Jag vill inte förringa den oro du känner på något sätt, men jag upplevde själv att jag var väldigt rädd och orolig för en massa saker i samband med förlossningen i början av gravidititeten. Att det skulle göra ont, att jag skulle spricka, att det skulle ta en evighet, att min man skulle vara et pucko, att jag inte skulle få en snäll bm och så vidare och så vidare.
Men ju närmre slutet jag kom, desto lugnare blev jag. Började förstå att det skulle komma en bebis och började tänka mer på barnet än på graviditeten och förlossningen. Kände mig rätt trygg och framförallt trött på att vara gravid. Så jag kom att längta - vilket jag ALDRIG hade kunnat föreställa mig innan.
Bara en tanke, det kanske är så för dig också. Om ett tag kanske det är lättare för dig att avgöra vad som är en allmän oro - som de flesta känner utifrån sin speciella situation (kort, lång, tjock, ensamstående, diabetiker, boende långt från BB eller vad det kan vara) och vad som är en faktisk oro, som du behöver gå vidare med för att känna dig trygg.
Någon tipsade om att du skulle göra en omröstning för att se hur många som är 150 cm långa som har fött naturligt och hur många som inte fött naurligt och om det då i så fall berodde på för trångt bäcken. Jag tror att det skulle lugna dig, för som det verkar här i tråden, finns det många korta som fött både små och stora barn naturligt.
Kram.
