Orkar inte längre
Hej,
Det här kommer att bli ett långt inlägg, men jag känner att jag är nere på botten som människa och att jag inte står ut med situationen längre.
Är gift med en man som har en underbar 9-årig dotter sedan tidigare förhållande (vi har tyvärr inga egna barn), och jag har funnits i hennes liv sedan hon var 3 år. Även hans ex har en nya man sedan många år tillbaka och idag även en liten baby.
Det har alltid varit en stor konflikt mellan min man och exet, då exet hävdar att min man alltid varit en slarvig och egocentrisk barnunge som endast älskar sin dotter på sina egna villkor och inte tar sitt ansvar som förälder.
Jag försöker vara opartisk i denna konflikt, då jag älskar min styvdotter, och då jag inte vet annat än genom hörsägen vad som hänt mellan min man och exet innan jag kom med i bilden. Vänner och släktingar till min man ger dock bilden av exet som en instabil människa som legat i krig med min man sedan den dagen dottern föddes, och att min man verkligen gjort vad han har kunnat för att vara en bra pappa.
Har redan från början försökt medla mellan dem, eftersom de oftast inte kan kommunicera på ett vettigt sätt utan att det blir bråk och hotelser, och då exet alltid höjt mig till skyarna och varit tacksam för att jag är en del av dotterns liv.
Innan min man och jag blev tillsammans hade exet det största ansvaret för dottern, då min man pga arbete hade väldigt oregelbundna tider. Han har dock alltid varit en del av sin dotters liv (något som exet idag hävdar att det är enbart tack vare henne och att min man endast älskade sin dotter på sina egna villkor - helt skrattretande).
Han har alltid också varit lite rädd för sitt ex, då hon har en otrolig verbal förmåga och ett väldigt växlande humör med hysteriska utbrott när man minst av allt anar det.
De har delad vårnad om dottern, men växelvis boende vecka-vecka tillkom först efter att jag flyttat in hos min man. Mycket pga jag såg det som ohållbart att inte kunna planera vardagen, att inte veta när vi skulle ha dottern boende hos oss och att vara nån sorts barnvakter när exet behövde avlastning. Jag har som sagt inga egna barn, men sunt förnuft säger att ett barn mår bäst av rutiner och en trygg tillvaro, vilket min man och jag det senaste åren verkligen ansträngt oss och pusslat med jobb och annat för att skapa för henne.
Exet hävdar att hennes dotter inte mår bra av detta, att hon längtar hem till sin mamma när hon är hos oss och att hon inte vill åka till pappa när det är dags för hans vecka.
Detta märker inte vi något av när dottern bor hos oss, mer än när hon har pratat med sin mamma i telefon och är ledsen för att mamma saknar henne och att då hon också saknar sin mamma.
Till saken hör att exet är väldigt tydlig inför sin dotter om hur illa hon tycker om min man (hon berättar att han är slarvig, opålitlig, har damp, dyslexi och är dum i huvudet).
Det har ändå löpt på hysat, eftersom relationen med min styvdotter har varit fantastik sedan första gången vi träffades och då hennes mamma till en början tyckte bra om mig.
Men till slut orkade jag inte ta emot allt skitsnack om min man när jag vet att det inte stämmer, och framförallt då hon baktalar honom inför dottern. När jag sa ifrån ändrade exet åsikt om mig, och tycker idag att jag är falsk, manipulerande och att jag inte vågar ha egna åsikter av rädsla för min man (även detta är skrattretande).
Efter uppslitande samarbetsavtal hos Familjerätten vilket inte gick som förväntat för exets del (hon lyckades inte med sitt skitsnack om min man utan de hade hela tiden barnets bästa i fokus), blev situationen så illa att föräldrarna slutade prata med varandra helt. Hjälpte min man att sammanfatta ett mail med förslag på schema hur hösten och julen skulle se ut (detta pga han skulle slippa hånas för sin ordblindhet och förmåga att uttrycka sig), med ett konstaterande att om han inte fick något från svar utgick han från att förslaget skulle vara gällande.
Hösten har sedan löpt på smärtfritt, förutom att min styvdotter är förtvivlad för att hennes mamma hatar både mig och hennes pappa, och har mycket frågor om varför.
Det enda vi kan göra är att försöka förklara för henne att mamma och pappa har olika åsikter, att vuxna ibland säger dumma saker de inte menar och att hon inte ska bry sig om det. Vi gör INTE som hennes mamma och vräker ur sig hemskheter om andra parten.
Men som ni förstår är det hjärtskärande att se en sådan underbar liten tjej gå omkring med alla dessa tankar och man ser att hon håller inne med mycket för att inte göra någon av sina föräldrar ledsna.
Sedan bröt helvetet loss alldeles innan jul, då exet hävdade något annat inför dottern än vad vi kommit överens om, vilket gjorde min styvdotter förtvivlad. Jag hjälpte då min man att författa ett nytt mail, inte alls otrevligt, som fick exet att gå i taget. Hon ringde till min arbetsplats och gormade och skrev, och hävdade att jag försökte leka mamma, att jag inte hade något med hennes dotter att göra, att jag var en nucka som inte kunde frå några egna barn och att jag framförallt skulle sluta skicka tykna mail.
Min man har berättat om hur elak hon kan vara, och hur knäckt han blir varje gång han försöker prata med henne, men jag var ändå oförberedd på utbrottet och blev jätteledsen.
Hur som helst så fick vi en underbar jul, och nu är det snart dags för dottern att komma till oss igen. Hon kommer att fylla år under våran vecka, och detta pratade hon och jag om i telefon för några dagar sedan då hon ringde till oss.
Igår såg jag att hon ringt igen, och ringde upp. Det var då mamman som svarade och började direkt elda upp sig när hon hörde att det var jag. Jag hade ingen rätt att planera hennes dotters födelsedag, det ska i så fall vara min mans ansvar att göra det, och det var dags för mig att ta ett stort steg tillbaka. Vi la dock på luren ganska snabbt, men sedan ringde hon tillbaka igen och hade då laddat för ett riktigt utbrott.
Återigen hävdade hon att jag tar alldles för stor plats i hennes dotters liv, att hon förbjuder mig att prata med dottern så länge hon bor hos henne, och återigen var jag falsk, utan egna åsikter, försökte överta hennes mammaroll etc. Jag försökte prata lugnt och sansat med henne, eftersom jag aldrig någonsin haft de intentionerna men att jag ser det som naturligt att bry mig om min mans barn speciellt då hon under en stor del av tiden bor i mitt hem. Detta gjorde henne ännu mer upprörd, och egentligen skulle jag ha lagt på luren, vilket jag ångrar idag att jag inte gjorde. Det framkom nämligen att min styvdotter stod i bakgrunden och hörde allting, och det var saker som ett barn inte ska behöva höra från sin mamma.
Samtalet slutade med att jag slängde på luren i örat, och ringde sedan min man som för tillfället är bortrest i arbete. Jag krävde att han måste göra något åt situationen, och han i sin tur ringde tillbaka till sitt ex. Fullt krig råder alltså.
Jag orkar inte med det här längre, min man är psykiskt knäckt och orkar inte göra något åt situationen och jag vet ärligt talat inte vad vi ska göra. Vad är bäst för min styvdotter? Hur går man vidare? Hur tar man ett stort steg tillbaka och inte lägger sig, när man ser att dem man älskar håller på att gå sönder?
Snälla kom med råd, jag känner att jag kanske inte är så klarsynt just nu, och behöver höra hur andra har löst liknande situationer!