Ni som blivit sexuellt utnyttjade som barn

Men vad hade din pappa gjort? Så man kan förtränga? Vet nämligen inte själv om jag vart utsatt för det när jag var liten, men misstänker det.

Jag blev sexuellt utnyttjad av min dagmammas son när jag var runt 4-5 år. Kommer inte ihåg speciellt mycket eller hur länge det pågick men det spökar en del bilder i huvudet från övergreppen.

Min pojkvän vet om det och han tycker att det är hemskt. Han tycker absolut inte att jag är äcklig eftersom det inte var mitt fel ett endaste dugg. Om det är någon som är äcklig är det han som gjorde det mot mig. Förutom en kompis som oxå blivit utsatt för övergrepp är han den enda som vet om det. Det var väldigt jobbigt att berätta för honom. Men det var skönt att få berätta.

Förut har jag skämts över det som hänt men nu vet jag att det inte var mitt fel.

Jag blev sexuellt utnyttjad av min bror till det att jag var 7. Minns inte när ddet började. Berättade när jag var 15. MINNS ALLT utom när det började. Annars minns allt i detalj vilket gör livet ibland svårt....

ALLA vet om det och jag vet precis hur du känner dig...men de e inte så...det bara känns så i ens eget huvud. De andra tänker inte så men vi gör det. Som att vi behöver skämmas och att vi e mindre värda osv. VET PRECIS hur du har det. Men mitt råd är att berätta det blir lättare att leva med det då!

Min mammas man tafsade på mig när jag var 8-9år. Jag har berättat det för min sambo eftersom jag kände att han borde få reda på varför jag hatade denna människa så mycket. Hans känslor ändrades inte det minsta och hade de gjort det hade jag inte velat dela mitt liv med honom mer.

Det gör livet absolut lättare att leva att berätta för sin partner! Jag kanske inte vill berätta det för alla jag möter, men det är en terapi att få tala om.

Det kanske förklarar en del konstiga reaktioner man har också? Jag har t ex jättesvårt för att han ska duscha ensam tillsammans med vår dotter och han respekterar det. Både han och jag vet att det inte beror på min man, utan på mitt förflutna...

Har svårt att mina barn badar tillsammans de är bara 7 och 5 (pojken yngre) men man blir miljöförstörd av det som hänt.  Vet inte när jag skall sära på dem. Min mamma tycker redan nu....men hon e så himla radikal att man inte kan lyssna på henne.

Hej..
har varit med om liknande, och har heller inget minne av det.
Det skulle ha varit min pappa när ja var runt 2-3. Men jag kan absoulut inte komma ihåg nåt, har väll antagligen förtängt jag med. Kommer iallafall ihåg att jag inte fick träffa min pappa ensam, utan några från socialen var alltid med ett tag, kommer svagt ihåg att jag sitter på dagis och pratar med polis.
Jag har fått höra detta av min dagis fröken som tog hand om mig och min bror, då min mamma inte heller var den perfekta. Iallafall så blev det rättegång och allt och hon har också sagt att det inte gick att bevisa att min pappa hade gjort något, men till 99% ????!!! Eftersom att ett så litet barn som jag var då inte skulle kunna berätta sådana detaljer som jag hade berättat att pappa gjort.
Till en början fick pappa inte träffa mig ensam och det kommer jag också ihåg, det var alltid några social tanter som var med.
Det hela slutade med att min pappa fick ensam vårdnad om mig.
Det hände inget efter det, om jag inte förträngt det med då,
Jag har aldrig kunnat öppnat mig för min pappa, jag tycker om han, men det jobbiga är att jag inte VET till 100% att han gjort nåt, har frågat.. fick såklart svaret att det var min mamma som hittat på allt, men kan man få ett barn till att ljuga om såna saker till en polis å allt var det nu var???

Det gör livet absolut lättare att leva att berätta för sin partner! Jag kanske inte vill berätta det för alla jag möter, men det är en terapi att få tala om.

Det kanske förklarar en del konstiga reaktioner man har också? Jag har t ex jättesvårt för att han ska duscha ensam tillsammans med vår dotter och han respekterar det. Både han och jag vet att det inte beror på min man, utan på mitt förflutna...

Detta kan låta elakt ...men jag önskar jag var en av er som inte minns

visst, kanske de e bättre att inte minnas,,, men att ha levt med sin pappa och halv veta är väldigt jobbigt de med.
Jag vågar inte berätta för nån de ja kan ha varit med om eftersom jag fortfarande träffar min pappa.

Har god kontakt med min bror idag. Har förlåtit men inte glömt. Men han bor på andra sidan jorden så behöver inte träffas. Han har svåra mentala problem idag.

Mitt råd är att berätta! Absolut! Man e inte som andra när man genomgått något sånt och ofta förklarar det en hel del.

Det är märkligt vad som händer i en när man själv fått barn. När jag var runt tolv år så hände det en del grejer, mannen var en kompis till mina föräldrar, och alla tyckte han var en så fin människa. Jag såg en annan sida. Det som hände skulle nog inte klassas som övergrepp i rättslig mening. Jag har nog inte heller sett det så, trots att jag hållit mig undan honom, fruktat honom, hela min uppväxt. Men nu när jag själv fått barn, så tänker jag, att skulle det hända dem en sån sak, då vore det ett grovt övergrepp, jag står inte ut med tanken att mina ungar inte går helt skyddade från sånt genom sina liv, och nu när jag kan se det genom föräldraperspektivet, så fattar jag hur allvarligt det faktiskt var, och vilka spår det har satt i mig.
Har förstås svårt att lita på män, och synar de flesta i sömmarna. Jag älskar min make, och har inga svårigheter i min sexuella relation till honom, men ändå -och det skäms jag så mycket över- så får jag ibland tanken att "tänk om ha skulle göra nåt sånt med våra barn, skulle han kunna det, kan jag lita på honom"
Gränsen mellan sunt och osunt suddas ut, och till slut har man ingen reda på sin hjärna längre, det finns liksom inget sunt förnuft i tankarna.

Jag är absolut mer misstänksam mot andra män. När min svåger skulle hjälpa vår flicka på toa en gång, var jag tvungen att skicka min man att kolla! Han förstår mig, som tur är... Men det är hemskt när de stunderna av misstänksamhet mot män i min närhet kommer!

Min man vet nästan allt, och det är skönt att han vet. Det är en lättnad och en trygghet, och det känns bra att han har förståelse för mina svårigheter och kan stötta och peppa.

Hej TS.
Min pojkvän blev utsatt för sexuella övergrepp som liten, när han var runt 8 år. Vet inte vem som gjorde det eller riktigt vad som hände, förrutom att det inte är någon av hans föräldrar eller syskon, utan förmodligen någon annan nära anhörig.

Han har berättat för mig i små portioner, och det har varit tungt att lära mig hantera det. Han har inte hanterat skamkänslor och självförakt som övergreppet orsakade så bra, utan har varit rätt självdestruktiv i vissa perioder av sit liv. Han är inte destruktiv nu längre, men det fanns vid några tillfällen i början av vår relation vissa företeelser som inte var ok. Jag har haft liknande problem själv så jag fattade vad han pysslade med och blev så j*vla arg för att han höll på att göra sig själv psykiskt illa. När han förklarade vad allt hans självförakt grundade sig i kände jag mig helt maktlös. Men, jag läste en bok om hur man bör bete sig som anhöring till någon som blivit sexuellt utnyttjad. Det var verkligen bra för mig!!!

Jag älskar honom så mycket och jag hade personligen kunnat mörda (ja, jag menar det) den som gjort detta mot honom. Men aldrig har jag kännt något av det du är rädd för, tvärtom. Att han kunnat prata om detta med mig känns så skönt för oss bägge. Han har aldrig berättat för någon annan än sin närmaste vän samt sin terapeut den tid i livet han gick till en sådan förrut, och berättade för mig när vi varit ett par ca ett år. Första gången han berättade om det för mig var han så otroligt ledsen och vi grät tillsamans för den lilla killen som fått utstå såna övergrepp. Jag har aldrig kännt en större sorg i hela mitt liv. Men jag tror att vi tog ett stort steg den dagen.

På något sätt känns det som han har gett mig en enorm gåva genom att låta mig dela den här bördan och få hjälpa honom när jag märker att tankarna och känslorna om detta är tunga - för det dyker ju upp lite nu och då. Det känns så stort och vackert att kunna få gå emellan och avbryta hans självförakt som kommer pga detta och ge honom all min kärlek i just de stunderna. Och när han tvivlar på sitt eget värde, när han känner sig äcklig, det är då jag kan få finnas där och älska honom som mest innerligt. I de stunderna känns det som att vi krossar den f*rbannade j*veln som kränkte honom, och det, det känns riktigt bra!

Så du förstår ju vad jag tycker att du ska göra Kram kram!

Jag blev utnyttjad av min egen mor.. var ju 3-5 år gammalt.. 
det tog mig långt tid innan jag förstod det var fel, hon tvingade mig att göra på henne.. äckligt och allt det har blivit så svårt i livet då försvann allt min liv och lätt komma kontakt med narscisst och onda folket, detta har gjort så jag har blivit isolerade och socialfobi.. blivit lurad av folk.. nu jag är 35 år gammal och har levt halva livet och jag känner mig ganska utsatt, även av min kusin.. 
jag orkar knappt göra eller äta.. lider av ångest och posttraumatisk stressyndrom och vakna av mardrömmar olika i flera året.,, kan knappt ha förhållande med nån..ibland jag funderat om självmord skulle va skönare.. samtidigt jag vet inte riktigt om jag är redo för jag var nära göra en gång när jag blev lämnad av min exmake..
tja listan kan göras lång