Hur delaktiga är ni i beslut angående bonusbarnen?

Hur länge har du bott med bonus?

2,5 år. Ibland är det ju skönt att slippa ta ansvar också. Gjorde mer det i början av förhållandet. Då hade jag många tankar på hur jag ville ha det, men har släppt på det nu.

Du o pappan kan väl lägga fram "beslut" tillsammans för jag tycker inte du ska göra det själv. Eller alla fyra kan ju komma överrens om nya regler eller så som ska gälla hemma hos er. Däremot tycker jag inte att du ska skälla på pojkarna, det kan förstöra relationen mellan dig o bonus. Bättre att skvallra till pappan så att han eller ni två tillsammans tar det med pojkarna.

Jag skäller inte men säger till när jag tycker något är fel. Vet var jag har pappan och vad han tycker. Men ibland tar jag det med pappan och säger vad jag tycker, och ibland tycker vi lika, ibland olika.

jag försöker komma med förslag och frågar vad min sambo tycker. Han kommer inte så mkt med förslag, han vart pappa jättetidigt! och han hade inte direkt kommit in i papparollen innan jag kom in, och jag har försökt att fått honom att sett och tagit vara på hans tid som pappa, eftersom de har varannan vecka! och han är glad att jag kom in, så han uppskattar och tar vara på sin pappatid mkt mer än förut! han var nog ganska osäker i sin roll förut.. han är ganska ung, jag med. Men jag vet inte hur det skulle vara att komma in om han hade kännt att allt han gjorde var rätt... men försök komma med förslag och kanske ni kan mötas på mitten! förhållanden går ut på att kompromissa

Hej Eua! känner igen mig i mkt. har själv inte hittat min roll som styvmamma. Som du skriver så ska man vara delaktig och intresserad, men när det väl kommer till kritan bestämmer andra. känner mig ofta frustrerad. undrar hur många ggr man kommer att få höra att jag inte är hans mamma?!
Undrar över framtiden, jag kommer också att ställas "till svars" om hans barndom. Jag vill att han ska bli en "bra" människa med bra värderingar. Men känner att jag inte håller med föräldrarna i deras uppfostran. Tänker då på ödmjukhet mot andra människor, uppfattning om pengar och habegär efter saker.
Man både ska vara och inte vara...

Jag bestämmer nog väldigt mycket över våran bonusdotter. Vi har tre gemensamma barn också och det är ju jag som har störst ansvar så att säga det är jag som tänker ut reglerna och vad vi ska göra sen så håller min man oftast med, så bonusbarnet får ju samma regler som dom.
Ett tips till dej som inte vet hur du ska göra är att fundera tex på hur du skulle vilja uppfostra dina egna barn då det gäller godis på lördag eller alla dagar mm prata sedan med pappan om hur du skulle vilja. För det är ju ditt hem också och sen om ni nu inte har barn tillsammans kanske ni får och då är det ju bra om ni har haft samma regler på dom äldre också, så slipper man kanske en massa strul då till om ni bara get dom godis på lördag och sen när du får ett eget får han äta alla dagar då blir ju dom äldre irriterade. Lycka till

Har två bonusar som jag känt i 8 år.. och bott med i 4. Vi bestämmer lika här hemma.... gör ingen skillnad på våra gemensammabarn och på mina bonusbarn...alltså  tycker jag att någon har suttit tillräkligt vid datorn säger jag det utan att först kolla av med sambon...

Läggtider har vi tillsammans bestämt... efter deras ålder men jag kan precis som deras pappa ändra det om något "händer" utan att först kolla med sambon.

Hade det inte varit så skulle inte jag kunna bo  som en familj...

Här hemma bestämmer inte deras mamma något som har med barnen att göra, likaså lägger vi oss inte i hur hon gör när barnen är där varannan helg, typ läggtider osv.

chicago1: jag försöker att tänka hur jag skulle gjort om det var mina barn och hur jag tycker generellt om barnuppfostran. Jag säger ofta vad jag tycker och ibland lyssnar min sambo och försöker men ibland har vi olika syn och då blir det som han tycker.

Jag tycker bla att de är ganska stora och kan ta mer ansvar. Tex tycker jag att de ska kunna duscha själva. Vi har pratat om det och min sambo tyckte att det var enklast att göra det när han själv duschade. Men dels blir det då han som får ta det ansvaret och så får de aldrig lära sig själva. Nu ducshar de själva men sen blir det si o så med handukarna.

Jag tycker att de är stora och kan ta ansvar om de måste, men visst tycker de det är skönt att slippa.

Tex.. inte ta undan tallriken, inte spola på toaletten, slänga smutsiga kläder på golvet, vi kollar deras väskor och packar ner gympakläder etc.
Det är några saker som jag kan bli irriterad över. En del saker har blivit bättre.
Jag tror att min sambo själv är lite lat och inte orkar lära/hjälpa barnen att ta ansvar.

TS jag tycker att du har rätt att kräva av barnen att dom ska ta reda på efter sig själv det är ju ditt hem också och du ska ju inte vara nån passupp. Prata med din man om att det är ni samt mamman som måste lära barnen grundprinciperna. Mina barn ja till och med min ettåring dukar av efter att dom ätigt. Jag begör inte det av min ettåring men han vill göra som storesyskonen så det har blivit så.
Så prata med din man och få honom att förstå att du inte ska behöva plocka upp efter barnen.

Hos oss nbestämmer vi allt gemensamt. Är det ngt som vi är oense om så disskuterar vi och kompomissar. Vi tar alla beslut rörande min sambos barn ihop. främst för att han faktiskt vill det. För mig har det varit oerhört bra. det har givit mig en mycket större delaktighetskänsla.

Väldigt lite beslut fattas mellan pappa och mamma i det här fallet är det tyvärr två olika världar oberoende av varnadra.

Nu plockar de undan sin tallrik efter sig.

Men fortfarande händer det att någon av dem glömmer att spola.
I helgen hände det och min sambo sa till pojkarna som fick göra rent toaletten. Fast jag undrar hur det kommer sig att man glömma. ( jo, att det kan hända nångång) likadant tycker jag att man släcker lampan efter sig på toaletten. Fast där har vi olika uppfattningar, min sambo säger att det omvandlas till värme.

Jag undrar ibland hur deras uppfostran varit ( jag kom in i deras liv vid 6 & 8 år).
Jag undrar hur jag hade uppfostrat mina barn.
Jag hör att de hos mamman får hjälpa till lite hemma, med disk och städning.

Jag tror att denna gränsdragning är en av de svåraste när det gäller styvfamiljer. Jag är själv styvmamma till en tjej, 11 år. Redan från början när vi flyttade ihop gjorde min sambo klart att hemma hos oss gäller våra regler, som vi bestämmer tillsammans. Vill vi ändra något diskuterar vi det alltid med den andra innan vi tar det med sd. Sen om det är andra regler hos mamma så får det vara det. Enl allt vi läst o hört har barn inga problem med olika regler på olika ställen, så länge man är konsekvent. Sen finns det ju saker som föräldrarna i första hand bestämmer. Min sambo frågar i stort sett alltid mig om min åsikt då jag ju faktiskt lever med sd lika mycket som föräldrarna och kanske ibland kan se saker lite mer objektivt. Ibland blir det inte som jag vill, men jag känner alltid att jag får säga vad jag tycker. Visst kan det vara frustrerande ibland att inte ha samma rättigheter som föräldrarna, men jag har ju inte samma skyldigheter heller. Så länge det är vi, och inte bion som bestämmer hur saker ska vara i vår familj så tycker jag att jag blir hörd nog. Jag skulle inte kunna leva 'utanför' och inte engagera mig i sd, utan vill att vi ska ha en egen relation till varann. Därför är jag oxå aktiv i saker som rör henne. Båda föräldrarna tycker detta är bra, vilket givetvis underlättar - mycket hänger ju på vilken relation de har till varann.

Min man tycker också att vi skall vara en familj och mitt ord väger lika tungt som pappans... Dock är detta inte lätt i verkliga livet, det blir ofta pappan som bestämmer, men då får jag säga ifrån och tala om för honom att vi faktiskt är två!

Min man lyssnar på mig och håller ofta med. Men sedan när det kommer till sak och det i praktiken ska efterföljas, så är han "slapp" mot sin son. T.ex glömmer han själv bort vad klockan är och att pojkens läggtid passerats eller viker sig efter långt tjat av pojken. Jag vill vara konsekvent...