Hej. En fråga till er me biobarn o ny partner

vi gör inte skillnad på mina och dina barn.... den enda skillnaden som märks är väl att min man går på skolmöten när det gäller hans barn, jag går när det gäller mitt barn....

vi gör ingen skillnad på barnen han tar lika mycket ansvar för "mina"barn som jag tar för "hans" barn så vi sammarbetar hela tiden med allt som rör barnen skola fritids mm när det gäller mina barn så ringer fritids hellre till min sambo om nåt hänt under dagen för de vet att barnen lyssnar lite mer på honom å inte vill göra honom besviken på deras beteend låter lite konstigt men kan inte beskriva det på nåt bättre sätt även om de lyssnar mycket på mig med.

Han tar mindre och mindre ansvar känns det som. I början var det våra barn, men efter 8 år är det mer mina/dina barn. Visst fixar han maten om jag frågar och han kan vara hemma en helg om jag ska resa bort. Det lustiga är att trots att jag gör mycket mer runt hans barn, tycker han att jag inte gör nästan nånting medans han tycker att han gör en massa för mina barn (men han kan inte precisera om jag frågar VAD han gör)
På sista tiden har han (faktiskt...) börjat tacka när jag gör nåt för hans barn, kanske polletten har ramlat ner??

Känner igen det där med att mannen inte ser vad man gör för hans barn. Jag konfronterade min man med det att han särbehandlar(positivt) sitt barn. Då svarade han att det var för att jag inte gjorde så mycket för henne. Jag blev så arg! Jag började ramsa upp allt jag gjort och gör och påpekade att jag inte gör mer för mina egna barn. Han blev helt stum, och ursäktade sig. Han hade "glömt" allt jag gjort/gör. Kan bli tokig på hans "blindhet" när det gäller hans biobarn. Fattar inte att han aldrig reagerar om något av de andra barnen blir "orättvist" behandlade (och det gäller både vårt gemensamma och mina två biobarn). Nu har vi en komunikation runt detta igen som tur är. Ett tag så funderade jag på om jag skulle dra igång och särbehandla mina barn för att de inte skulle känna sig mindre värda i familjen. Jag strävar dock efter att alla barn är våra barn när de bor hos oss, och därför ska behandlas lika av oss vuxna.

Faktum är att jag faktiskt särbehandlar mina barn. För att de ÄR just mina barn. De får fler kramar, mer tid med mig osv
Självklart behandlar jag inte bonusbarnen orättvist, men de har två föräldrar som särbehandlar dem känslomässigt (vilket är självklart för att det är deras barn). Varför ska inte mina barn få samma favör bara för att deras mamma råkar bo med en man som också har särkullsbarn?

De första åren slog jag knut på mig själv för att vara så rättvis som möjligt, men det ledde ju bara till att mina barn kände sig mindre värda (som du skriver), eftersom bonusbarnen kunde åka till sin mamma och få all uppmärksamhet där, medans mina hade en mamma som höll tillbaka av hänsyn till andra barn.

Jag ser till att "skämma bort" mina extra mycket när vi är själva, då är det mer ok för dem att backa lite varannan vecka när styvsyskonen kommer (jag är medveten om att detta är mer ett vuxenproblem, barn i styvfamiljer lägger oftast inte samma vikt vid såna här frågeställningar)

/Mia

Det är så svårt det där. Om jag någon gång särbehandlar mina barn, blir min man tokig. Han menar att det ska vara total rättvisa mellan barnen trots att mina två äldsta bara har mig. Tidigare vägrade han göra någonting roligt när inte hans barn var hos oss. Senaste tiden åker jag själv iväg med mina barn när vi inte har hans barn (tex till Kålmården, Tom Tits, Badhuset osv) Jag har då självklart alltid också vår gemensamma med mig. Tror dock att han har börjat fatta nu! Hans dotter bor vv hos sin mamma, och får ju göra en massa saker där. (När mina barn däremot åkt till sin farmor några veckor på sommaren och hittat på en massa roligt där, så verkade han tidigare avis på det ift sitt barn.) Somjag skrev, han börjar fatta mer nu, men det har tagit nästan fyra år...

Ett litet aktuellt exempel. Han menar att vi inte ska klä julgranen förrän efter jul, för att hans barn inte hinner vara med och klä den. Hon kommer till oss på fredag, och då åker vi direkt iväg 20 mil för att fira jul med familjen. Men de andra tre barnen då? Och hans barn får ju klä hos sin mamma...

Nej, det blir ju svårt att stänga av livet vid vv, speciellt om man har gemensamma barn också. Tycker din man att era gemensamma barn ska stängas av från traditioner, aktiviteter etc så fort inte halvsyskonenen är med? Han kommer få tillbaka det från sina yngre barn en vacker dag, det är säkert!!

Där är min man faktiskt bra, han tycker inte det är konstigt att vi gör saker utan hans barn, eftersom de gör så mycket hos sin mamma. Det är nog jag som har haft mer problem, för att det blir "orättvist". Men nu gör jag också en hel del med mina egna, med eller utan maken, eftersom de faktiskt aldrig gör nåt hos sin pappa (dit de f ö nästan aldrig åker längre), alltså är deras väl och ve helt beroende på mig.

En sak vi kommit fram till är att det aldrig kan bli rättvist, även om vi ser till att det är rättvist hos oss. För barnen lever olika liv, en del av livet i gemensamt hem (hos oss), men övrig tid lever de i olika världar. Det måste man som förälder lära sig hantera, din man måste börja se sina barns liv som en helhet, där han bara står för en del av kakan. Samma sak med era gemensamma (och för all del dina barn) där han står för en större del av kakan, men han måste förstå att han har ansvar även för övriga barn han sätter till världen. inte bara de äldsta!

Lycka till!

jag kanske är ute och cyklar nu, vet inte hur jag ska skriva, men i vårat fall så kämpar min sambo för att våran familj ska vara en sk kärnfamilj, men jag tycker att man ska öppna ögonen och se sanningen i vitögan, kärnfamilj kan man inte vara om man har bonus VV.
vi har ett gemensamt barn och även fast jag tycker och föröker behandla dem lika så kan man inte hela tiden kompencera bonusbarnet med dubbel uppmärksamhet dubbel kärlek och låta bonuset testa på allt han vill gällande idrott och fritidsintressen. var tar resten av familjen i vägen då varannan vecka? är julen den 24 dec så tycker jag att granen ska kläs om man har det som tradition annars så får ju resten av familjen hela tiden stå vid sidan om.
jag tror inte att det är synd om bonusbarnet. i vårat fall så firar bonusbarnet i år hos sin mamma och hennes släkt och familj, när hon sedan får en ny sambo så firar de säker med dennes släkt och familj oxxå, dagen efter kommmer bonus till oss och firar med pappas famij + min familj.
det blir många julgranar och julklappar. jag menar ett bonusbarn har ju oftast dubbelt så mkt av allt men ändå ändå ändå så är det mest synd om dem för det är ju inte de som har bestämt att föräldrarna ska gå isär.
vet inte om det är starka ord och jag är fel ute

Han tar lika mycket ansvar för mina tidigare barn, som för vår gemensamma dotter. Förutom när det gäller den ekonomiska biten som jag står för.

Tack för ditt lycka till!

Nej, rättvist blir det aldrig. Mina barn har bara mig då deras pappa dog för 5 år sedan. Min man har gått in som en jättebra styvpappa (inte bonus då han ju inte är någon extra bonus utan den enda pappan de har). Det som blir jobbigt hos oss är att han är så enormt svag för sin biodotter och tycker synd om henne som måste bo vv, och inte kan vara med på allt vi gör. Att hon gör mer hos sin mamma än hos oss gör att han vill göra mer när hon är här och sedan ingenting när hon är hos mamman. Jag reagerar tvärtom när jag hör hur mycket hennes bonuspappa ställer upp när hon är där (jag vill göra mer när inte bonusen är hos oss). Mina äldsta barn då...? De har en styvpappa som bara ställer upp på sin dotter, och så får ju de såklart också hänga på. Dottern har pappa hos oss som gör allt och bonuspappa hos mamman som ställer upp max. Ibland blir jag gråtfärdig... Tycker så synd om mina barn.

Jag har inte några problem ift vår gemensamma då hon bara är 17 mnd ännu. Mina äldsta är däremot 2 och 5 år äldre än hans dotter som bor vv.

Jag har ett barn sedan tidigare och vi har inga gemensamma barn. Det är jag som tar hela ansvaret, han kan däremot kritisera mig för vilka fel jag gör känner jag, och snabb med att säga om nåt är fel men han berömmer ju också ibland, men det är ju jag som gör allt- hämta/lämna på dagis, gå till doktorn, byter kläder, bada när det behövs o allt annat som har med ansvar att göra, därför kan jag bli lite störd när det känns som om han bara vill kritisera mig medans han själv inte gör nåt för att hjälpa till....men jag har väll aldrig begärt att han ska ta ansvar direkt, men inte heller att han ska lägga sig i.

Vi gör ingte någon skillnad mellan mina och dina
och vi båda vill ha det så.

Mina söner har olika pappor och min man gör ingen skillnad på dem.Han är universums bästa bonuspappa till min äldste son.

Jag har två barn på 4 och 6 år som bor 10 dagar hos oss och 4 dagar hos sin pappa.Min sambo har funnits i mina barns liv i 2½år och han är en jättebra bonuspappa.

Vi kan inte bestämma oss för om vi ska ha ett gemensamt barn eller inte.Vi har ett jättebra liv tillsammans i dag både med barnen och när vi är barnlediga.

Vi har det ganska tufft med 4-åringen och ska ev påbörja en utredning på honom så småningom. När barnen åker till sin pappa får vi en chans att pusta ut och göra vad vi vill.

Hur har ni andra tänkt? Någon med liknande erfarenheter?
Vi kan båda två längta efter ett gemensamt barn men vi vet inte om vi skulle orka med tanke på 4-åringen.

Vi vet vad vi har i dag och det är ett jättebra förhållande... Vi vet inte hur vårt förhållande skulle bli om vi skaffar ett gemensamt barn..

Kluvet det där....Skriv gärna om era erfarenheter...