".

Jag tycker att kvinnor alltid har större ansvar för att barn kommer till än män.

Män har självklart samma ansvar vad gäller sex kan men när det gäller hur man agerar under graviditeten, så har kvinnan huvudansvaret för att berätta hur det ligger till och för det som faktiskt sker.

Dock har hon INTE ansvaret för det som BÖR ske, eftersom följande enkla regel gäller när man "skaffar" barn:

* man ska vara TVÅ om saken och diskutera den noga.

Allt annat är själviskt och förkastligt.

Till sist vill jag hänvisa till några intressanta tips och länkar:

"Från misstag till farsa - om ofrivilliga fäder" - av Göran Lindén (jag fick den skickad av "Stiftelsen Stickan" i Gävle). Jag känner igen mig i flera avseenden i boken, bl.a. när de talar om "andlig våldtäkt", d.v.s. att bli pappa mot sin vilja. Min storebror menade förut att det var "det värsta en kvinna kan göra mot en man". Hårda ord men ack så sanna.

move.to/misshandel - om mansmisshandel, lika vanligt förekommande, fast mer tabubelagt än den omvända formen

www.antifeminist.nu - Antifeministiska Samfundet, för jämlikhet, emot feminism

www.ufr.org - Umgängesföräldrar - remissinstans, som dock tyvärr tycks ligga i träda; lite dåligt uppdaterad

Ha det bra!

PS! Har ni förresten läst i "Metro" nyligen om fäder som diskrimineras? Det har jag och det stämmer till 150% (minst)!
En vårdnadstvist är ingenting seriöst men likväl förväntas man, av någon anlending, respektera domsluten. DS!

Wow, MrMedium... thanks for sharing! Det är intressant läsning, låter som du haft det tufft!

Nu är det barnprat IGEN, kolla på barnvagn, köpa större bil m.m m.m. trots att vi pratat om att INTE bli föräldrar idagsläget.

Hej Miste.
Ta och tänk över om du ska vara tillsammans med henne.
Det är bara du som kommer att ha det jobbigt. Hon verkar inte vara så framåt och vilja ta hand om hem och andra saker som man ska göra om man bor tillsammans med någon.

Det kommer bli outhärdligt för dig senare om ni får barn, om du får göra allt hemma,och hon inte gör något.
Man ska kunna lita på sin partner annars kan det kvitta att vara tillsammans. Du ska inte behöva att undra om hon talar sanning när ni pratar om saker.

Det finns bättre tjejer där ute, tänk på det.
Lycka till vad en som händer.
Mvh Jerrka.

Miste,
Läs gärna de svar du fått.
Det är väl inget som säger stanna?

Att få ett nervöst sammanbrott eller på gränsen till det för att småbarn skriker och är ledsna är kanske inte det bästa om man skall bli mamma :), det hände igår. Dock så var hon trött, hade jobbat och städat hela huset. Men till saken hör den att andra vuxna kan göra samma sak och inte få samma reaktion eller sinnesstämning som hon.

Har läst svaren, och det stämmer. Finns inget som säger att jag skall stanna. Är bara rädd att om jag lämnar henne kommer hon sjunka djupt ner i träsket.....ELLER så blir det hennes räddning. Detta då hon inser att hennes levnadssätt och inställning är inte positiv för nån inkl henne själv. Detta då hon förlorar alla hon håller när och kär p.g.a hennes beteende, det är även något jag tänkt på själv. Dvs mitt eget beteende och saker jag projicerar både av utseende och beteende som kanske inte alltid stämmer överens med min egen uppfattning av det.

Låg och såg på film i sängen igår, och då helt plötsligt kommer följande kommentar "tänk dig vad mysigt med en liten babies mellan oss här nu". Från att i helgen vara totalt känslokall och empatilös går hon till total känslosvall....och det är inte bara östrogenet som babblar. Känner att jag själv börjar bli känslokall och går i vågor, detta då jag inte orkar hennes sätt så jag försöker bygga upp en mur som skyddar. Känns skitjobbigt att vara nykter och se hur nåt fyllo gör galenskaper och man kan inte stoppa det, om du som läser förstår vad jag menar med den metaforen...

Igår var det på samtal igen om att "om det var möjligt skulle du vilja ha ett barn nu?". Morgonen efter(idag) så är det jobbigt med barn som vaknar tidigt och att man inte får sova ut, byta en blöja med bajs är inget som hon vill göra. Vi har det nog jobbigt varannan helg(som jag skall tolka henne iallafall) då vi har fyra barn hos oss, hur skulle det då vara med fem barn varav tre som skulle bo hos oss konstant.

Jag förstår inte logiken hos denna kvinna, hon vill ha barn men inte ta och ha ansvar för allt som rör sig kring dem och deras uppväxt.

vilket dilemma hon verkar dock ha bestämt sej.....

tycker ni borde prata igenom det öga mot öga vid köksbordet och komma överenns om att hon inte ger sej så måste du skära sädesrör. det får henne att ändra sej lycka till.

Daddy pleasure: Jag kommer att lämna henne, för att prata med henne är som att förklara gul för en färgblind. Hur hon än vill se det så blir det aldrig som nån annan uppfattar det.