Är Du Rädd För O Föda? Kolla Då Hit!

Hej alla! jag är rädd att jag inte ska klara av frlossningen alls.. att jag kommer spricka och vara övermodig att inte ta rätt bedövning osv.
Jag är livrädd att föda normalt nu..
i början av min graviditet så var jag kaxig och sa att jag ska vara på alla fyra eller stående...
men nu vet jag inte längre.. jag vill hoppa över förlossningen och få Emilia upp på mitt bröst bara hehe

Jag har nu 91 dagar kvar..

Och jag är livrädd för vatten. Jag kan inte komma över min skräck för att snorkla mer bara för att andra säger att det går bra och är så underbart.
Tror man att man ska dö så gör man. Skräck är skräck och inget att bara vifta bort...

Ser ju olika ut för alla, själv var jag helt öppen när jag kom in till BB och blev så besviken när jag insåg att det var för sent för bedövning,visste sedan tidigare att jag är smärttålig, men den här smärtan är ju så annorlunda,förstår att du tyckte det var ok aftersom du fått EDA, det hade jag betalat massor för kan jag lova! när jag äntligen skulle få lustgas, kopplade de mesta delen av tiden in syre istället för både jag och bebisen behövde det..
Är nu gravid igen, på ett sätt är det ju skönt att vaet att jag klarar av att föda utan bedövning även om det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt, men nästa gång åker jag upp tidigt och skiter i om jag blir hemskickad och får komma tillbaks, det är inget nederlag för nu SKA jag hinna få bedövning.
Mitt råd är alltså åk upp i tid så ni har valmöjligheten att få bedövning, jag tycker sista biten typ öppningsfasen mellan 7-10 cm inte går att jämföra med smärtorna innan dess, dessutom hade barnet inte sjunkit ner trots att jag var helt öppen och hade krystärkar i ca 2 timmar, så jag tror inte man kan jämföra en förlossning medd EDA mot utan om du ursäktar mig...

Jag är ju gravid nu i vecka 10, bebisen ska komma i Oktober. Och vad jag känner nu så är jag inte det minsta rädd för förlossningen. Visst, jag kommer säkert vara en aning nervös och rädd när jag ligger där och har värkar och har ont.

Jag var väldigt förlossningsrädd förut innan jag blev gravid faktiskt, tänkte på smärtan, att jag inte skulle klara av det, att bebisen skulle ligga fel, att bebisen inte skulle må bra, att jag inte skulle orka fullfölja förlossningen och ja allt sånt där var det. Men så när jag blev gravid så har jag börjat tänka såhär: "Föda barn, det har nästan alla kvinnor gjort i alla år! Och långt innan det har funnits bedövning. Så om dom har klarat det utan bedövning så klarar jag det säkert också med eller utan bedövning!" Så brukar jag tänka varje dag.

ja e mest rädd för att de ska hända bebisen nåt! ja struntar i hur ont de gör,o hur komplicerat de kommer va,så länge bebisen mår bra o överlever!! e så rädd att hjärtat bara ska sluta slå helt lötsligt! ja har två dagar kvar nu (enligt bm),o så fort ja inte har känt nån rörelse där inne,så låter ja mina sambo lyssna på hjärtljuden!
hoppas allt kommer gå bra...

Min första förlossning gick ju bra tills jag började krysta, då kom det in ett läkar team och dom sket o drog i min lilla bäbis för att den skulle ut..
Jag fick veta att Det var en tjej och att hon hade vatten i lungorna så hon kunde inte andas själv.. hon fick ligga i kuvös trotts de 4165g
Hon pigga på sig fort och mår super nu... MEN jag har blivit oroling för att föda igen, längtar efter allt annat men tänk om det går så fel igen..
min skräck är ju att bäbisen inte överlever..

När ja vänta Leo så var jag inte alls rädd för förlossningen bara förväntansfull och exalterad,,,men det kan jag säga att pga en sån jobbig förlossning så överväger jag seriöst på att inte skaffa fler barn,,,så hemskt är det och jag tror inte jag kommer att komma över denna rädsla någonsin........

Att det gick bra för dig (LovelyEyes) är ingen tröst för mig personligen...

Har endast läst TS och födde också mitt barn liksom TS vid 17 års ålder helt utan att ta ut något i förskott. Tog dagarna som de kom och när det väl var dags så gjorde det mycket ont och var mycket obehagligt. Vågade inte ta någon bedövning alls. Inför nr två som kom fyra år senare visste jag vad det var frågan om men tyckte att det skulle gå för sig att föda, vilket det också gjorde. Värkarna var värre denna gång men det gick å andra sidan lite fortare. Så kom nr tre för drygt ett år sedan och jag gråter fortfarande på kvällarna när jag tänker på förlossningen. Den var såååå mycket värre än de två innan. Smärtan under de två första liknar ingenting mot sista förlossningen. Jag skrek oavbrutet i tre timmar och vred mig i plågor. Väntar nu nr fyra och vet inte hur jag ska klara av detta. Därför är jag rädd!!!

Att läsa om någon annas drömförlossning är väl inte till någon hjälp för förlossningsrädda?

Är du förlossningsrädd, ta kontakt med din bm så du får ordentlig o proffs hjälp. Annars kan det gå illa. Jag vet en som vägrade krysta när det va dags o låg med benen i kors. DÅ är det lite sent att ta itu med rädslan....

Naturligtvis är det bra att ha positiva eller neutrala förväntningar om man kan det, men det är inte alla förunnat, tyvärr.

Jag hade ungefär samma förväntningar på min första förlossning, och det gick lite snett ändå. (Bristande progress, akutsnitt, infektion)

Jag har precis länsat biblioteket på förlossningsböcker.
"Rädd att föda" som vissa har tipsat om tyckte jag var värdelös, den gjorde mig snarare mer rädd.

Jag blev mer hjälpt av Anna Wahlgrens "nya barnaboken" fastän jag annars är skeptisk mot henne, men hon går igenom lite andningsövningar man kan förbereda sig med, (Tagna från "Att föda utan smärta") och en bok som hette "Att föda" som bland annat talar om olika förlossningsställningar.

Det hjälpte liksom att ha lite strategier och kunskap. Känns inte lika hjälplöst längre. Sen vet man ju ändå inte hur det blir när det är dags.

jag var extremt förlossningsrädd men vägrade att köra med kejsarsnitt så jag sökte hjälp. En massa sådan också,gick hos kuratorer,på profylax kursen,föräldrarutbildningen osv men var fortfarande livrädd.
Sen gick mitt vatten,åkte in till sjukan och blev igångsatt. fick EDA och smärtan avtog,fy fasiken vad ont det gjorde. sen så hade jag kryst värkar i 3 timmar,min son ville inte komma ut och det kändes som om hela ändtarmen skulle ploppa ut istället. sen äntligen efter att läkaren kommit och kört upp nästan hela armen (kändes det som) o pillat lite så krystade jag till. Helt plötsligt så började det brännas som bara den,fick hålla igen en stund. Sen PANG (hördes det) så bröts svanskotan på mig och i samma sekund kom sonen ut.

Det var INGEN drömförlossning och visst gjorde det fasansfullt ont men oj så kvinnlig och stark jag kände mig efteråt. Dom flesta skriver att när man ser sin bebis så glömmer man allt men trots att jag älskar min Liam över allt annat så var det känslan att "fan jag klarade det" den absolut bästa. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att känna den igen,helt svettig och trött och bara känna sig stolt och otroligt gryyyym! ligga där med sina älsklingar (maken o bebisen) och käka mackor och dricka juice..nääääää,nu vill jag bli gravid igen ju!!! ;)

En till som är rädd..

Rädd för smärtan, rädd för att jag ska behöva uppleva dödsångest vilket jag haft i samband med alla mina fl, men mest av allt är jag rädd för att vi inte ska hinna in till fl i tid. Min man är underbar och fantastiskt, men som BM tror jag inte att han kommer till sin rätt*ler*. Dessutom hinner man ju kanske inte få någon bedövning om det blir stört förlossning, och jag vill verkligen inte behöva föda utan bedövning en ggr till!

Snart bara 5 veckor kvar till finalen, och på nätterna drömmer jag om att jag föder barn på alla ställen utom just på förlossningen.

Väntar mitt femte barn, och haft relativa snabba fl tidigare.. Senaste med tvillingar, som endast tog 5 tim.

Att det ska bli som förra gången!

vill bara tipsa om anna wilsby´s bok "innan du föder" den boken hjälpte mig att mentalt förbereda mig inför förlossningen, man jobbar med sin inställning till förlossningen och med målbild. Och det hjälpte mig väldigt mycket att vara mentalt förberedd.

sen gick vi även anna´s profylax o det var även det en trygghet att ha jobbat med att möta värkar och att min man fick sätt att hjäpa mig på.

Lycka till!!!!

Jag e livrädd för att det ska hända som sist och att det ska gå alldeles utmärkt!.... Fick min dotter i v.30+4 med akutsnitt.. Hon vägde då endast 1200g.. Så jag e som sagt livrädd för samma sak nu.. Vara med om ett akut snitt var det läskigaste jag varitr med om.. Nu är jag i v. 30 snart å det känns att det börjar närma sig. Fick havandeskapsförgiftning med dotter, därför det akuta snittet, så den rädslan finns ju här med.. Hoppas både på en "normal" förlossning i v40.. Och ett snitt lite tidigare.. Låter konstigt, men det e så jag känner....