Är själv inte adopterad från en ensamstående förälder. Men jag hade en kompis som var adopterad från Chile av en ensamstående kvinna. Eftersom vi båda var adopterade så pratade vi såklart om hur vi känner osv. Jag vet att jag själv reagerade på att hon bara hade en mamma men då var jag kanske 10 år. Men hon själv såg inte det som ngt konstigt alls. Hon hade ju liksom inget att jämföra med. Hon hade varit med om en hel del hemska grejor så att "bara" ha en mamma var ju en bagatell. Hennes syrra, hade det ganska jobbigt men mest generellt för hon hade varit med om ännu värre grejor och det ledde till en del aggressioner mot mamman men det hade ju inget med att hon bara hade en förälder. Det jag vill säga med det här är väl att barnen känner nog ingen saknad. (Men det kanske är individuellt, vad vet väl jag.)Det är nog mer allmänheten/utomstående generellt som har synpunkter och åsikter. Barn kanske hittar andra manliga förebilder i tex skola eller sport som de håller på med.
En annan sak som jag skall tillägga, är att hennes mamma inte hittade ngn livspartner. Jag tror hon träffade ngra män men hon höll nog barnen utanför.Det var iaf ingen som blev del av deras familj. Och våra diskussioner hade mest att göra om hur det var att vara adopterad och inte att hon hade en förälder. Tror också att det kanske var så att hon fick nog frågor från andra varför hon bara hade en mamma men som sagt det var inget bekymmer för henne själv.
Vet inte om det var ett svar du hade väntat dig, men det var iaf min erfarenhet.
