Att vilja ha egentid med biobarnet
Jag har funderat på om det egentligen ska vara ett problem att få umgås på tu man hand någon gång då och då med sitt biologiska barn? Jag lever i en "fusionsfamilj" sedan 1,5 år tillbaka, vilket är både roligt och svårt. Min sambo har två barn sedan tidigare som bor hos oss hela tiden, och jag har en son sedan tidigare som bor hos oss varannan vecka. Nu väntar vi vårt första gemensamma barn till våren.
Mitt problem är egentligen inte så stort, men jag vill höra mig för om det är fler än jag som upplever något liknande. Jag levde själv med min son i fem år innan jag träffade min sambo, och vi umgicks och gjorde olika saker tillsammans ofta. Nu när vi är en större familj vill jag ändå få de här egna stunderna med bara min son, t.ex. åka till badhuset, hälsa på vänner, göra utflykter, kortare semestrar med mormor och morfar m.m. Dessvärre tycker inte varken sambon eller hans barn att det ska vara så - det är såååå orättvist enligt dem. Naturligtvis gör vi saker tillsammans alla fem, och de veckor min pojke är hos sin pappa får ju bonusbarnen all uppmärksamhet och tid. Jag har pratat med sambon om detta och försöker få honom att göra saker med sina barn på tu man hand, men det faller inte i så god jord.
Visst gör vi ändå våra små avstickare, jag och sonen, men det är tråkigt känslan av missunnsamhet alltid finns där.
Vad säger ni andra - är det någon som känner igen sig?