Jag har haft depressioner och panikångest i omgångar. För mig har jag upplevt ångest väldigt olika. Det kunde uttrycka sig som ett dovt tryck över bröstkorgen och magen, som gjorde att jag kände att jag hade svårt att andas och till och med röra på mig. Det kunde uttrycka sig som att jag blev nervös och rädd och orolig, till exempel när jag gick och lade mig (jag led även av sömnsvårigheter). Det hände att jag satte skärp runt bröstkorgen för att "hålla ihop", för att jag upplevde det som att jag flöt ut och försvann. Vid ett annat tillfälle, när jag skulle åka till ett jobbigt möte, blev jag fullständigt övertygad om att lägenheten brann. Jag var tvungen att gå hem och kontrollera det, fastän jag blev jättesen till mötet.
Det har alltså varierat från koncentrationssvårigheter och en diffus oro i kroppen, till att jag är fullständigt övertygad om att jag ska dö och inte ens klarar av att stå upp eller andas, till att ligga i sängen och stirra i taket och bara försöka stå ut med den förlamande, gastkramande, isande knuten i bröstkorgen.
Jo, jag skulle säga att det du beskriver är en form av ångest. Irrationell oro och rädsla är ju en definition av ångest. Däremot är det ganska stor skillnad mellan att ha ångest över till exempel en tenta eller att ha världen-går-under-jag-dör-ångest.
Jag känner igen mig mycket i din vän. Om någon sade fel sak kunde jag må jättedåligt över det, och det kunde få vittgående konsekvenser som definitivt påverkade mig i mitt dagliga liv. Jag var så rädd för att få skäll (för försenade biblioteksböcker eller vilka andra skitsaker som helst) att jag gjorde ALLT för att undvika det.
