Jobbigt att tänka att mina föräldrar en gång dör

Du är absolut inte ensam. Jag oroar mig hela tiden över det. Min pappa är mitt allt och utan honom hade jag inte stått här idag. Vet inte hur jag ska klara mig utan honom den dagen... Har precis som du en underbar sambo som är det bästa som hänt mig. Men hur ska jag orka utan min pappa??

Du är som sagt inte ensam. Jag tänker på det ganska ofta. Jag har bra kontakt med mina föräldrar och älskar att umgås med dom så ofta som jag är i hemstaden... jag kommer bli helt förstörd när mina föräldrar går bort

Det är absolut naturligt att vara orolig för nära och kära.
Men du kanske upplever att du känner lite mer än "vanligt".. Du kanske är rädd för döden, eller för att vara ensam..?

Det är nog naturligt att du känner som du gör. Jag har ingen av mina föräldrar kvar i livet. Min mamma dog när jag var 8 månader och pappa dog när jag var 14 år. Även mina mor och far föräldrar är borta. Så därför är jag istället jätte rädd att det ska hända mina barn eller sambo nåt.

Jag är/var precis som du! När jag tänkte på det fick jag nästan "panik" av bara tanken.
Känner mig på tok för ung för att det skulle hända.

Nu har det hänt. För två veckor sen gick min älskade pappa bort. Och det VAR hemskt. Och ÄR jobbigt. Men det går. Nu när jag tänker på honom så förskjuter jag tankarna, annars storgråter jag hela tiden.

Vet inte vad jag vill säga egentligen... kanske att även om du känner så nu, när dagen väl kommer så GÅR det. Om än lite mer ledsamt... och med stor saknad.

Kan inte tänka mig att någon är oberörd av tanken på att förlora sina föräldrar. Troligtvis har de ju varit en stor trygghet för en genom hela livet och några som alltid funnits där.
Förlorade min pappa i en olycka för ca 3 år sedan och kan lätt säga att det är det värsta jag varit med om. Man förstår inte HUR man ska klara sig utan sin pappa/mamma. Men det gör man. Och jag känner att jag vuxit massor genom förlusten och lärt mig saker jag inte skulle lärt mig annars. Har en helt annan syn på livet, människor omkring mig och vad som är viktigt. Troligtvis påverkas min syn av att jag vet att jag innom några år kommer att förlora även min mamma som är allvarligt sjuk.

Vad jag vill ha sagt är att man kan vara ganska säker på att den dagen då man förlorar sina föräldrar kommer att komma och fram till dess ska man ta vara på dem och uppskatta den tid man faktiskt har tillsammans! De är ju här nu!

Även om det är fruktansvärt jobbigt att förlora någon så kommer du att klara det när det väl händer dig! Finns ju heller inget alternativ till att klara det.

Jag är också fruktansvärt oroad över det mesta...så känn dej för gudsskull inte ensam...Kram!

Jag kände så innan min mamma gick bort för tre år sedan. Hon va inte ens 57. Känner fortfarande så fast egentligen mycket starkare nu eftersom jag bara har pappa kvar. Är jätteorolig att det ska hända honom något så fort han är ute och reser.

För att hantera min skräck pratar jag med honom ofta och hälsar även på så mycket jag kan. Talar också om för honom ofta vad han betyder för mig och att jag älskar honom. Det lugnar mig för då vet jag att han vet vad jag tycker.

Jag känner precis som du.. För några månader sedan gick min morfar bort. Vi hade inte så bra kontakt med varandra men det var ändå sorgligt förstås..Hela begravningen tänkte jag på hur det skulle känts om det hade varit mina föräldrars begravning. Denna tanken ger mig total panik. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle orka genomgå det. Jag ser framför mig att jag inte ens kan sitta upp i kyrkan utan kommer att ramla ihop av sorg..Usch..jag försöker inte tänka på det, även om man kanske borde det för att vara mer förbredd när det händer.

Meeeeen vad precis. Här sitter jag och skriver ett inlägg "ångest över att mina föräldrar ska dö".

Jag har precis samma rädsla som du. Min pappa är snart 70, mamma 65 (jag 28). Jag har haft den här ångesten sen jag var typ 20. I perioder tänker jag så mycket på det att jag börjar gråta. Tänker också på att jag aldrig skulle klara av det och rädd att bli lämnad ensam. Jag vet ju att jag klarar mig, har ju en underbar sambo, hus. Jag ska ju vara lycklig, ändå gräver jag ner mig så mycket. Tänker ibland samma sak om min sambo, men mer på mina föräldrar eftersom dom är till åren och har krämpor och det syns verkligen att dom blivit gammal på slutet.

Jag vet inte vad vi ska göra för att inte tänka så. Vi får stötta varandra.

Stor kram från mig, Bälsa

Trådstartaren här:

Verkar finnas andra som har samma rädsla som jag. Konstigt att de Anonym här ovanför också skrivit ett inlägg om det just nu. Vi får stötta varandra. Vill gärna ha kontakt med dig.

Jag är också jätte rädd för det, just nu är min pappa dålig också och har varit på sjukhus pga. kollaps, så skräcken är ännu större nu fast jag har sambo och en son så jag skulle inte bli ensam. Det kunde ha varit jag som skrev Ts inlägg...

Du är inte ensam, och jag själv har ingen sambo eller partner. Mina föräldrar är verkligen allt, och det är dem som har ställt upp  för mig då jag verkligen behövt hjälp. Har sjuk ångest över tanken att de ska dö. Jag är själv 47 år, mamma 79 och pappa 81?

hade säkert varit enklare om jag hade en partner som kunde vara mitt stöd, men nu är det inte så.

Jag tror inte jag kommer att känna någonting när min far dör, för jag sa upp bekantskapen för över 25 år sen. Han är ingen bra människa och han fick mig att må dåligt hela min barndom.

Mamma är en snäll men helt hjälplös person som aldrig har kunnat välja en vettig man, ett jobb eller ens en bostad. Hon har flyttat in i sina föräldrars bostäder när de har lämnat dem, och den enda gång i mitt liv hon bytte jobb var när hon råkade bli erbjuden ett samtidigt som hon var både utmobbad och sexuellt trakasserad på sitt förra.

Jag kan inte respektera en person som lever vind för våg och låter andra trampa över dem, även om det är synd om dem.

Så jag fick tidigt lära mig klara mig utan något föräldrastöd alls, och det har gått utmärkt. Jag kommer inte att sakna mamma heller när hon dör, vi träffas några gånger om året bara och det är alltid jag som får ringa.

I 30 år har hon ursäktat sig med "men ni kanske är upptagna" och jag har varje gång sagt "men ring, antingen kan jag prata och då gör vi det, eller säger jag "så trevligt att du ringde, kan jag få ringa upp igen senare för vi är lite upptagna just nu".

Inget hjälper.

Jag känner också skräck för att mina föräldrar ska dö. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan dom. Min mamma är 70 och min pappa är 72, så jag hoppas dom lever minst tio år till.

Ja jag har mått så dåligt inatt med en sån sjuk ångest över detta,  men när jag pratar med mina föräldrar så säger dem att nu mår vvi bra och då ska vi umgås. Och det blir lättare när du träffar någon som du kan leva med och ni stöttar varandra. Men det är inte där problemet ligger nu säger jag, för det kommer ändå att hända och bara tanken av det får en att må sämre. Och jag har ingen?