Jag är Bonus. Mår sämst av detta. Långt.

tack för alla fina råd.. Jag kan säga att detta går i omgångar... vissa gåmger har jag haft pojken själv och det har gått jättebra. Förstår inte mig själv och vad mitt egentliga problem är. Är nog inte redo för ngt "familjeliv" än. Allra minst med barn som inte ens är mina.. Otroligt jobbigt.. vill bara sätta en kul mellan ögonen på mig själv

Så är de i våran familj med att när hon och jag är själva funkar allt jättebra. När pappan kommer hem är de utfrysning som gäller från hennes sida och de är ju inte heller kul nu har jag slutat göra saker med henne för jag orkar inte med henne när pappan kommer hem. Han är jättegullig mot mig när han kommer hem så jag har ju hans fulla stöd. Så vad skall man göra?????

zimba31- Ja jag har tyvärr inga råd att ge dej. Känner mig precis likadan fast barnet fryser ju inte ut mig när pappan kommer hem. Men jag känner mig helt enkelt som en "oäkting". Vad har du för reltion till bio-mamman ?

det värsta är väl att jag får fruktansvärd ångest när pojken komer hit och jag känner mig inte det minsta lycklig. Min familjebild har "krossats" och känns nu mer som tomten är far till alla barnen då han har 3 barn med två olika tjejer. Typiskt att det inte kan få vara "bra", nån gång!

Är det någon som har varit bonus (utan egna barn) och varit svartsjuk eller avundsjuk på en partner med barn? Hur gjorde ni? Lade allt sig nån gång?

Ingen mer som vill dela med sig av erfarenheter?

Förlåt, men jag slutade läsa när du skyllde sonens beteende på mamman.
Löjligt.

Är också bonusmamma sedan 7 år tillbaka, och det är ingen lätt resa. Jag kom in i bilden när barnen var 9 och 11 och de är idag 16 och 19. Man ska vara medveten om och helt på det klara med att utan uppoffringar och flexibilitet mellan biopappa/biomamma och en själv är det svårt att bli lycklig tror jag. Man MÅSTE ha klart för sig, att barnens bästa går i första hand. De har ju för sjutton fått sina värsta mardrömmar besannade - mamma och pappa ska skiljas. Usch och fy. Man får inte ta nåt för givet, men försök försök försök att komma treåringen nära. Bortse från att han är skrikig och gnällig, försök närma dig med att kanske göra nån aktivitet eller nåt med honom. Jag försökte tänka, om jag anstränger mig i två timmar, det orkar jag nog. Typ följde med på tjejens ridning kl. 9 en lördagmorgon.....och så har det fortsatt liksom....det kanske inte blev rosenrött, men vi gillar varandra och respekterar varandra. Det får vara nog. Sätt inte för höga förväntningar. Sen nu är de ju tonåringar och skiter i mig ändå (jag hoppas att det är för att de är tonåringar)...*lycka till*

Håll min hand: Självklart har man känt sig förfördelad och svartsjuk. Men på dig låter det som du är väldigt osäker på om du klarar detta eller inte.
Ta dig en allvarlig funderar om du är beredd på att offra mycket för kärleken, som sagt hans barn kommer alltid att finnas där och det är en uppoffring...

sarius. Till att börja med så är det mn sambo som påpekar att hans mamma ger han allt han vill ha snällt och vänligt. Om det är så vet jag väl inte men jag har fått den uppfattningen.

Bebbe1: jo jag vet att barnens bästa alltid kommer i första hand.. och det borde jag känna i normala fall.. men det gör jag inte. Så det är en jobbig situation. Jag är inte redo för ett mammaliv eller en mammaroll. Tror det säger ganska mycket vad som spontant borde göras från min sida. Dvs. välja "ett annat liv". Men det är svårt att inse och sedan handla efter det. Jag vill äta kakan och samtidigt ha kvar den ungefär

Therese: Jo jag grubblar ungefär varje dag på detta. Om du läser ovanstående så förstår du kanske hur jag tänker.
Jobbigt att inte kunna känna att allt e bra i ett förhållande. För mig känns det som att det finns "störande" moment som inte går att bli av med. Nä nu ser jag ju vad jag tänker. måste det nog bli ett slut på detta.
Huvva.

När jag kollar på allt jag skrivit så ser jag att jag är fruktansvärt egoistisk. Men när det gäller mig själv, mina känslor och jag känner mig deprimerad över något. Så måste jag ta tag i det utan att tänka på någon annan än mig själv, vad JAG mår bra av. No mercy tyvärr. Alla bord börja tänka mer på sig själv.

är det någon här som har lämnat sin sambo pga av han/hon har haft barn sedan innan?

Håll min hand: Ja, det är som du skriver själv, det är bara du själv som vet exakt hur din situation är och hur du mår. Självklart är det viktigast att man mår bra själv, mår man inte bra själv så kan man inte leva ihop med andra heller. Oavsett vilket beslut du tar så lycka till och kram!

therese33 : jo det stämmer mycket bra. jag kan inte göra andra lyckliga/glada om jag inte är det själv. Ja det återstår och se hur det här slutar. Tack för ditt stöd! Kram

Hej! Jag är bio-mamma med en son på 9 år och en sambo. Engagera dig lite mer i pojkens liv, prata med honom, lek en rolig lek, hitta på roliga aktiviteter tillsammans alla tre och du skall se att även ditt liv kommer att berikas och att ni finner en inre harmoni som gör att din sambo kommer att vilja ha ett eget barn med dig så småningom. Synd att kasta bort ditt liv på att vara hatisk och egoistisk.

Liljeholmen. Jo det stämmer.. :) har alltid haft svårt med att dela med mig (inom alla de slags relationer endast, där någon står mig nära) .. inte godis och sånt.. haha Men det har varit jobbigt.. svartsjuk/avundsjuk på vänner, föräldrar, pojkvänner. Jag känner ett HA-begär.. (det är MITT) typ.. jättejobbigt att leva med!! Tack för ditt råd.. ska försöka med det

Om du väljer att vara tillsammans med någon som redan har barn så är det bara att finna sig i det eller göra slut. Klart att barnet går i första hand.

Långt svar följer...
Jag tror inte TS skriver för att hon inte vill att barnet skall gå i första hand, klart man vet det när man ger sig in i ett förhållande med någon som har barn!
Men vem säger att allt blir lätt för att man vet det?

För min del har det också varit en tuff resa att träffa någon som hade barn, och då var jag inte ens tveksam på ifall jag kunde/ville ta en föräldraroll, för det ville jag!
Bonusen har en mamma och en pappa, men jag lever med pappan och förväntas uppträda och ta ansvar som en förälder när det gäller väldigt mycket, det är det jag menar med föräldraroll så ingen tror att jag menar att jag leker mamma och hoppar på mig för det .
Men det är så mycket känslor som man inte är beredd på som kan dyka upp, och att inte känna att allt fungerar och att man känner sig utanför, tycker det är jobbigt, är svartsjuk etc, är inte helt ok i andras ögon.

Och att känna svartsjuka mot ett barn, vilket man kanske aldrig ens kunnat föreställa sig att man skulle kunna göra, är så enormt tabubelagt att det istället skapar massa ångest för man känner sig som en dålig människa som kan bli sotis på ett barn. Vad är man för människa då lixom...?

Men det är inte ovanligt att känna massa saker som inte bara är roligt när man kommer in i en familj med barn sådär. Rätt eller fel känns ointressant när man är där, och man är nog oftast som vuxen jävligt medveten om att det man känner inte är helt ok, det är inget som möts av förståelse från någon, självklart, för barnet har inte valt situationen, det har du som vuxen.

Så vad gör man, kämpar på och hoppas det löser sig för att man är ju så kär, eller struntar man i allt för att varannan vecka är så förknippad med jobbiga känslor, svartsjuka, utanförskap och en massa annat man inte riktigt kan känna igen som "ickeförälder"?

I ditt fall verkar du ärligt talat inte vara mogen att gå in i den familjesituation som din kille har, han har barn, och inget du gör, känner eller tycker kommer ändra det faktumet. Jag har alltid kommit bra överens med min bonus, jag hade inga problem att gå in en slags föräldraroll och jag kände mig mogen att leva tillsammans med barn när jag träffade min kille.
Ändå har det varit skitjobbigt, och mycket av det jag tänkt och känt under de första åren var saker jag aldrig trodde jag skulle kunna känna, som just svartsjuka och en jobbig osäkerhet och utanförskap.
Funkar inte det här så är det jag som ryker, för hans barn är ju hans barn, och om vi inte fungerar eller om det blir problem så är det lättaste för honom att bara dumpa mig.

Men, efter några år och med ett gemensamt barn och andra erfarenheter så säger jag att jag är så glad att jag kämpade på, att jag försökte förklara för min pojkvän hur jag kände, att jag struntade i alla beska kommentarer jag fick från människor som inte lever i "varannan-vecka-familj".

Om du skall satsa på din pojkvän så är mitt råd att ni pratar igenom hur ni vill att ert liv skall se ut, för hans barn kommer vara där jämt, inte bara en vecka här och där, utan alltid, hela livet. Och du skall vara beredd på att romantiken får stå tillbaka för barnaktiviteter, romantiska resor för resor med barn, barnet kommer vara med er på jular, semsestrar, middagar, helgkvällar... Så är det med varannan vecka, och det är inget som "går över". Däremot kan dina känslor förändras. Kanske börjar du gilla bonusen mer när du lär känna honom? Man måste inte älska sina bonusbarn, men du måste ta in honom i ditt liv om du skall leva med honom, acceptera honom och vara en bra vuxen människa i hans liv, som han kan lita på och vara sig själv inför, bland en massa andra saker!

Är du inte beredd och kan se dig själv i det här livet för lång tid framöver(tänk föralltid!) så tycker jag du skall bryta med din pojkvän så fort du kan. Du blir ju en del i det här barnets liv oavsett om du tycker det är jättekul eller inte så länge du är kvar, och du blir en vuxen i hans liv som försvinner som han kanske hunnit fästa sig vid på sitt sätt om du stannar fast du egentligen vet att det inte kommer fungera.

Hör gärna av dig om du vill undra något annat och lycka till!