Ny i hela bonusföräldergrejen, skönt att hitta hit!

Hej å välkommen

Har inte varit så jätteaktiv på sajten ett tag, men har sedan ett år en relation med en pappa som har en 6årig dotter, vi har nyss flyttat ihop, vilket har sina problem när man har ett barn i huset (och lyckor).. Det är inte bara problem, å problem beror sällan på att man inte är biologiska föräldrar båda två utan helt vardagliga, vad ska barnet äta/inte äta, när? när och hur ska rum städas, sängen bäddas? osv. Mycket praktiskt, vilket oxå kan bli svårt om man har olika åsikter i de olika hemmen. Vi t.ex. är inte överförtjusta i att hon sitter länge vid tv:n, tex en film plus barnprogram morgon och kväll är en smärtgräns tycker vi. Hon säger att det är roligare hos mamman för hon har fler tv-kanaler. (då gråter man inombords).

Lycka till å kom med frågor och synpunkter. Lycka till med din grav oxå.

Dazzle

Hej Dazzle

Tack för ditt svar! Har du gemensamma barn oxå? Jag tyckte det kändes annorlunda innan jag blev gravid. Då var det bara kul med mitt bonus barn... Nu går det lite upp och ner, känner att jag vill ha min killes uppmärksamhet för mig själv ibland (sen får jag dåligt samvete för att jag känner mig självisk)

Det är så stor förändring som man går igenom när man ska få barn/är gravid, känns det som och då kan jag bli sur/ledsen vid tillfälle som ex. när min kille säger att om du ska föda den veckan vi har min dotter så vill jag inte lämna bort henne utan då ska hon vara med under förlossningen... Skulle inte jag kunna ta för givet att min kille bara finns där för mig när jag ska föda utan att han ska lägga uppmärksamhet på sin dotter samtidigt? (för hon behöver/kräver uppmärksamhet hela tiden)

Sen tog han förstås tillbaka det när jag berättade hur jag kände inför det hela men jag blir ändå lite besviken för hur kan han tänkt i dom banorna?

Ta inte med dottern på förlossningen, för det första så vill man inte ha en liten busig och "störig" åskådare och för det andra så kan det dra ut på tiden så dottern har det bättre hos farmor eller hos sin mamma.

Det med att känslorna för bonus förändras verkar va vanligt, för hur det än är så finns det inget som går upp emot känslorna för sitt eget barn.

Hej

Nej, vi är inte redo att skaffa barn riktigt än. Skulle det bli av misstag så vore det säkert till stor lycka, men vi planerar inte det än.

Kanske kan ni ha med någon mer till förlossningen? Kommer din mor? Hans mor? Då kan de ta hand om dottern, annars är det nog rätt normalt att lämna bort barnet, jag vet själv att jag var hos dels min moster, men oxå min mormor när min mamma födde barn.

Jag tror alla kan tycka det är jobbigt att inte få odelat uppmärksamhet, särskilt om man inet varit ihop så länge. JAg har ju ändå sedan jag lärde känna min pv fått dela hans tid, samt att veta att jag inte kommer i första rummet, barn är första prioritet å jag tycker nog att de ska vara det, men det är den rationella delen av mig, den emotionella vill ha all uppmärksamhet så den får man trycka ner. Barns bästa är ju alltid det som ska stå i fokus. Vi måste vara så vuxna att våra behov kan tryckas undan IBLAND!

Bra han lyssnar på dig hur du känner.

Hej på er!

Mille 78: Jag är samma sits som du, förutom att jag redan fått vårt gemensamma barn för ca 3 månader sen. Jag känner igen mycket av det du skriver om, och det är verkligen inte någon okomplicerad situation, varken att vara (nybliven) bonusförälder eller att få barn med en man som har barn sedan innan.
Det har varit många turer...

Tur att han ändrade sig ang förlossningen, att hon skall vara med där är ju vansinnigt! Enligt mig i allafall, om det hade varit ett alternativ i mitt fall hade han fått stanna hemma tror jag. Precis som hans dotter får i princip all hans uppmärksamhet de veckor hon är hos er, måste du få odelad uppmärksamhet under din förlossning, det är ju ingen barnlek att föda barn direkt. Och vad ska dottern göra där? Titta på? Inte något för barn direkt, vill hon se dig när du skriker som ett djur och det är massa blod och sånt?

När jag födde så hade jag önskemål om att få några dagar utan bonusen om det var den veckan hon var hos oss direkt när vi kom hem från BB. Inte för att jag inte tycker om henne, inte för att jag inte vill att hon skall känna sig välkommen och allt det där, utan bara för att jag förstod hur snurrigt allt skulle kännas. Att man kan bli ledsen för ingenting, man är trött, allt är nytt o.s.v.
Men så blev det inte, min partner kunde inte med att ställa det kravet på sitt ex (som gladeligen skjutsade hit sin dotter typ 5 minuter efter vi kommit från BB), och det är något jag än idag ångrar att jag inte pushade hårdare för. Det var skitjobbigt rent ut sagt.
Hon ville ju vara med hela tiden, vilket jag förstår och tycker är helt ok nu, men i början var jag så känslig och ville göra allt själv. Det var inte kul att byta blöjor med henne bredvid som drog i allt och var med. Och det var definitivt inte kul när mjölken rann till och man var ledsen för allting och brösten var så ömma så jag ville dö, och hon skulle vara med och hänga på mig när jag skulle amma, och bebisen skrek som en besatt...
Puh...

Det hade antagligen varit skillnad om det varit mitt biologiska barn, av flera orsaker. Jag hade kunnat vara hårdare med att jag ville göra vissa saker i fred i början, nu vågade jag inte riktigt säga till så jag blev bara störd istället.
Jag hade redan varit med en gång och skulle varit mer avslappnad med allt runtomkring, inte varit orolig att amningen inte skulle funka och allt sånt. Hon hade gärna fått vara där några timmar varje dag för att känna att hon var med, men jag behövde på något sätt min sambo för mig själv de första dagarna. Och det är ju inte så att vi skulle lämnat bort henne någonstans, hon skulle ju i så fall varit hos sin mamma, där hon faktiskt BOR på halvtid, så några dagar hit eller dit om det hade gett mig en bättre start på mitt liv som mamma känns inte som något man behöver riva upp världen över.

Jag antar att det är svårt för din sambo att se det på ditt sätt, och att han är rädd att hans dotter skall känna sig utanför. Min sambo är sån i allafall, och i början så gjorde hans rädsla för detta att JAG kände mig utanför istället. Båda rollerna är ju svåra, både som ny partner och den som har barn sedan innan...

Hej och välkommen!
Jag har inga egna barn men en styvdotter på 15 år. Känns jätteskönt att ventilera sina tankar här, det är inte helt problemfritt att leva i en styvfamilj...