Hur får ni "nya familjen" att fungera?

OJ! Ja.. Godis och sånt var hos oss den absolut sista saken att kompromissa om

Det tog nog några år att komma fram till regler och allt sånt som funkar för alla..
Det var inte alls lätt, men vi tog problemen när de dök upp och löste dom där och då... Vi fastnade ibland och bråkade om skaen.. Men på det hela taget så har det fungerat..

Men jag kan väl förstå de som bara ger upp går därifrån och skiter i allt.. Letar rätt på en man utan barn helt enkelt

Ja jag inser det låter jättekorkat ta upp en sån sak, för inser ju det kan komma värre grejer men för mig är kost och sånt ändå ganska stort!

Tror det är viktigast att man är medveten om att det kan bli svårt och att det tar en tid få ihop det, redan då är mkt vunnet men känns ändå skrämmande!

Det är inte lätt att leva i en bonusfamilj och jag förstår vad du menar men det är ett evigt kompromissande om saker och ting annars kommer det aldrig att fungera!
Det är bra att du är medveten att det kommer att bli jobbigt emellanåt för det är det verkligen. Man själv har en föreställning på hur man vill ha saker och ting medans ens partner kanske tycker tvärtom, då måste man hitta en medelväg. Sedan så har ju biomamman mycket att säga till om också!

Kompromissande blir det i alla familjer, bonus eller inte, en familj innebär ju alltid att man är fler än en som skall bestämma....

När det gäller just bonusfamiljen så säger min erfarenhet mig att det bästa är att skynda långsamt, mycket långsamt. Eftersom vi ändå var inne på det här med godis så kan jag ju ta det som exempel. Mina två bonusbarn åt godis som mellanmål i stort sett varje dag när jag kom in i deras liv. Det fanns ALLTID godis hemma och var man sugen så var det bara att ta för sig. Detta var de vana vid sedan deras föräldrar hade bott ihop (mammans påfund) och min sambo hade inte haft ork att ta tag i problemet (han åt dessutom väldigt mycket godis själv också och var väl ingen toppenförebild...).

För mig har bra kostvanor alltid känts viktigt och eftersom jag och sambon redan från början planerade gemensamma barn så kände jag att godisvanorna verkligen var någonting som vi var tvugna att ta tag i. (Svårt att ha olika regler för barn som skall bo under samma tak...). Det var dock inte läge för mig att bara stövla in och ställa massa nya krav så processen har tagit sin lilla tid. Det är först nu (2,5 år senare..) som vi inte längre har godis hemma för jämnan och barnen äter nu väldigt sällan godis när de är hos oss. Eftersom allt har skett väldigt gradvis är det inget av barnen som ens har reagerat på förändringen och de har definitivt aldrig anklagat mig för att ha "förstört" för dem. Det har helt enkelt blivit naturligt för dem att vill de ha godis så köper de det själva för sin månadspeng på helgen.

Jag är övertygad om att det hade kunnat bli en jättekonflikt om jag och sambon plötsligt hade sagt att "från och med nu så köper vi inte något godis på vardagarna längre", (och det hade ändå förutsatt att jag och sambon var väldigt överens i frågan, vilket ju inte alltid är fallet när man vill förändra något...), men genom att låta det hela ta tid och gradvis minska godisätandet så har det gått helt smärtfritt.

Therese33: Måste bara få protestera, Biomamman har faktiskt ingenting att säga till om i vår familj. I vår familj är det jag och sambon som bestämmer vilka regler som skall gälla och så länge barnen inte far illa av det är det ingen annan som har rätt att lägga sig i hur vi väljer att leva (inte ens biomamman!).

Calles matte: Jag tror att jag uttryckte mig lite oklart, självklart har inte biomamman någon rätt att lägga sig i våran familj vilket hon inte gör, vad jag menar är att när barnen är äldre (våran är 15 år) så är det bra om man kan ha samma regler vad gäller utetider, skola mm.
Vad jag förstår så har ni mindre barn, då är ju allt lättare... Det blir värre i tonåren då det kan gälla vissa regler i ena hemmet och andra regler i andra hemmet, där kan det vara bra att man har någorlunda lika för att slippa onödiga diskussioner...
Du kommer märka detta själv vad jag menar om några år...

Nej lätt är det inte med familj där någon eller några inte bor där på heltid. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att det var så mycket runtomkring som kunde gå snett när jag träffade min kille som hade barn sedan innan.
Oavsett hur öppen och lyhörd man är så är det så mycket småsaker som dyker upp efter vägen, kost är en av grejerna, men det är ju 1000 saker till som man inte innan reflekterar över.
Det kan vara något som är självklart för en själv, men som den man träffar och hans barn gör helt tvärtom.

Vi har kompromissat oändligt mycket och haft hur många diskussioner som helst kring allt från läxläsning, duschning, vid vilken ålder man kan tänkas klara av vissa saker själv, städning, uppetider, vuxentid, hur vi skall kommunicera kring de veckor som inte är "våra veckor" men då biomamman vill att barnet skall vara här ändå, fritidsaktiviteter, kläder, pengar, VAB, skjutsning, hämtning... You name it...

Jag tror, till skillnad från en del andra som har skrivit i olika trådar här, att man måste kompromissa när man blir en till vuxen i familjen, oavsett om man är biologisk förälder eller inte. Man måste hitta lösningar som känns bekväma för alla inblandade, och det innebär ibland att man måste ändra på saker eller rutiner man tidigare kört med då man varit varannan-vecka-singel-förälder. En del skriver att du som bonusförälder helt skall anpassa dig efter det sätt biomamman och biopappan skött familjelivet innan du kom in i bilden, men det skulle i mitt fall definitivt inte fungera. Jag måste få vara med och bestämma rutiner kring min familj och min vardag, oavsett om jag är biologisk förälder till alla barnen i familjen eller inte.

Många delar som jag kommer ta del av vad gäller våra gemensamma barn ställer jag mig utanför, det sköter bioföräldrarna helt själva, men när det gäller saker som är i vårt hem, som påverkar vår familj så vill jag vara med och bestämma. Dit räknar jag kost t.ex...

Min erfarenhet, från min och kompisars berättelser, är att det ofta saknas rutiner hos vv-pappor, i allafall hade min kille inga som helst sådana.
Det var lite mer... "nu ska vi ha så roligt som möjligt i en vecka och jag skall skämma bort dig allt jag kan och du skall få göra allt som du vill när du vill" typ.
När man sedan blir en till vuxen i familjen fungerar ju inte det där riktigt, men det är ju en enorm omställning för barnet såklart, även om det är till det bättre, så att ta det lugnt och hitta rätt efter vägen är ju verkligen ett bra råd. Att låta det ta tid och inte gå in och ändra på allt som man tycker känns fel.

Hemma hos oss blev det en stor diskusion när min bonus ville ha sitt barnbidrag själv. Han bor hoss på heltid (ej varannan helg). Hans storebror bor hos mamma. O han har fått sitt barnbidrag sen han var 14 år. O så ville alltså sonen som bor här också ha det i o med att bror fick det, annars var det orättvist.
Min sambo tyckte det verkade okej. Men inte jag! Han köper kläder själv en gång/halvår. Då ger han sin mamma pengar när hon åker till Ullared. Jag gillar inte riktigt detta med barnbidrag till barnen. Men jag kanske tänker helt fel.

Jag tycker det är en jättebra idé att dom får barnbidragen själva för då lär dom sig hushålla med ekonomin, men självklart får man styra det som förälder vad barnbidraget skall gå till!

Jo, på så vis är det bra, det vill säga att de lär sig handskas med pengar o att de får se vad allt kostar. Men det är inte lätt o veta vart pengarna går. Hur håller ni koll på det? Tex att inga cigaretter, alkohol eller ännu värre farligare saker köps. Hur kollar ni det?

Therese33:

Jo, lite yngre är våra barn visserligen, sambons äldsta är 14 nu så vi får väl se hur det går framöver... Dock har barnen klarat att ha olika regler hos oss och mamman hittills och den linjen kommer vi att fortsätta på. Hos mamman är det nämligen ok att barnen sitter uppe hela natten och glor på tv eller spelar dator t ex, något som vi inte accepterar hos oss även om det inte är skola dagen efter. Detta vet barnen och det är sällan tjafs om det även om de får göra så hos sin mamma...

Jadu TS. Jag är ju ett klassiskt exempel på en biomamma som släss för min dotters rätt och för min egen. Och en sån som alla bonusmammor på FL hatar . Kanske för att jag är en av få bioföräldrar som stider för det jag tycker är rätt och fel. Övervägande bonusar som tjatar runt på dom här forumena .
Hursomhelst, godisexemplet måste vara det sämsta jag hört hittills . Jag vet inte vilken situation du är i men man måste inte ha samma regler gällande sånt tycker jag. Vi äter godis i vär famlij när vi vill ich dom äter godis när dotterna är där när dom vill. Det skiter jag blanka fan i. Jag litar på batt hennes far utgår från vad han tycker är bäst, det lägger inte jag mig i alls. Så länge inte nån far illa som sagt.
Men jag tycker du ska vara försiktig gällande att komma in och ändra på vanor hit och dit som kanske funnits i många år bara för att DU tycker en sak gällande tex godis. Det är tyvärr inte din sak så länge det inte är ditt barn tycker jag. Sen om ni kanske har barn ihop plus bonusbarn, ja då lär man väl komma fram till en bra lösning.

Calles matte..nej jag som biomamma har ingenting att säga till om i min dotter och hennes pappas famlij, definitivt inte. Men jag har j*vligt mycket att säga till om rörande min dotter.

Självklart har du som biomamma mycket att säga till om när det gäller ditt eget barn. Men när barnen är hos sin pappa så får biomamman tyvärr acceptera att det är han som bestämmer vad som gäller. Har man inte det förtroendet för sina barns pappa så kanske man skulle ha tänkt på det innan man skaffade barn med honom...