Älskar du din bonus på samma sätt som du älskar dina egna barn?

Nej, det gör jag inte. Tror inte att någon ärligt kan säga att de gör det. Tycka om sina bonusbarn kan man göra, men älska är ett för starkt ord, tycker jag, och sådan stark kärlek som jag hyser för min dotter kan jag absolut inte känna för någon annan.

Jag tro det är nog olika vad man har för relation till bonusbarnet/barnen. Jag känner att jag inte heller kan älska nått som inte är mitt eget från allra första början

Hmmm... Du frågade "på samma sätt" inte "lika mycket som", eller hur? Jag älskar inte mina bonusbarn på samma sätt som jag älskar mina egna, men näst äldsta bonustjejen (nu 16) känns som om hon kunde ha varit min egen.

Mina två åldsta bonusar upplevde jag aldrig när de var bebisar, men det gjorde jag med 16-åringen. Hon blev "min" när hon bara var 6 månader gammal. Kanske är det skillnaden? Jag har upplevt det där behövande värnlösa lilla pyret och fått vara en del av hennes liv ända till nu. För henne kan jag alltså känna samma "sug" i hjärtetrakten när jag tänker på henne som jag känner för mina egna, betydligt yngre, töser. men hon har en egen mamma och lever delvis ett liv där jag inte är med (hos sin mamma), vilket gör att jag med intellektet "exkluderar" henne ur mina tankar ibland, t ex vad gäller vissa ansvarsfrågor, känslan av att ALLTID finnas för att skydda och värna, vilket jag ju inte gör med mitt eget "kött och blod".

Tror också det har - i mitt fall - att göra med att ömsesidigheten i känslan spelar stor roll. En människa som visar dig sitt förakt, sin misstänksamhet o s v är naturligtvis inte lika lätt att "sluta till sitt hjärta" som en som säger "Du betyder så mycket för mig och jag älskar dig så himla mycket". Nu gör hon det, besvarar mina känslor för henne alltså, vilket naturligtvis påverkar mina känslor för henne.

Vi har näst äldsta bonusen boende hos oss på heltid och nu vill även 16-åringen flyta hit, åtminstone varannan vecka. DET tycker jag ska bli helt underbart!

Den äldsta bonusen är också en underbar kille, men han fyller 26 snart och har sitt eget liv, med lägenhet, jobb, sambo o s v. Vi lärde känna varandra när han var 10, så det där "mysgulliga" var inte riktigt lika aktuellt då. Däremot har vi en härlig relation och jag är så tacksam för att han finns i min familj. 19-åringen är en lite tjurig enstöring, lite svår att komma nära (har alltid varit), men det är en fin kille, lite tafatt i sociala relationer, men han har hjärtat på rätt ställe. Svårt att inte känna för honom.

Det handlar nog också mycket om att "se människan" som det heter och att det handlar om acceptans, förståelse och ren personkemi.

Tyvärr får jag inte chansen. Hon kan behandla mig som luft och det gör det inte helt enkelt.

Klart man älskar sina bonusar, men det kan aldrig bli på samma sätt som med sina egna.

Jag har en bonus son, han kallar mig mamma och är mot mig som vilken son som helst skulle vara mot sin biologiska mamma. Jag vet att jag kommer att älska honom precis lika mycket som mina egna barn, då den dagen kommer.. Jag är själv en bonusdotter och jag hade inte tyckt om att se hur mina halvsyskon behandlats bättre än mig. Jag kallar honom pappa och för mig är han också "pappa"..

Dock finns det väl större chans för tjorv, eftersom det inte bara rör en familj, utan en till.. Och detta gör ju saken lite mer komplicerad.. Speciellt då dessa båda familjer inte är de bästaste vänner.. Men man får göra så gott man kan, så att inte barnet i fråga tar skada.

Älskar alla tre like mycket fast på olika sätt. jag är mamma till en av dom, men dom två andra säger mamma till mig lite då och då, det må vara av både misstag och baktanke med det struntar jag i, det värmer som bara den,

Oj då detta suger minst sagt
Min Man säger att han älskar mina 2 söner,lika mycket som han älskar våran gemensamma son.
Dom flesta här verkar ju bara älska sitt eget kött och blod.
Har ni sagt detta till eran sambo/man ?
Hur har dom reagerat isf??
Jag hade blivit jätteledsen!!
Man vet väl ändå vad man ger sig in i...eller?

Adis83- Ja, det har jag talat om för maken och han tyckte inte att det var nåt konstigt med det.

Det behöver ju inte handla om att man inte vet vad man ger sig in i utan bara att man inte får samma känslor för ett barn som inte är ens biologiska. Det är väl inte så konstigt, som så många sagt innan så tror jag inte bonusbarnen har samma känslor för sina bonusföräldrar som för sina biologiska heller... Med vissa undantag givetvis, beroende på hur länge man funnits i deras liv, hur deras boendesituation ser ut o.s.v.

På ett sätt vore det ju konstigare om jag hade exakt samma känslor för min dotter som för min bonus som jag träffade första gången när hon var nästan 9...

Nej det kan jag nog inte säga men visst tycker jag om henne mycket. Det kanske beror på att hon var redan elva år när jag träffade henne första gången riktigt. Det är ju inte riktigt som att knyta an till en bebis... Men jag har alltid gillat henne och tycker det är roligt när hon kommer hit. Jag ser henne helt klart som en naturlig del av våran familj. Jag går inte runt och definerar "vårt barn och ditt barn" utan det blir "ungarna".

Har inga "egna" barn ihop med min man TYVÄRR........

Men min sidfot får tala för sig själv...

För jag kan säga att jag ÄLSKAR mina bonusar...de är mitt allt och jag är som deras MAMMA

Är BONUSMAMMA på heltid och ÄLSKAR dessa barn

Ess:
Hm..ja fast han kanske blev ledsen i hjärtat,det vet ju inte du.
Hur hade du reagerat om du skulle varit i t.ex min situation??

Uschjag får en klump i magen...

aragon:
Blir så glad när jag läser ditt inlägg

Adis83

Jag lever tillsammans med en man som har 5 barn sedan tidigare. Själv har jag två sedan tidigare som bor hos oss på heltid. Sambons barn kommer hit varannan helg. Vi har också ett gemensamt barn tillsammans.

Jag VET att min sambo inte älskar mina två barn lika mycket som sina egna. Jag ser inget konstigt i detta alls. Han VET dessutom att jag inte älskar hans barn i närheten så mycket som jag älskar mina egna tre. Han ser inget konstigt i detta heller.
Däremot tycker vi båda två väldigt mycket om respektive barn. Vi bryr oss båda om varandras barn, månar om dom. Men älska - nej.

Det är inget att bli upprörd över. Huvudsaken är ju att man accepterar, respekterar och månar om barnen som finns i förhållandet, hur starka känslorna är, är ju något man inte kan styra över.

Adis83- Nej, han blev inte ledsen för det hade han talat om i sådana fall. Det har aldrig varit tal om att jag skulle va "mamma" åt dem.

Jag bemöter hans barn på ett trevligt sätt och retas med dem precis som jag gör med alla andra, och det är vad jag hade förväntat mig av en ny man också. Hans barn ser det som självklart att jag älskar mina barn, dom har ju sin mamma som sätter dem främst. Men nu är dom stora och det är nog en insikt som kommer med åldern.

Nej det gör jag inte.
Tror aldrig jag kommer att kunna känna för dem som jag gör för mitt egna barn. men jag älskar dom och bryr mig och vill dem bara det bästa.

Ina69:
Nej, jag blir inte upprörd.Men många andra verkar bli det.
Jag förstår vad du menar i ditt inlägg, men jag
blir bara så ledsen när jag läser så "kalla" inlägg som tex
YOSHI´s (bara ett ex).

Ja jag älskar dem