Så otroligt orättvist
Kankse är det svårt att komma i närheten av att förstå hur mycket det kan förstöra ett par att inte få barn förrän man själv kommer i kontakt med det.
Min syster och hennes man har försökt få barn i många år. De har just avslutat en lång utredning. Mannen ringer min syster på jobbet igår och meddelar resultatet av när läkarna gick in med titthål för att försöka få ut nån enda spermie och titta. Visar sig att han inte producerar några spermier.
Jag är så ledsen för deras skull. Syster och hennes man har alltid velat ha många barn och hon är som gjuten för att vara mamma. Jag lider verkligen med dem. Hon vill inte/kan inte ens se min barnvagn eller min son för att tårarna ska börja rinna (förståligt). och att ta honom i famnen kommer inte på fråga.
Jag känner mig så dum. Jag vet att jag inte borde. Men dels för att jag har fått barn dessutom helt oplanerat och dessutom nyligen satt in en spiral för att inte det ska komma ett till på ett tag. Jag som kan få barn borde väl vara tacksam om det blev nått.
Medkänslan kan slå på stort ibland.
Ville bara dela med mig till er. Jag har väl varit okänlig tidigare. Inte riktigt vetat hur otroligt hårt det slår. Man tar d som naturligt på något sätt.
Hur är det med era relationer. Hur tar mig sig igenom en sådan sak och klarar man av att leva vidare när man vet att ens partner inte kan ge en det man mest av allt vill eller att man inet kan ge sin parner det?
Tacksam för svar
