Hon vill skaffa barn. Jag är mer tveksam...

Jag tror inte att det finns nå´n "rätt tid" för att skaffa barn. Men samtidigt har jag aldrig hört talas om att någon har ångrat sina barn. D e nog klokt av dig, att du vill att ni ska ha bott ihop ett tag innan.

Att vara med andras barn är inte detsamma som att va med sina egna. Min sambo var mycket tveksam innan vi bestämde oss för att ha vår son. Nu när han är född så finns det inget bättre..
Man blir helt uppfylld av det nya lilla liv som kommit till en, och man ser varje litet framsteg som nå´t stort, och varje litet leende träffar direkt i hjärtat. Min sambo är superstolt över vår lilla ängel.

Jag vill inte påstå att graviditeten är lätt, men när man upplevt en förlossning tillsammans så glömmer man allt annat..

Lycka till, hur det än går, men va ärlig mot din tjej och gör inget som inte känns bra..

Det kommer ingen rätt tid, du kommer aldrig (troligtvis) känna att fan nu vill jag ha barn, jag är mogen för det.. så var det inte för mig iallafall..

träffade min tjej, vi vart kära, ingen av oss ville ha barn, båda mitt i karriären, bode inte ihopp.. blev gravida genom minipiller..

graviditeten var som ett helvete på jorden, dels att tjejen fick en annan personlighet, lite som en demon eller annan av gud typ.. sedan kom barnet, skrikande skrikande i månader,, gaaah fan va jobbigt, sen händer något, sakta sakta... sen helt plötsligt vart man som 100% förälder, man glider in i det. det kommer av sig själv.

Har du hyfsad ekonomi/jobb. har hon.. du älskar henne och hon älskar dig? då är det bara att köra, sluta vela och fjanta. det är bara att köra. Men du ska veta att ditt liv kommer att se betydligt anorlunda ut, från den dagen ni plussar. totalt anorlunda. men inte sämre.

Spontant tycker jag att det inte är fel att man i alla fall har bott ihop ett tag innan det blir dags för barn. Den person man skaffar barn med kommer man alltid ha ett förhållande till och för barnets skull måste det förhållandet funka bra (även om man flyttar isär).
Är alltså bara min åsikt och det finns säkert många som träffas, blir med barn och flyttar ihop på en gång och det finns säkert många som tycker att det har funkat bra.
Men ska jag ge ett råd så är det: Flytta ihop, avvakta nått år och dra sedan igång verkstan.
Lycka till!

Min situation var visserligen lite annorlunda än din, men påminner i stora drag om varandra.

Vi hade endast varit tillsammans i 6 månader, men känt varandra ett bra tag när hon blev gravid, trots vissa försiktighetsåtgärder. Jag var väldigt motsträvig och i vissa perioder faktiskt rent av elak mot min tjej. Man kan nog säga att jag inte var redo att säga "jag vill ha barn"... Som någon skrev, så känns det som att majoriteten män/killar aldrig blir det, kan det stämma?

Idag, endast 26år och vår dotter är nu 2, båda pluggade ända till dess att barnet kom, så vår ekonomi var verkligen inte god.
Allt har förändrats, vi tränar inte lika mycket eller umgås med vänner i samma utsträckning. Tid med släkt och familj, samt även jobbet gör att inte mycket blir kvar.

Barn tar väldigt mycket tid, inte bara direkt, utan indirekt tid också. Allting bör göras efter barnets mat och sov tider exempelvis, vilket gör att ta en kvällspromenad inte är det smidigaste.

Rakt ut, så spelar det ingen roll hur jobbigt det än är ibland, det är värt det, skratt, kramar, pussar eller första ordet. Några exempel som man inte skulle klara sig utan.

Vill du därför ha barn nån gång, varför då vänta? Kör på!

Har inte blivit pappa "på riktigt" ännu, men jag ser mycket framemot det hela, även om jag också var både orolig och tveksam innan.
MEN pröva först att bo ihop innan ni skaffar barn. Det är nog påfrestande stundtals utan barn. SÅ flytta ihop och vänj er vid det först, och om ni efter drygt ett år fortfarande vill bå ihop så kan ni nog mer fundera på barn. Och jag tror inte att du bör gå och vänta på det perfekta tillfället.

Lycka till men flytt, bebis och att bo ihop.

Hej...

Och tack allihopa som svarat!

Till viss del kan man väl bekräfta det jag funderat över... Att män mer sällan verkar känna att "Nu vill jag ha barn", men att de väer in i det under graviditeten och de första åren och sedan är barnet ALLT...

Håller med flera andra som skrivit här inne. Man blir aldrig helt redo, hur man än gör. Mammorna blir det inte heller, de är precis lika rädda och oroliga som vi, däremot har de en biologisk klocka som driver på.

Livet tar inte slut bara för att man skaffar barn. Däremot blir livet aldrig som det var innan. Spontan fika med en kompis på väg hem från jobbet? Glöm det, då missar du nattningen. Sticka iväg med kompisar till parken och sparka boll? Först skall du ha med mat och tillräckligt med kläder till knodden, vagnen, leksaker ifall knodden ledsnar, och så får du vara beredd på att dra hem när det är som roligast. Ditt liv är inte ditt eget längre, men som någon annan skrev så betyder det inte per automatik att det är av ondo. Kan såhär efter att ha torkat spyor i några dagar, haft badkaret fullt med nedspydda sängkläder och gosedjur i väntan på tvättid, vakat halva nätterna och sovit fjäderlätt i väntan på nästa spyattack (som självklart aldrig kommer när man är beredd) säga att jag inte skulle byta bort det för allt i världen. Gosa på morgonen med en liten knodd, spontana kramar och pussar, en ettochetthalvtåring som härmar pappa i allt för att han vill vara som pappa, det helt hjärtliga och oförställda skrattet som bubblar i honom när pappa busar med honom, det får en att smälta till en våt fläck och framkallar emellanåt en liten tår i ögonvrån.

Så nej, man blir egentligen aldrig redo. Det var iaf inte jag. Men såhär i efterhand känns det som om jag inte hade behövt vänta så länge.

Dock, som andra skrev, det är en väldigt bra idé att bo ihop ett tag först. När det krisar sig med barnet, båda lider enormt av sömnbrist, barnet får kolik, blir magsjukt och allt annat som hör till, då behöver man verkligen känna varandra. Man måste veta "Den här varelsen som står där med stripigt hår, tårarna sprutar och hon gapar otidigheter, det är inte min sambo/fru, det är sömnbristmonstret". Annars blir det lätt fel, det finns en anledning till att så många relationer spricker under barnets första år.

Och du, glöm inte diskutera barnuppfostran! Det är rätt bra att ha pratat om det INNAN man sitter där med en illbatting som tycker att det roligaste i livet är att välta TVn.

Tafatthet, obekväm med andra barn, fantasilös med barn osäker på om jag verkligen ville bli pappa. Så kände jag mig också innan vi skaffade barn. Men det försvann totalt efter 2-3 månader. Men det tog ett tag innan den där översvällande kärleken till min lilla tjej kom fram. Men nu ... helt fantastiskt! Livet bli som redan sagts annorlunda men absolut till det bättre!
Eftersom det verkar som du mest känner osäkerhet inför barn och inte direkt motstånd så tror jag säkert att det går bra den dagen du blir pappa. Tycker dock du resonerar vettigt i att ni borde bo ihop ett tag innan ni skaffar barn. Det är väl trots allt dig hon älskar och inte bara barnet du eventuellt kan ge henne?