Hej Erik!
Tack för ditt inlägg, och jag kan hålla med dig om att det är en klar brist att det inte finns ett mer utbyggt nätverk av pappagrupper i landet.
Jag ger er kort beskrivning hur grupperna fungerar här, och ska samtidigt tillägga att en av osakerna till att det saknas grupper är att det ännu finns för få utbildare i landet och brist på insikt av nyttan från många landsting & kommuner.
Efter vår relativt långa utbildning som pappagruppsledare så fick vi vår egen grupp, dock med handledare den första eller första gångerna så allt gick rätt till.
För att bli en pappagruppsledare så krävs det givetvis att man är en förälder redan med en ordnad relation och goda referenser, och i en hyfsat mogen ålder men därmed inte sagt att alla var lastgamla som var ledare.
Pappagrupperna bestod av tillkommande förstagångspappor som hade ett antal veckor kvar till förlossningstillfället, och träffarna var regelbundet 1 gång/vecka kvällstid.
Vi pappagruppsledare berättade först lite kort om våra egna upplevelser som nya pappor, allt för att mjuka upp samtalet så deltagarna kunde känna igen sig i det dom går igenom.
Först vid den sista träffen fick mammorna vara med, allt för att visa vad vi pratar om så det inte blir ett "hysh hysh" och feltolkningar om vad som sker på träffarna.
Det kan vara allt från utanförskap när det blir så mycket focus på mamman samt hur barnet mår vid besöken på MVC, allt för lite tid ägnas åt pappan och hans känslor samt nya roll och man glömmer lätt att allt är nytt för honom med.
Ett annat ämne är de känslosvängningar hos mamman som spökar ibland, även det är nytt för pappan och kan vara svårt att tackla ibland då deras älskade förändras både i humör och kroppsligen.
Från att ha varit ett kärlekspar med 100% focus på varandra, så kommer det nu in ett foster med allt vad det rör till i hormoner samt känsloliv hos mamman.
Man kan säga att en pappagrupp fungerar som en liten pysventil, där papporna får prata av sig om sina upplevelser därhemma och det som sker eller inte sker på MVC.
Det känns alltid bra att få dela med sig av sina egna upplevelser i grupp, så man inte tror att man är ensam om dom och kan lära sig hur man ska hantera olika situationer som uppstår och inte minst få träffa likasinnade pappor.
Många fortsätter att träffas efter dom handledda träffarna, då det är viktigt även för papporna att få ett umgänge utanför hemmet där det är så stort focus på hur barnet och mamman har det.
Dessutom så försvann den ibland lite påklistrade "machorollen" som papporna ibland fostrats till, vilket kan uttryckas som "jag klarar detta lätt att få barn är väl ingen utmaning" när man fixat lumpen och rotfyllningar utan bedövning. 
Papporna var väldigt öppna och mottagliga, och vi lärde av varandras erfarenheter under träffarna där vi under en fika berörde alla de områden man tänkas kan i samband med graviditeten till förlossningen och livet efter förlossningen.
Om det nu saknas en pappagrupp på din ort, så skulle jag rekommendera att kanske sända lite av materialet vi använde till den lokala MVC och anslå på anslagstavlan att pappagruppsledare sökes. Och under tiden man bygger upp pappgruppernas ledare, så borde väl papporna på eget initiativ träffas regelbundet för att just få prata av sig och utbyta erfarenheter samt knyta kontakter som man kan ha stor glädje av senare i livet.
Det viktiga är att det inte är någon kvinna i gruppen som ledare/deltagare, för då låser sig dom flesta männen vet vi av erfarenhet då det där lilla "machospöket" finns kvar därinne och stänger till kommunikationen som man så väl behöver i sin nya roll.
Vi måste ju gå långa utbildningar och köra upp för att få framföra ett fordon, men det finns inga manualer eller utbildningar för att bli förälder och leda ett nytt liv på rätt väg i livet samtidigt som man själv alltid ska vara i god balans.
Att bli förälder är det största underverk och känsloyttring som sker i ens liv vill jag nog påstå, och inte som jag skrev på våra egna tackkort till bröllopsgästerna att detta var vårt livs lyckligaste stund.
Den största lyckan är att bli välsignad med ett barn, som förgyller ens vardag till fest varje dag och binder relationen mellan mamma & pappa allt starkare under förutsättning att man har stor empati för varandra och ett öppet kommunikationsklimat med influenser från de som genomgår detsamma om du förstår vad jag menar nu?
Kom gärna med fler frågor och tankar i ämnet, så ska jag svara efter bästa förmåga med det finns aldrig en "expert" på området då det är så mycket runtomkring som avgör hur föräldraskapet lyckas i samförstånd.
Om man inte berättar för sin omgivning vad man känner innerst inne, så är det ju svårt att komma med dom rätta råden och vi är alla olika och tar inte emot dom på likvärdigt sätt.
Tack för att du tyckte tråden var ett bra initiativ Erik, och lycka till med allt nu!
Mvh
Tord c",)
